Den amerikanska synen på den nordiska välfärdsstaten har varit i hög grad ambivalent – å ena sidan har man betraktat Norden, och framför allt Sverige, som ett fritt och klasslöst paradis och å den andra som en kall och teknokratisk förmyndarstat, skriver Peter Stadius.

I Michael Moores dokumentär Sicko (2007) om det amerikanska sjukvårdssystemet ingår en trailer där Norge tas upp som den ultimata förebilden för hur en rik och civiliserad nation kan och bör värna om sina medborgare. Snutten finns också på Youtube (”Michael Moore in Norway”). Dokumentären propagerar fördelarna med ett hälsovårdssystem som är för alla medborgare och finansieras med allmänna medel. I filmen är det främst Frankrike, Storbritannien, Kanada och Kuba som nämns. Moore själv hävdar att han sparade Norge-sekvensen för att möta den kritik han visste att skulle komma från republikanernas starka lobby. Tanken att införa allmän sjukvård verkar göra folk i USA otrygga i samma utsträckning som hotet om välfärdsstatens undergång i Norden skapar rädsla bland invånarna hos oss.

I försvarsfilmen mot kritikerna ledsagar Moore tittarna genom det lyckliga Norge till tonerna av harmonisk musik. Vi får se och höra att rullstolsbundna som har svårt att använda allmänna färdmedel kan få en bil gratis av staten. Han berättar också att norrmän med krämpor kan få en vederkvickande tvåveckors tropisk semester gratis. ”Is this a far away planet? No, this is Norway!”, proklamerar Moore. Sedan rullar han upp alla de sedvanliga detaljerna om Det lyckliga Norden, som har långa traditioner att falla tillbaka på: Norge är nummer två i världen i antalet kvinnor i regeringen (”Sweden ranking number one”), ingen analfabetism, gratis skola, låg brottslighet. ”I princip är alla patrullerande poliser obeväpnade”, säger en konservativ Stortingsledamot som intervjuas. Antalet mord som begås i landet är i förhållande till befolkningen det lägsta i världen hävdar han.

Till sist tar Michael Moore tittaren med båt till Bastøy söder om Oslo. Där finns det förutom ekologiska odlingar och familjer på söndagspicknick, även ett öppet fängelse för ”mördare, våldtäktsmän och pedofiler”. Vi träffar två fångar klädda i prydliga pikéskjortor (!), som berättar hur de blivit bättre människor i denna soliga och fantastiska miljö. I Michael Moores Utopia lyser den nordiska sommarsolen. Ingen vinter, mörker eller instängdhet står att finna… inga knarkare vid Oslo Sentralstasjon, för att inte tala om fenomen som sorgligt nog har lyft sitt huvud i Norge detta år.

Michael Moores bild av Norge har alla likartade drag som motsvarande skildringar av Skandinavien/Norden brukar ha. När han talar om Norge talar han egentligen om USA. Hans behov av utopin Norge står att finna i hans syn på sitt eget samhälle. Därför är det ur hans synvinkel fullt logiskt att servera det han gör för sina landsmän, vars geografiska kunskaper i genomsnitt knappast har Norge helt på kartan. Det intressanta är inte här vad som är ”rätt” och ”fel” i Moores utopi, utan det fält där nationella och regionala stereotypier, klichéer och föreställningar skapas och återskapas. Hur har Norden skapats som, vad litteraturvetaren Edward Said har kallat, litterär plats – i motsats till det vi uppfattar som den verkliga platsen – under olika tider och utgående från olika geografiska utanförperspektiv?

Norden och Amerika

Synen på Norden som ett socialliberalt och särdeles lyckat samhällsprojekt, där man har sammanlänkat det goda i statsledd planering och fri marknadsekonomi, blev aktuell på andra sidan Atlanten under 1930-talet. Sammanhanget är uppenbart. Efter den stora börskraschen och i vågorna av den stora depressionen, fanns det ett uttalat behov av att blicka utanför det egna samhället och se om man kunde lära sig något av den gamla världen då kapitalismen hade fallerat.

I USA gick en del blickar mot Norden, där man såg en förebild i hanteringen av latenta intressekonflikter i samhället. Det gryende välfärdsbygget, främst i Danmark och Sverige, lockade många att rapportera om ett nytt och modernt Norden. Tidigare hade man främst en bild av Norden som avlägsna länder med vacker natur och friska och rödkindade människor som var vikingarnas ättlingar. De nordiska länderna hade varit en del av det politiskt hopplösa Europa, vars fattiga hade sökt sin lycka i Amerika. Tidigare hade man knappt blickat utåt för att fundera över grundvalarna i den amerikanska moderniteten. Den skandinaviska invandrargruppen behöll förstås sina seder, bruk och emotionella band till de forna hemländerna då och också senare. Men det som var nytt var behovet att se på Norden som en potentiell modell för landet i sin helhet.

Av alla skildringar från Norden var det framför allt journalisten Marquis W. Childs böcker, där främst Sverige behandlades, som skapade bilden av det lyckade och eftersträvansvärda nordiska samhällsbygget.

Childs hade kommit till Sverige och Stockholm första gången sommaren 1930, för att beskåda konst- och industriutställningen där. Utställningen var en massiv och unison presentation av moderniteten för det svenska folket, inte minst av den på utställningsområdet totalt dominerande nya funktionalistiska arkitekturen. Funkisen blev som bekant en del av folkhemsidentiteten i Sverige, och det råder knappast något tvivel om vilken nationell betydelse densamma hade för den finska självkänslan och anammandet av en modernitet som kändes naturlig och som ens egen. Ordet funkis, ett smeknamn som vittnar om dess popularitet, används bara i Norden och då även på finska. För Childs var det här första mötet början till en livslång kärlekssaga.

Den svenska
medelvägen

Den praktiska och synbarligen i en europeisk jämförelse mindre konfliktfyllda och radikala moderniteten i Norden appellerade starkt till Child. Han publicerade en rad artiklar i St. Louis Post–Dispatch som han arbetade för. Senare publicerades mycket av det materialet i en rad böcker, som Sweden: Where Capitalism is Controlled (1934) och This is Democracy: Collective Bargaining in Scandinavia (1938). Främst var det dock boken Sweden: the Middle Way från 1936, som blev den stora framgången och symbolen för 1930-talets positiva Nordenbild i USA. Boken passade den rooseweltska administrationen och dess New Deal-ideologi. Childs beskriver alla praktiska framsteg inom bostadspolitik, barnavård, industri och utbildning. Den kooperativa rörelsen ägnas speciell uppmärksamhet, och som den brittiska Nordenforskaren Mary Hilson har konstaterat var intresset för den kooperativa rörelsen stor i den anglosaxiska världen vid den här tiden. Det främsta exemplet som ofta lyftes fram var det Kooperativa Förbundets LUMA-fabrik i Stockholm, som hade grundats 1930. Också Childs berättar ivrigt om hur man på LUMA-fabriken producerade glödlampor som var avsevärt billigare än de som fanns på marknaden. KF och LUMA-lampan lyckades få den internationella Phoebus-kartellen på knä. Att en nordisk konsumentorganisation lyckats stå emot en kartell bildad av tyska Osram, holländska Philips och nordamerikansk General Electrics, var något som väckte stor uppmärksamhet och stora förhoppningar i vänsterliberala kretsar.

Den nordiska socialdemokratin föll Childs i smaken av många orsaker. Hela New Deal-programmet utgick retoriskt från ett språkbruk som pekade mot en jordnära praktiskhet och handling. Ord som ”socialism” och ”kommunism” var bannlysta som allt för radikala för den stora allmänheten. I stället fick det heta ”new deal” och ”middle way”. Den pragmatiska förhandlingskulturen i länder som Danmark och Sverige (de övriga följde efter senare) underströk hur samstämmighet och samhällslugn stod ovanför klasskonflikter. Denna politiska konsensuskulturs avsaknad av klasskonflikter beskrivs genomgående av dessa utomstående betraktare som mera omfattande och total än vad vi är vana att lära av nordiska historiker. Den svenska historikern och samhällsvetaren Carl Marklund har visat hur den fallenhet för det praktiska som den nordiska moderniteten uppvisade i jämförelse med den kontinentaleuropeiska föll de nordamerikanska betraktarna i smaken. I Norden handlade det mera om bostadsprogram och barnrådgivning, och mindre om stora filosofiska existentiella frågor och avantgardism. Den nordiska medelvägen mellan kapitalism och socialism marknadsfördes av liberala New Deal-förespråkare som en politiskt neutral idé baserad på en stark tro på vetenskap och expertvälde. Kanske man också tänkte sig att exemplet kunde falla i god jord hos en nation som i grunden byggde på samma protestantiska etik som de nordiska samhällena.

Välfärdsstatens
svarta legend 

Den positiva middle way-bilden av Norden i USA fick stå rätt obesvarad under 1930-talet, men efter världskriget förändrades situationen. Nu var USA den nya västliga stormakten och självförtroendet var på en helt annan nivå än under depressionens dystra år. Den socialdemokratiska medelvägen var inte mera en självklar referens i ett USA där senator McCarthy fick ett allt större inflytande. Snarare var det raka motsatsen. Under 1950-talet, i takt med att välfärdspolitiken i Norden drevs allt längre och institutionaliserades, återuppstod en klyfta mellan dessa två världar. Mycket av kritiken handlade faktiskt om sexualmoral, fast också då fanns den latenta kopplingen till politiska frågor om statens roll i samhället där. Tidskriften Time uppmärksammade 1955 att biskoparna inom den svenska statskyrkan hade gått ut i ett herdebrev mot abort, preventivmedel och vad man kallade allmänt sexuellt promiskuöst beteende bland ungdomen. För den amerikanska journalisten Joe Brown var detta fullständigt förståeligt, men vad som däremot väckte hans förundran var att detta utspel från kyrkans sida hade mött så hård kritik i Sverige. Den svenska statskyrkan beskrivs som försvarslös, ”i det moderna Sverige, där sociologi har blivit en religion i sig själv”, och bilden som målas upp för Time:s läsare är allt annat än positiv. Forskaren Frederick Hale har visat hur en kritisk bild av ett moraliskt dubiöst Norden, med höga siffror för utomäktenskapliga barn, fann fotfäste redan på 1950-talet.

”Den svarta legenden” om den nordiska välfärdsmodellen i den anglosaxiska världen får sin början vid denna tid. Den rurala traditionalismen och konservatismen i Norden intresserar inte, utan allt handlar om det moderna välfärdsprojektet på ett sätt som ofta understryker de fria, på gränsen till frisläppta, nordiska samhällena. Sverige blir allt oftare en symbol för en hel region. Den nordiska friheten som länkades ihop med en radikal modernitet, uppfattades som farlig och dystopisk av många i det puritanska Nordamerika. Däremot är det den svenska synden som ställs i centrum i denna bild av Sverige och i förlängningen ofta hela Norden. Vilgot Sjömans radikala samhällsreportage Jag är nyfiken gul (1967) fastnade i den amerikanska tullen i många månader, och när den väl fick grönt ljus blev filmen en publiksuccé. Detta berodde knappast på att Olof Palme, Martin Luther King och Harry Belafonte intervjuades i filmen kring frågor om politiska rättigheter. Det som tidigare hade fastnat i tullen och som nu fastnade på allas näthinnor var utan tvivel den scen där Lena Nyman kysste en slak penis. Att utbildningsminister Olof Palme marscherade vid den nordvietnamesiska Moskva-ambassadörens sida i Stockholm 1968, väckte uppståndelse men var knappast något som sjönk in i det amerikanska medvetandet på ett djupare plan.

Synden och
konflikträdslan

Annat var det möjligen med Torgny Wickmans film Ur Kärlekens språk (1969). Till tonerna av Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musik visades autentiska samlag i pedagogiskt syfte. Scenerna varvades med en torr sexualexpertspanel, där bl.a. danskarna Inge och Sten Hegeler förevisade statistisk grafik om ämnet i fråga. Det som Kinseys rapport hade kunnat publicera som text för den amerikanska allmänheten visade sig svårsmält som levande bilder. Även britternas viktorianska sida kom fram under en demonstration i London där 30 000 människor protesterade mot filmen. Den kristne popsångaren Cliff Richard ledde marschen och det har berättats att man bar plakat med texten ”Sweden: more porn, more gonnorhea and more suicide every year!” Filmen uppfattades mera som porr än som upplysning, åtminstone av dem som inte hade sett den. Men det räckte gott och väl. Den svenska synden hade redan blivit ett begrepp som exploaterades, som i fallet Lugi Scattini, en italiensk-amerikansk filmkonstnär som hade fixat en inbjudan av svenska UD med förevändningen att han skulle göra ett reportage om landet. Det gjorde han också, men filmen Sweden, Heaven and Hell gav orsak till högljudda protester i svensk media och säkert ett och annat krismöte på svenska UD. I denna chockumentär framställdes det svenska samhället som en dystopi där staten med sin liberala politik förstörde ungdomen. Fri sex och droger ledde till missbruk och självmord. Unga kvinnor jagades och våldtogs av motorcykelgäng – Hells Angels spred samtidigt skräck med liknande bravader i USA – och de som inte våldtogs blev lesbiska av ren tristess, etc., etc.

Scattinis film är ett absurt monument över denna tid och över begreppet Swedish sin. Det fanns dock andra röster och andra vinklingar. Den sydafrikanske ärkekonservative polarforskarbiografen och vetenskapsförfattaren Roland Huntford kom ut med sin uppmärksammade Sverigekritik The New Totalitarians 1971. Som mångårig korrespondent i Sverige hade han samlat på sig intryck och han ansåg att det svenska folkhemmet hade förverkligat dystopin i Aldous Huxleys The Brave New World (1932). Svenskarna trodde att de var fria, men deras frihet var falsk, hävdade han. Från ett vänsterperspektiv var det lätt att avfärda Huntford som högervriden, något som blev mycket svårare i frågan om Susan Sontags Letter from Sweden (Ramparts 1969). Finansminister Gunnar Sträng hade något år tidigare sagt att det svenska folkhemmet var färdigt, men den nya vänstern, och Sontag med den, blottade det teknokratiska och kalla i detta bygge. Sontag såg ett allför kontrollerat samhälle, och hon tog fasta på den svenska konflikträdslan som hon hade svårt med. Hon analyserade att de enda flyktmekanismerna från denna nordiska konformism fanns i alkohol och sex. Den senare uppmuntrades av staten medan den förra bekämpades, konstaterade Sontag.

byta perspektiv

Sant eller inte, klart är att bilden av den nordiska välfärdsstaten, mycket Sverigecentrerad i många skildringar, var i hög grad ambivalent. Bilden av den svenska/skandinaviska synden och bilden av en förmyndarstat har även senare varit framträdande. I Martin Scorseses Taxi Driver (1976) tar knegaren Travis Bickle (Robert De Niro) den ”fina flickan” Betsy (Sybill Shepherd) på date till en biograf. Tittarna uppfattar att de går och ser en erotisk film, och lyssnar man noga hör man svenska. Mycket riktigt är det Ur kärlekens språk – Language of Love – som visas. Den andra sidan av den dystopiska Nordenbilden, stereotypin om ett kontrollerat och tråkigt samhälle, verkar också vara allmän på andra sidan om Atlanten. Ett exempel finns i Wayne Wangs och Paul Austers film Blue in the Face (1995), som skildrar livets gilla gång i en tobaksaffär i Brooklyn. En av stamkunderna, spelad av Lou Reed, säger att han aldrig är rädd i New York. Annat är det i Sverige:

”…I get scared like in Sweden. You know, it’s kind of empty and they are all drunk. Everything works. If you stop at a stop light and don’t turn your engine off, people come over and talk to you about it. If you go to the medicine cabin and open it up there will be a poster saying in case of suicide call… You turn on the TV, there is an ear operation. These things scare me! New York?… No!”

Reeds karaktär och hans replik är en byggsten för filmens budskap och logik: en lovsång till Brooklyn. Filmen handlar om hur mysigt det är att bo i Brooklyn, om att vara en man som röker och om att vara en människa med förlåtliga fel och brister. Därför behövs motbilder. Gränser kan inte dras upp utan dessa, och egna identiteter är svåra att skapa på annat vis. Då man skapar den egna identiteten i ett bejakande syfte blir det andra nästan automatiskt förpassat till rollen som ett objekt som kan patroniseras på de mest intrikata sätt. Om man däremot är missnöjd med ”sitt Brooklyn” och sitt Amerika blir det andra en modell och en utopi som man försöker få de sina att bejaka. Man kan förstås tänka att allt detta bara är fiktion, eller åtminstone bristfälliga kunskaper. Men det kanske ändå är mera än så, och tanken att vi lär oss något om våra egna samhällen genom att ta del av utomstående betraktares observationer är rimlig. Redan det att man från olika rumsliga perspektiv ser olika saker i en och samma region kan vara lärorikt.

 

Peter Stadius

Skribenten är historiker och kulturforskare. Han är docent i Nordenstudier och arbetar som universitetslektor i samma ämne vid Helsingfors universitet.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.