Det är alltid trevligt att bli överraskad av en galleriutställning. Galleria Katariina drivs av konstnärsgillet i Helsingfors och brukar köra med målningar, sådana som hänger på väggen. Därför blir man genast förväntansfull när man stiger in i galleriet och istället för en målning står inför ett badrum.
Verket är Antti-Ville Reinikainens (f. 1980) ”Onkalo” (Håla, Grotta). (Se bilden på sista sidan.) Det är ett badrum som hänger i luften, ett par tio centimeter från vägg, golv och tak. Runt omkring badrummet skymtar upphängningsmekanismer, högtalare och ljus, vilket understryker verkets inneboende paradox, lögnen bakom det skenbart bekanta.
I detta lösryckta rum droppar allt. Det droppar från taket, från kranen och i duschen. Det ger upphov till en irrationell rädsla för vattenskada. Samtidigt är det intressanta och oroväckande med rummet att det inte är en del av någon helhet, som ett hus eller en lägenhet – en plats där vattenskador kan ske. Själva rummets idé som plats för människor att vistas i har urholkats).
Även i utställningens andra verk återkommer det söndriga eller stympade huset.
Reinikainen har hunnit verka som konstnär ett antal år redan och han har arbetat mycket kring begreppen hus och rum. Han bygger installationer, som ofta tar formen av byggnader med förskjutningar, och så målar han. Här finns också målningar. De bygger vidare på installationernas tematik, men i övrigt tillför de inte mycket.
Målningarna lider av de egenskaper som är de rumsliga verkens styrka. Realismen, noggrannheten och det stramt kontrollerade sitter helt rätt i installationerna och deras sakliga underlighet, medan målningarna skulle behöva mera svängrum och spontanitet för att bli inspirerande.
Oljemålningarna föreställer platser där det inre och yttre på olika sätt möts. Akvarellerna, i rummet bredvid, visar prydliga interiörer vars idyll punkteras av kollapsade tak. Också akvarellerna är onödigt stela, även om de tack vare sin teknik andas lättare.
Med finns också en andra installation, ”Sortuja” (sammanfallaren), som närmar sig måleriet bakvägen. Det är ett litet, fallfärdigt vitt skjul, i vars innandöme man finner en arkaisk liten konstnärsateljé, med ett evigt regn på taket och ett litet fönster mot en höghusförort, som någon står i beråd att måla. Här är stämningen både stark och nyanserad. Utsikten över de fjärran höghusen, som först tycks banal, får nya dimensioner ju längre man tittar. Till sist drabbas jag av känslan att denna position, så tydligt byggd för objektiv iakttagelse, i själva verket är destruktiv i sin fullständiga passivitet.
Reinikainens verk serverar tänkvärda frågor om livets ramverk, husen, och vad som händer när de inte längre håller. Den fysiska byggnaden blir ett själslandskap, som får obehagliga undertoner av konstnärens torrt konstaterande uttryck. Det är en svår balansgång och ibland tippar den över i ren likgiltighet. Som första intryck är verken ändå ståtliga, då överraskningen ger dem pondus och luft under vingarna.
Emma Rönnholm
Antti-Ville Reinikainen: Hallittujen muutosten rakennusmies. Installationer. Galleria Katariina, till 11.12 2011.
