I sin senaste dystopi Kartan och landskapet utför Michel Houellebecq lustmord på sig själv.
”Mänskliga relationer är i grund och botten inte särskilt givande”, nej, i Michel Houellebecqs dystopiska universum är det sannerligen inte mycket som är givande. Enligt Kartan och landskapet är det enbart att arbeta och dö som utgör den mänskliga lotten, med tillfällig eufori som enda hopp. Mänsklighetens död är något som Houellebecq målat upp gång på gång, och i sin senaste roman har han gjort det med en avmätthet som bara lyses upp av mörksvart humor.
Jed, en introvert konstnär i Paris, utgör kartans centralpunkt. Han är ung, men snart för gammal. Han upplever kärlek, men bara alltför kort. Han blir berömd och rik, men även det tillhör det förgängliga, även det ska växtligheten vinna över. Men däremellan händer det förstås en del, och mer förtätat och utmejslat än tidigare hos Houellebecq, och utan de tidigare så karaktäristiska sexuella och rasistiska provokationerna; något som i mina ögon enbart var tröttande.
Jed får en ”estetisk uppenbarelse” när han ser en Michelinkarta över området där hans farmor bott, då han är väg dit med sin far för en bouppteckning. Han blir så tagen av kartan att han börjar skaka, Jed har aldrig tidigare sett något så sublimt, ”så mättat med innebörd och känslor som denna Michelinkarta över Crense och Haute-Vienne i skala 1:150 000”. Upplevelsen speglar Houellebecqs konstideal, skönheten i objektiva fakta, men samtidigt naturligtvis hans känsla för absurditeter, något som i Kartan och landskapet får excellererande utlopp. Kartan leder till Jeds första separatutställning, en utställning med fotograferade Michelinkartor. På utställningen träffar han den vackra Olga som arbetar för Michelin, de får ett kort och lyckligt förhållande. Därpå påbörjar Jed sitt tioåriga arbete med att måla av människor i deras yrken, vilket avslutas med verken ”Bill Gates och Steve Jobs diskuterar dataindustrins framtid”, ”Jeff Koons och Damien Hirst delar upp konstmarknaden mellan sig” (som förblir oavslutat), och ”Michel Houellebecq, författare”.
Författaren Michel Houellebecq får i uppdrag att skriva katalogen till Jeds kommande utställning, och får alltså dessutom stå modell för det som blir Jeds sista målning. Författaren till Elementarpartiklarna skissar ingen vacker bild av sig själv, han är deprimerad och ensam, sover mest, ser på tecknade serier när han är vaken, super och luktar illa. Författaren till Plattform är skämtsamt självmedveten om bilden av sig själv; han hymlar inte heller med att han köper sex i Thailand. Författaren till H.P. Lovecraft – Emot världen, emot livet gör i slutet av Kartan och landskapet litteraturhistoriens mest makabra lustmord på sig själv, tar oss till ett bestialitetens slutrum, say no more.
Houellebecq skriver utifrån klassiska romanideal. Han tror uppenbarligen på bildning, och på att bilda läsarna, och vi får följaktligen följa hans karaktärer som i en bildningsroman, från början till slut, från födelse till död; dock inte nödvändigtvis i den ordningen. Inom dessa 1800-talsramar utspelas en dystopisk nutidssaga där Jed når nirvana, vilket i Kartan och landskapet innebär att vara ”befriad från ekonomiskt slaveri, likgiltig, lugn och nollställd”. Kvar från tidigare böcker finns den uppfriskande civilisationskritiken, de upplyftande civilisationsskriken; och kvar finns också den kvalmiga köns- och etnicitetssynen. Dessa ämnen tillhör Houellebecqs tematiska epicentrum, och det är där dessa teman möts som nerven i hans författarskap finns.
De som anser att Houellebecqs tidigare romaner är utmärkta, och särskilt hyllade Elementarpartiklarna, kanske inte håller Kartan och landskapet lika högt. Men de som anser att han tidigare mest liknat en färglös Louis-Ferdinand Céline och som föredrar Sture Dahlström kan här underhållas och oroas, och komma ett stycke längre in i dystopins mörker.
K.A.Andreas Holmström
Michel Houellebecq: Kartan och landskapet. Bonniers 2011. Översättning Cecilia Franklin.
