När jag hör orden ”sociala medier” osäkrar jag min revolver. I den svenska debatten framhålls Twitter, Facebook och bloggar allt oftare som Journalistikens Framtid. Utrikesreportrar sparkas, kommentarfältsmoderatorer anställs och alla måste twittra vare sig de vill eller inte. Visst erbjuder tekniken en del nytt, men det finns också ekonomiska skäl till de här idéernas popularitet. Enbart under år 2011 har 300 svenska journalistjobb försvunnit. Pengar saknas, heter det. Klart att medieföretagen drömmer om ”användargenererat innehåll” – att oavlönade volontärer skapar innehåll som lockar läsare och annonsörer. Snabbt och gratis är ledorden. Utopin är ett oändligt flöde av nyhetsuppdateringar.
Själv tillhör jag en helt annan skola. Jag gör dokumentärer, böcker och reportage baserade på tidsödande och kostsam research. Ofta tror jag att jag är på rätt väg. Att det jag gör tillför ny och viktig kunskap och inblickar i slutna världar. Andra gånger anfäktas jag av tvivel. Som hösten 2009 när Stora Journalistpriset gick till en reporter som bevakat den ”Gröna revolutionen” i Iran. Inte på plats, utan från datorn hemma i Sverige. Via Twitter. Som reportern kvittrade vidare.
Till saken hör att jag läste nyheten på en extremt seg internetuppkoppling i det sjabbiga kalla rum jag hyrde i Kabul. Vid den här tiden bodde jag i Afghanistan för att bevaka kriget och skriva en bok. Det innebar möten med talibanledare på rebellkontrollerad mark, med barn som stympats av Hellfiremissiler. Bra jobb jag fick viss credd för – men det var också farligt och uselt betalt. Tydligen noll och intet jämfört med att sitta på sin häck och twittra! Och på den vägen har det fortsatt. Häromåret blev jag headhuntad till ett jobb som utrikesreporter, men avfärdades i sista stund med motivet att jag saknade ”sociala medier-strategi”.
Klart att dessa nya aktörer vill profilera sig mot ett etablissemang som Public Service och de stora dagstidningarna. Det märkliga är att de etablerade medierna saknar självförtroende att stå upp för vad de faktiskt kan. Istället lägger man sig platt. Kanske nåddes kulmen hösten 2011, när den så kallade haschtaggen ”#”, fick Stora Journalistpriset. Det var skribenten Johanna Koljonens prataomdet-kampanj, ett samtal om sexualitetens gråzoner. Inget fel i det, ämnet är absolut intressant. Men är det journalistik?
Ändå innebär nätet förstås nya möjligheter. Ett exempel är WikiLeaks, som uppdagade skakande och obehagliga dokument om USA:s krig och diplomati. Men det var just genom samarbetet med etablerade TV-kanaler och press som al-Jazira, New York Times och The Guardian som avslöjandena blev en global angelägenhet. Hade man nöjt sig med att publicera de hemliga arkiven obearbetade på en hemsida, hade inte en djävel brytt sig. Utan professionella journalister som gallrar, tolkar, gör kompletterande research och formulerar berättelser skulle arkiven inte vara mer än en enorm mängd rå information. Alla är inte journalister, vilket faktiskt brukar hävdas av de mest hängivna nya medie-profeterna i Sverige.
Till sist, ekonomin igen. Det tycks ändå finnas pengar till dyra webbsatsningar som exempelvis Ipadtidningar, medan den riktiga journalistiken outsourcas till underbetalda frilansande idealister. Som Johan Persson och Martin Schibbye, fängslade i Etiopien för att ha försökt avslöja svenska oljeintressens och Carl Bildts kopplingar till rovdrift och etnisk rensning. Via Twitter kan man inte jaga sanningen om vad som händer i Ogadenprovinsens öknar. Man måste resa dit. Även om det personliga priset kan bli högt.
