Katja Krohns pjäs Pikkujättiläinen om klimatförändringen, generationsklyftor och moraliskt ansvar har en äkthet och relevans som är djupt berörande, skriver Sonja Mäkelä i sin recension.
Att se Katja Krohns nya samtidsdrama Pikkujättiläinen är en speciell upplevelse på grund av tre faktorer. För det första visar sig publiken den kväll recensenten är på plats till hälften bestå av gymnasieelever. Eftersom pjäsens manliga huvudperson är en pojke på 17 år, har detta betydelse – åtminstone undertecknad får liksom ett ovanligt perspektiv på det hela: mitt bland tonåringarna kan jag inte undgå att se med deras ögon och fundera över vad de tycker och tänker om det de ser. Pjäsen handlar om just dem, om generationsklyftor, om framtiden, om val och ideologi. Stora saker på randen till vuxendom. Jag hoppas många fler skolgrupper tar trappan upp till Nationalteaterns lilla scen.
För det andra är det en speciell teaterupplevelse för att det är som att följa med en familjs liv helt på riktigt – det känns inte som teater. Eller, det är heller inte teater, i bemärkelsen fiktion, det är dramatisk samtid, skarpsinnigt exemplifierad.
För det tredje slutar kvällen med att jag plötsligt gråter med värkande bröst, något som jag tror aldrig har hänt i en teatersalong förut, om man bortser från lite fuktiga ögonvrår så klart. Det säger något om äktheten, relevansen.
mångbottnat manus
Krohn har byggt ett mångbottnat manus där nya teman kommer till an efter.
Vi har Kristiina Suxén (Wanda Dubiel), en 38-årig genforskare och doktor i växtfysiologi som blir snuvad på ”sin” professur, varefter hon tackar ja till ett jobb i Bryssel vid en firma där en gammal studiekamrat (Tuomas Rinta-Panttila) jobbar. Självklart händer något där. Hennes son Karo (Samuli Niittymäki) vägrar gå till skolan. Kristiinas sambo (Antti Pääkkönen), arbetslös eko-arkitekt, börjar bygga ett hus åt familjen; ett projekt som man kan gissa hur det går med.
Karo träffar Laura (Karoliina Niskanen) som är aktivist och går med i gänget som fotograf och filmare. Laura, ekologistuderande, är Kristiinas föredetta elev och kritisk till dennes forskningsprojekt; Kristiina forskar i blågröna alger med syftet att genmanipulera dessa så att de kan producera energi. Hon är – enligt egen utsago – på de godas sida, världsförbättrarnas. Det är också hennes son med flickvän, det är de som är idealisterna, generationen som inte vill se på när deras föräldrar smutsar ner planeten av ren egoism och lättja.
Båda generationerna är dock lika rädda för vad som händer med planeten. Klimatförändringen är ett stort kusligt spöke. Det är också finansvärlden, kapitalismen, som lever enligt egna regler. Mitt bland allt det svåröverskådliga står den lilla människan.
Det kan hjälpa att tro att teknologin kan lösa åtminstone klimatproblemen, vilket Kristiina gör. Men businesstänket i Bryssel visar sig vara kallsinnigt. Den framgångsrika lilla firman, som börjat som en pelletfabrik någonstans i Finland, dansar när det kommer till kritan efter Mammons pipa. Som direktören (Jukka-Pekka Palo) säger, är ett företags uppgift att göra vinst, punkt. Då kan man till exempel starta en riskfylld algproduktion i Malawi, där inga EU-regler gäller.
fina tolkningar
Det är inte bara marknadsekonomi och klimatåsikter som granskas i Pikkujättiläinen, det är i lika hög grad familjen. Kommunikation, val, prioritering, omsorg, empati. Relationen mellan Kristiina och Karo är just så hackig och tafatt som en mor-tonårsson-relation kan vara, alltmedan den ömsesidiga kärleken visst finns där bakom skriken och grälen. Samboförhållandet knakar i fogarna då dess parter sätter sig själva på första plats.
Pjäsens karaktärer och dialog känns rätt; inget klingar konstruerat eller pinsamt pseudotalspråkigt, inte ens ungdomsjargongen (eller jag vet ju inte hur gymnasiepubliken uppfattar autenticiteten).
Skådespelarprestationerna är fina; speciellt Wanda Dubiel och Samuli Niittymäki gör omsorgsfulla tolkningar. Scenografin med de funktionella containrarna är enkel men lämplig. Det tysta snöfallet som inleder och avslutar pjäsen är eventuellt onödigt understrykande – speciellt då replikerna också förklarar att det handlar om oskuld, oförstördhet. Inledningens övertydlighet förlåtes dock många gånger om, då temat fördjupas och breddas. Den sista snön är dessutom vacker.
Den känsla som stannar starkast kvar efter föreställningen är maktlösheten. Hur maktlösa och små vi alla är och hur saker bara händer. Hemska saker som förändrar allt. Dumma saker, misstag. Hur man sårar den man älskar – av misstag. Hur fel det kan bli även när man vill så rätt. Hur moral är en tolkningsfråga.
Sonja Mäkelä
Pikkujättiläinen. Text och regi: Katja Krohn. Scenografi: Teppo Järvinen. Dräkter: Riitta Anttonen-Palo. Ljus: Kare Markkola. Ljud: Esa Mattila. På scenen: Wanda Dubiel, Samuli Niittymäki, Antti Pääkkönen, Tuomas Rinta-Panttila, Lotta Lindroos, Karoliina Niskanen, Jukka-Pekka Palo.
