Anna Rotkirch

Anna Rotkirch

Den dagen behövde jag tala med någon och helst just med henne. Hon visste inte först om hon skulle hinna men det lyckades, vi satt på ett café i två timmar och livet kändes hanterbart igen.

Medelålders vänskap handlar i stor utsträckning om att man borde ses men inte hinner, eller om de vanliga uppdateringarna kring jobb och hem. Det finns en ljuvlig forskning som visar hur de här vardagliga samtalen är helt oberoende av innehåll. Det handlar om att ringas med vissa mellanrum och tala en viss tid, men man kunde lika gärna använda stunden till att läsa Husis insändarspalter högt för varandra. Det är med andra ord inte nivån på konversationen det gäller för att vänskapen ska få den näring den behöver.

Men sedan, om jordmånen finns där, kan den ibland skapa rum och tillit för de riktiga samtalen.

En bekant hävdade en gång att män omöjligt kan begripa sig på djupet och finesserna i väninnors umgänge. Psykologerna håller med, och har länge undrat varför kvinnor verkar ha lättare för djupa och intima vänskaper. Är det för att män inte vågar visa känslor? Beror det på uppfostran, kanske rädslan att stämplas som homosexuell? Eller har forskarna definierat intimitet på ett sätt som utesluter mäns erfarenheter?

 

Beverley Fehr gick igenom alla erbjudna hypoteser med då tillgängliga studier och formulerade i boken Friendship processes från år 1996, följande sammanfattning:

”Det handlar inte om att män begränsar sina intima relationer till endast de allra närmaste vännerna. Det stämmer inte heller att de helt enkelt inte skulle vilja använda ordet intimitet. Fenomenet kan inte förklaras med att män mäts med en felaktig (t.ex. feminin) skala eller har en annan tröskel. I stället verkar det som om män är mindre intima än kvinnor i sina vänskapsförhållanden för att de väljer att vara det, trots att de inte tycker särskilt mycket om det.”

En slutsats som minsann väcker fler frågor än den besvarar. Män uppskattar intima vänskaper, men väljer att inte ha dem. Men, kunde en rumpnisse undra, varför gör de i så fall på detta viset?

I många diskussioner skönjs en uppfattning att det är synd om männen. En typisk rubrik lyder: ”Gender and friendship: Why are men’s best same-sex friendships less intimate and supportive?” De flesta av oss tycker säkert att det är bättre att vara intim och stödande än att inte vara det. Utgångspunkten blir därmed att den eftersträvansvärda vänskapen är av kvinnligt slag.

Först under det senaste årtiondet har en serie studier pekat på både för- och nackdelarna med olika slags vänskapsband. Tonen i de tidigaste artiklarna är nästan defensiv: män har ofta fler vänner än kvinnor, men det kan ju vara roligt det också? Män tycker om att göra saker tillsammans i stället för att bara prata, är det så illa? Och de så djupgående väninnorna – kan de inte också ge djupa knivhugg åt varandra vid behov…?

 

Jacob Vigil har försökt sig på en neutralare genomgång av insatserna i olika slags vänskaper. Om varje vän kräver mycket tid för att man ska lita på varandra, går det inte att ha väldigt många vänner. Varje relation blir också sårbar just för att den är så unik. I en större grupp vänner kan man i stället ta det lite lugnare med varje enskild vän.

Å ena sidan djup och intimitet, men också sårbarhet och känslighet för minsta tecken på att den andra inte är lika involverad som man själv. Å andra sidan en större och stabilare krets, högre tolerans för olikheter och förändringar, men mindre absolut öppenhet och närhet.

Ur den här synvinkeln behöver väninneskap en förklaring minst lika mycket som manliga vänskapsband. Vissa forskare antar att kvinnor i största allmänhet satsar på dyadiska förhållanden – till sina föräldrar, älskade, vänner, barn, o.s.v. – i högre grad än män brukar göra.

En annan förklaring är mera överraskande. Den utgår från antagandet att mänskligheten oftast har levt i samhällen där kvinnan flyttat till mannens släkt i samband med äktenskapet. I sådana patrilokala samfund växer män upp omgivna av samma manliga släktingar, grannar och vänner livet igenom. Det gäller att kunna samarbeta och försvara samhället, men det är inte särskilt svårt att hitta vänner eller upprätthålla lojaliteter. Medan en vuxen kvinna plötsligt hamnat bland främmande människor, utan stöd av egna släktingar och barndomsvänner. Då kunde det löna sig att ha förmågan att ”göra sig en syster”, att bli nära och intim med en främmande kvinna. Någon man kan lita på, tala med, och få hjälp av, också då det skär sig med mannen och hans släkt.

 

Konstigt nog har ingen av de här förklaringarna testats ordentligt. Överhuvudtaget finns det förvånande lite forskning kring vuxen vänskap, och också den kring barn och ungdomar gäller oftast bara västvärlden. Först nyligen har primatologerna på allvar börjat intressera sig för hur kvinnliga vänskapsband formas hos andra apor.

Vi har förstås hela litteraturhistorien, och en samling mestadels rosiga eller småroliga ordspråk och aforismer. Men utöver det är det mesta kring vänskapens väsen ännu oklart. Fast det vore ju inte mer än rättvist ifall patriarkatet gett upphov till något av det bästa och mest exklusiva som kvinnor har gemensamt.

 

Anna Rotkirch

är sociolog

Lämna en kommentar