Apropå Trygve Söderlings kolumn i Ny Tid nr 3/2012.
1918 är ett årtal som bränts in i vårt medvetande som ett år skuggat av lidanden, mänsklig nöd och skam.
Trygve Söderling framhåller att vi borde se sanningen belyst på skärmen eller duken för att skapa en inre bild av hur det riktigt gick till 1918. Av siffrorna han nämner kan man sluta sig till att lidandena på den förlorande röda sidan var mångfaldiga jämförda med de vitas.
I skildringar av sådana som upplevde detta ser man att samvetet inte låter sig blidkas av segerns sötma. Urho Kekkonen beskriver i sina minnen Vuosisatani på några rader hur fint det kändes att marschera in i ett jublande Helsingfors i de vita trupperna, se vita näsdukar fladdra och höra ropen skalla: ”Eläköön, hurraa, bra,bra!”
Triumforden bleknar när han i fortsättningen beskriver vad han var med om i Fredrikshamn efter ankomsten dit den 22 maj 1918. Han säger att han befann sig på torget då hans kompanichef Taskinen plockade med honom i en grupp som förde ett tiotal civilklädda personer till vallarna. Först när de civila ställdes upp på rad och skyddskåristerna stod mittemot på 20–30 meters avstånd, säger han sig ha förstått att det gällde en avrättning. Taskinen gav Kekkonen order att leda exekutionen.
Kekkonen skriver (min översättning): ”Jag var så nervös, att jag inte minns om jag hade ett gevär eller ej. Men det tycker jag mig minnas, att jag inte sköt. Nog nämndes väl namnen på dem som skulle avrättas, men var dödsdomen hade fallit nämndes inte.” Kekkonen gav sedan ordern: ”Poskelle, laukaise!”
Han fortsätter sin skildring: ”Det som hände där på vallarna i Fredrikshamn eller det som hände mig där då, har aldrig gett mig ro, fast jag har försökt sudda ut det ur mitt medvetande. Det märkliga är att när jag mött svårigheter, motgångar eller själslig vånda har jag påmint mig om denna händelse som om en mardröm.”
Också Maire Gullichsen, född Ahlström, kunde samma år i Norrmark uppleva hur de summariska avrättningarna kunde drabba de båda stridande parterna. Hon var elva år då sexton tjänstemän i familjebolaget Ahlströms tjänst dödades på vägen till Björneborg av röda trupper ledda av en frigiven fängelsekund, Aarre Davidsson. Gullichsen skriver i sin bok Regnbågsfärger och mörka stänk om händelsen och dess efterspel: ”Hur ohyggligt allt detta framstår, så får man inte döma de egna arbetare som anslutit sig till de röda. Denna mordgärning var de oskyldiga till. Därför kan jag inte förlåta de vita, som när Norrmark var återerövrat utan rannsakan sköt våra aktivaste rödgardister.” Längre fram fortsätter hon: ”Bittert var att erfara efter oändliga förhör att domstolsprotokollen bevisade att ortens röda ingenting hade att göra med mordet på de sexton herrarna.”
Dessa båda förtjänta medborgare försökte i all sin senare verksamhet sträva efter att utjämna de motsättningar och klasskillnader som 1918 lett till inbördeskriget.
Ofta har man ju tänkt på hur gärna de aktörer som 1918 utförde dåd av samma typ som Cedis [person i Kjell Westös roman Där vi en gång gått och i filmen med samma namn. red.anm.] erinrade sig sina minnesbilder från detta ohyggliga år.
Roy Wenman
läsare av Ny Tid i över 65 års tid
