Det hör till god ton att en författare inte börjar debattera de recensioner han eller hon får. Men i Anders Björnssons recension av min bok om de kristna i Mellanöstern (Ny Tid 50–52/2011) framförs så absurda anklagelser att jag måste få komma med ett genmäle.
Boken sägs ha en ”anti-islamisk grundton”. Det här var väntat. Alla – inklusive många muslimer – som kritiserar bristerna inom den reellt existerande islam brukar bli anklagade för att vara anti-islamska. Precis som man förr anklagades för att vara anti-sovjetisk om man menade att det fanns brister i den reellt existerande socialismen.
Björnsson vet dessutom berätta att mina sympatier i den israelisk-palestinska konflikten ”helt klart” ligger ”i den sionistiska vågskålen”. Ett belägg för detta är att jag kallar Jerusalem för Israels huvudstad. Också här är jag i gott sällskap: så gör också Nationalencyklopedin, Encyclopædia Britannica och många andra. Kanske av den orsaken att Jerusalem är Israels huvudstad. I framtiden är staden förhoppningsvis också huvudstad i ett självständigt Palestina.
Ett annat belägg är att jag låter en kristen palestinier i Betlehem säga att stadens kristna aldrig ”haft det så dåligt som nu då vi styrs av den palestinska myndigheten.” Det Björnsson inte nämner är att jag sida upp och sida ner låter flera kristna palestinier beskriva den israeliska ockupationens förbannelse och framföra en teologisk kritik av kristen sionism. Men det uppväger tydligen inte att Samir Qumsieh kritiserar den palestinska myndigheten. Det borde jag uppenbarligen inte ha låtit honom göra.
Följande exempel visar hur Björnsson går till väga. Han skriver: ”Författaren kan anklaga kristna ledare i Palestina och Israel för att ’ställa in sig hos muslimerna’.” Detta citat kommer från sidan 93 där jag diskuterar anklagelserna om att de palestinska kristna ledarna helt fokuserar på de problem som ockupationen skapar, men blundar för problem som muslimsk diskriminering och trakassering skapar för de kristna. Så här skriver jag om detta:
”Det är lätt att kritisera kyrkoledarna för att de så ensidigt fokuserar på de problem ockupationen innebär. Men deras agerande är både rakryggat och genuint. De talar inte om detta för att ställa in sig hos den palestinska regeringen eller den muslimska majoriteten. De gör det för att deras folk lider av ockupationen. Att de sedan talar ganska tyst om interna problem, som misstroendet mellan kristna och muslimer, behöver inte ses som feghet, vilket Samir Qumsieh gör. Det kan vara ett taktiskt val: ibland åstadkommer man mer resultat genom att agera med låg profil än genom att ropa högt.”
Det jag alltså gör här är rakt motsatt det Björnsson påstår att jag gör. Jag anklagar inte de kristna ledarna för att ställa in sig hos muslimerna. Jag försvarar dem mot denna anklagelse.
Den mest bisarra anklagelsen – snudd på ärekränkning – är då Björnsson hävdar att jag ”visar … förståelse för libanesiska falangister”. De flesta Ny Tid-läsare kommer aldrig att läsa min bok. För att ingen ska vilseledas att tro att anklagelsen har något med verkligheten att göra vill jag säga en gång för alla: jag har ingen som helst förståelse för folk som utför massakrer på civila. Det spelar ingen roll om dessa agerar i Guds, Allahs, revolutionens eller rasens namn, om de är jihadister, falangister, tamiltigrar eller vad som helst: det finns inget som berättigar sådana fasansfulla övergrepp.
I boken omnämns flera falangistiska massakrer, jag skriver om maronitiska krigsherrar och att den maronitiska kyrkan hade blod på händerna efter inbördeskriget. I allt detta ser Björnsson att jag skulle ha förståelse för falangisternas terror. Man tar sig för pannan.
Svante Lundgren
