Presidentvalet är en fars som stjäl uppmärksamhet från den parlamentariska nivå, från den del av politiken som verkligen har betydelse.
Ungefär så brukar de som ställer sig skeptiska till presidentämbetets existens uttrycka sig. Och ser man på presidentens reella befogenheter finns det nog fog för diskussionen.
En som intresserat sig för frågan är Åbo underrättelsers chefredaktör Torbjörn Kevin som hösten 1998 gav ut debattboken Välj bort presidenten – förädla demokratin. Boken handlar om presidentämbetets konstitutionella grund och genomgående pläderar Kevin för en mer renodlad finländsk parlamentarism.
En av huvudteserna i boken handlade om det absurda i att den första politiska aktör som skulle agera efter ett riksdagsval var den enda som inte fått något mandat i valet – presidenten. Grundlagen har som bekant ändrats på den punkten men Kevin tar också upp utrikespolitiken, EU-politiken och olika argument för och emot en stark presidentmakt.
Hur ser du på boken i dag?
– Jag tycker att den fortfarande har relevans, men det goda är att det inte längre finns någon som på allvar vill återskapa någon sorts inrikespolitisk makt för presidenten.
Årets presidentkandidater är tämligen eniga om att presidentens befogenheter är bra som de är. Samtidig – och det visar Kevins bok också – har presidentrollen genom åren utvecklats i ett samspel mellan författning och praxis.
Vilken praxis har Halonen skapat under sina två perioder?
– Hon har gått emot regeringens förslag i val av vissa kanslichefer och liknande, men då i kraft av sitt utnämningsmandat. Jag skulle säga att Halonen hållit sig väldigt väl inom ramen för grundlagen. Sedan har hon som opinionsbildare varit överraskande passiv under sin andra period. Också Ahtisaari höll sig inom grundlagens råmärken, men som debattör i författningsfrågor ville han se en helt annan presidentmakt än det sedan blev.
Ser du någon möjlighet för Halonens efterträdare att utveckla en mer offensiv roll?
– Jag tror inte det. Det skulle vara att genom kraftig opinionsbildning och regelbundna kontakter med regeringen och enskilda ministrar utöva inflytande, men där tror jag att regeringskretsen är väl förberedd.
Alla andra inrikespolitiska vapen finns nämligen i regeringens arsenal. Utrikespolitiken är en annan sak, men också där kommer ny lagstiftning att stärka parlamentarismen.
– Hittills har utrikespolitiken varit oreglerad men nu förtydligas lagen med att en eventuell konflikt mellan regeringen och presidenten skall föras till riksdagen för avgörande. Det är en viktig princip men det är min övertygelse att den aldrig kommer att användas. I ett land som Finland är det otänkbart att en schism av det slaget skulle avgöras under öppna förhållanden som i riksdagen. Säkerhetspolitiska frågor behandlas alltid i tysthet och fastän journalister alltid ska vara för maximal öppenhet tror jag att det ligger något i att man ska kunna föra säkerhets- och utrikespolitiska diskussioner i tysthet.
Anser du att de parlamentariska strävnandena borde gå ännu längre?
– Vi är så nära en normal parlamentarism man kan komma. Då är det en smaksak om man ska ha kvar ämbetet. Själv tycker jag vi skulle klara oss bra utan, och förstår inte att man ska trumma upp en så stor apparat för ett relativt betydelselöst ämbete. Men vi gick en gång in för direkt folkval och det är svårt för politikerna att ta bort det.
Fredrik Sonck
