En ogästvänligt blåsig eftermiddag i februari kan det för den ovana vara svårt att hitta Glogalleriet, eftersom reklamskylten plockats in från det piskande snöfallet eller kanske inte ens lagts ut från första början. Genom en dörr som ser ut att aldrig vara öppen kommer man till innergården och sedan trappuppgången av ett hus som för tankarna till det forna skatteverket i Havshagen. Det känns konstigt att detta hus finns här, hundra meter från domkyrkan, gömt bakom stadens paradfasader.
Då den kala hissen tagit sig genom tre våningar av byråkrati och lämnat en mitt i galleriets aula går det upp för mig att detta är den perfekta platsen för utställningen jag kommit för att se. Geografin, vädret, kontrasten mellan de livliga gatorna utanför och denna öde byggnad skapar en lämplig resonansbotten för Timo Wrights utställning If you tolerate this… Pressmeddelandet inleds med det namnlösa citatet ”till mitt samhälle hör inte romer, zigenare, somalier, negrer och andra svartskallar och socialparasiter”, dock helt i versaler; Wrights utställning är enligt hans egen utsago en kraftig attack mot den diskriminering och det rasistiska tal som präglat atmosfären under det senaste året.
Galleriutrymmet består av två rum, ett stort och ett mindre, och de två utställda verken korrelerar med denna uppdelning. I den stora betongsalen fyller datorinstallationsverket The Race Code rummet med en tunn, opersonlig kyla – känslan av politik i stor skala, sanningar om identiteter långt borta från några verkliga människor. I det lilla rummet är stämningen väldigt annorlunda: ytterst personlig, ihopkurad och ledsen.
The Race Code är ett interaktivt program som råder besökaren att låta det ta ett fotografi av sig. Framför något som påminner om en djävulsk sammansmältning av en passbildsautomat och någon typ av framtida gränskontrollsrobot bedöms den villiges ansiktsdrag, för att sedan rangordna den fotograferade i en ”högre” eller ”lägre” ras. En av de massiva väggarna i utrymmet är fylld av projektionen av mängder av dessa bilder. Timo Wright har förutsett den intuitiva frågan ”på vilka grunder sker denna indelning?”, och kontrat den med frågan ”finns det verkligen något system enligt vilket en sådan indelning kunde ske på ett berättigat sätt?”
Verket Pitkä Matka Kotiin (Den långa resan hem) består av sju bandspelare, försedda med små sensorer som registrerar rörelse. Varje maskin spelar en skild berättelse, uppläst av skådespelaren Vesa Vierikko. En inspelning går igång då någon konkret närmar sig den och tonar bort då ingen är nära. Detta skapar upplevelsen av att rösten börjar berätta då någon visar intresse för att lyssna. Berättelserna har Wright fått av evakuerade karelare, krigsbarn och flyktingar – såväl från tiden för de finska krigen, som från dagens händelser i andra delar av världen. Genom att ha strukit ut alla detaljer som skulle avslöja ort eller tidpunkt vill Wright peka på den allmänmänskliga krigstragedin, och ge den kvävande invandringsdebatten införa en insikt om hur nära oss själva rubbade sammanhang, flyktingskap och hemlöshet är.
I presentationen av dylika berättelser – där laddade ord som ”mor”, ”far”, ”mormor”, ”barn” ”skräck”, ”tvungen att lämna”, ”känslolös” etc. upprepas – finns risken att de blir överdrivet patetiska och reducerar människors liv till billig emotionell underhållning. Vidare finns faran för att överromantisera det förlorade, att skapa en essentialisering av födelseorter (att presentera barndomens hem som det ”egentliga rätta”). Om vi inte är försiktiga kan detta bli en omvänd typ av rasistisk nationalism: plötsligt menar vi att olika människor ändå har det bäst där de ”egentligen” hör hemma. Ansvaret för att detta inte händer ligger i Wrights konstverk främst hos skådespelaren; det handlar om tonfallet. Vierikko läser just som han borde: inte alltför högtidligt, utan främst lågmält muttrande – så som någon som talar om något som för denne är svårt att uttrycka. Då besökaren går från spelare till spelare, blandar sig berättelserna in i varandra. Stämningen i rummet är intim och mycket sorgsen.
Wrights utställning visar att less is more också vad gäller uttalat politisk konst.
Otso Harju
Timo Wright: If you tolerate this… Glogalleriet i Helsingfors, Unionsgatan 28 B, innergården 4 vån. till den 4.3.2012
