Marie Curie gjorde en enastående vetenskaplig karriär och erhöll nobelpriset i både fysik och kemi – under de över hundra år som gått sedan dess har bara en kvinna fått priset i fysik och tre i kemi. Tapio Salmi har läst dottern Ève Curies bok om sin berömda mor.
UNESCO deklarerade år 2011 till ett internationellt kemiår – det var då hundra år sedan Marie Sklodowska-Curie som den första kvinnan erhöll nobelpriset i kemi. Några år tidigare, 1903, hade hon tillsammans med maken Pierre Curie och en annan berömd fransk fysiker Henri Becquerel, fått nobelpriset i fysik.
Jag läser på nytt Ève Curies biografi om sin mor, La vie de Madame Curie, denna gång på svenska med titeln Min mor. Egentligen borde den också svenska översättningen ha hetat Marie Curies liv, för Ève försöker beskriva sin mor utifrån, inte som en familjemedlem. Boken är rikligt illustrerad med bilder både ur familjen Curies privata och professionella liv: den unga polska studenten Marie Sklodowska hemma i Warszawa, därefter som ung och osäker kemi- och fysikstuderande vid Sorbonne och i ett ytterst anspråkslöst laboratorium, egentligen ett övergivet skjul, där hon tillsammans med Pierre utförde de banbrytande experiment som ledde till upptäckten av två nya grundämnen, radium (grundämne 88) och polonium (grundämne 84).
Marie och Pierre hade två döttrar, Irène och Ève. Ève, den yngre dottern som skrivit den ypperliga boken, måste ha dött för länge sedan, funderar jag och lägger boken åt sidan. Då man skriver om sina närmaste brukar texten oundvikligen präglas av starka subjektiva drag – Ève beskriver sin mors seghet som ledde till upptäckten av radium och polonium, familjens skrala ekonomiska läge (innan två nobelpris och andra hedersbetygelser kom) men hon berättar även om sin ensamma barndom, som inte var särskilt lycklig. Fadern Pierre dog i en trafikolycka 1906, då Ève var endast två år gammal, modern Marie arbetade långa dagar vid universitetet och Radiuminstitutet och Ève blev lämnad i guvernantens händer. Den äldre systern Irène fanns dock tidvis som lekkamrat.
Internet avslöjar allting snabbt: Ève Curie blev 102 år gammal, hon dog först 2007 i New York. Hon var den enda i familjen som inte valde en vetenskaplig bana, däremot blev hon en utomordentlig författare, journalist och diplomat och gjorde en lång karriär i fredens tjänst. Ève var också musikaliskt mycket begåvad och inledde en karriär som konsertpianist på 1920-talet, men livet tog snart en annan vändning: hon blev författare och krigskorrespondent. Med sin vassa penna kämpade hon för France Libre under andra världskriget.
Maries äldre dotter, Irène föddes 1897, och började liksom sin mor och far studera fysik och kemi i Paris. På laboratoriet träffade hon en ung charmerande man, Frédéric Joliot, som Marie efter viss tvekan anställde som preparator vid laboratoriet. Frédéric hade bristande grundutbildning och älskade vin och jazzmusik. Maries goda vän och kollega, fysikern Paul Langevin, hade dock varmt rekommenderat den unga mannen och slutligen blev han anställd. Frédéric visade sig vara mycket begåvad och försvarade sin doktorsavhandling med högt betyg. För familjen Curie hade anställningen även en annan konsekvens: år 1926 gifte sig Frédéric med Irene och ett år senare fick de sitt första barn, Hélène.
Irène och Frédéric Joliot-Curie erhöll nobelpriset i fysik 1935 för sin upptäckt av artificiell radioaktivitet – ett instabilt radioaktivt grundämne som senare fick namnet curium (grundämne 96). Den vetenskapliga traditionen har förts vidare inom familjen: Hélène blev fysiker och gifte sig med Paul Langevins son. Hon använder namnet Langevin-Joliot och uppträder gärna vid olika evenemang tillägnade Sklodowska-Curie-Joliot-Langevin-familjens liv och arbete. Hèlènes yngre bror, Pierre är också professor i fysik.
En toppstudent
Marie är dock den mest legendariska personen inom familjen Curie. I Västeuropa glömmer man ofta att hon kom från Polen och bevarade sin starka polska identitet under alla franska år. Familjen levde i den del av Polen som ockuperades av Ryssland. Trots den politiskt tryckande atmosfären – Polen hade förlorat sin autonomi efter ett uppror mot den ryska regimen – levde familjen Sklodowska ett förhållandevis lyckligt liv. Maries far var lärare i fysik: han upptäckte tidigt dotterns matematisk-naturvetenskapliga begåvning och uppmuntrade henne att fördjupa sig i dessa ämnen. Detta var en exceptionellt framsynt attityd. Unga damer på den tiden skulle fördjupa sig i språk, musik och handarbete – ifall de överhuvudtaget tilläts studera. Ämnen som ekonomi, juridik, kemi, fysik och biologi var enbart för män. Marie var annorlunda, för hon hade ett passionerat intresse för matematik och naturvetenskap.
Preussen, Österike-Ungern och Ryssland spelade en cynisk stormaktspolitik och Polen delades i tre delar. Warszawa hörde till den ryska delen, fattigast i landet. Efter polackernas desperata uppror mot förtryckarna fick den polska autonomin ett slut. Censuren skärptes och skolorna bevakades, men folket svarade med passivt motstånd. Skolflickorna gjorde handarbeten under lektionerna i ryska, men då skolinspektören kom in tog man snabbt fram läroböckerna – så berättar Ève om sin mors skolgång.
I alla fall lyckades Marie avsluta gymnasiet med toppvitsord och började drömma om en studieplats vid ett universitet. Förhållandena i det ockuperade landet var svåra och studier utomlands var därför enda alternativet. Efter några års ansträngningar, då Marie bland annat arbetade som privatlärare, lyckades familjen Sklodowska samla ihop en anspråkslös summa pengar för Maries studier utomlands. Vart skulle hon fara? I Europa fanns på den tiden tre ledande länder när det gällde vetenskap: Tyskland, England och Frankrike. På grund av Maries polska ursprung var Tyskland otänkbart och England kändes främmande, så Frankrike blev ett naturligt val, ett land som hade stor sympati för det polska folket. Trots det turbulenta inrikespolitiska livet var Frankrike en symbol för tolerans och demokrati.
Ève berättar om hur Marie började åhöra föreläsningar vid Sorbonne och hur hon den första tiden hade stora svårigheter att förstå professorernas snabba franska. Hon var ytterst nervös inför tentamina, men fick ändå höga vitsord. Magistersstudierna avlades snabbt, men det verkliga eldprovet blev forskningsarbetet för en doktorsexamen.
Det var nu som begreppet radioaktivitet kom in i bilden. Man måste komma ihåg att ordet inte alls hade någon negativ klang på den tiden, utan enbart var del av en fascinerande vetenskaplig upptäckt. En mineralsort Marie undersökte visade sig besitta en mycket högre radioaktivitet än väntat. Här kommer vi till ett grundläggande tema i den vetenskapliga forskningen: en experimentell iakttagelse görs som strider mot allmänt accepterade fakta. Vad skall då forskaren ta sig till? Glömma och gömma de nya resultaten? Kanske byta forskningsområde? Ingendera är någon särskilt fruktbar väg, förr eller senare gör någon annan samma experiment och dilemmat dyker upp igen. En möjlighet är att publicera resultaten omedelbart, men utan någon djupgående förklaring – detta är fullt möjligt, men tillfredsställer inte forskaren. Dessutom kan resultaten vara orsakade av ett experimentellt fel. Därför granskar en ansvarfull forskare försöksproceduren noggrannt, upprepar experimenten och expanderar möjligen den experimentella parameterrymden. Ifall resultaten visar att en ny iakttagelse verkligen har gjorts, blir det dags att formulera en hypotes: varför är det så, vad skall ytterligare påvisas, hur skall nya experiment utföras, hur kommer en ny teori att formuleras?
Ungefär så resonerade Marie Sklodowska, som redan hunnit bli Marie Curie – hon gifte sig med den tillbakadragne men genialiske franske fysikern Pierre Curie år 1895. Därefter var deras privata och professionella liv förenade ända fram till Pierres tragiska död.
Två nya grundämnen
Maries hypotes var revolutionerande: mineralen som hon undersökte innehöll inte bara uran utan även ett annat, hittills okänt grundämne, som orsakade den höga radioaktiviteten. Det var en fantastisk hypotes, som kom att innebära stora prövningar och motgångar för paret Curie. Separeringen av den okända radioaktiva föreningen blev ett nästan övermäktigt problem – ton efter ton av material fördes till Maries och Pierres laboratorium. För att kunna påvisa ett nytt grundämne, måste man kunna isolera en tillräcklig mängd av den kemiska förening där grundämnet ingår. Då man har en tillräcklig mängd kan grundämnets atomvikt bestämmas med hjälp av kemiska metoder. Uppdraget tog nästan knäcken på makarna Curie – ekonomin var skral och Maries hälsa bräcklig. Pierre föreslog att de skulle hålla en paus i den experimentella verksamheten, men Marie ville inte ge efter.
Den 18 juli 1898 kunde Marie och Pierre Curie så äntligen annonsera sin upptäckt. För att hedra sitt fosterland döpte Marie det nya grundämnet till polonium – i det delade Polen existerade inte ens ordet Polen officiellt. Maries succé fullbordades några månader senare på Stefanusdagen den 26 december då hon tillsammans med Gustave Bémont deklarerade att ytterligare ett nytt grundämne hade upptäckts. Ämnet fick namnet radium.
Upptäckterna blev omedelbart en världssensation. Två nya grundämnen på ett halvt år! Då den ryske kemisten Dmitry Mendeleev på 1800-talet publicerade sitt banbrytande arbete om grundämnenas periodiska system, var alla naturliga grundämnen ingalunda upptäckta, utan Mendeleevs tabell innehöll luckor. Två av dessa luckor fylldes nu av radium och polonium. 1903 delades nobelpriset i fysik mellan Henri Becquerel och paret Curie.
Efter Pierres död 1906 utnämndes Marie Curie till samma professur vid Sorbonne som Pierre hade innehaft. Hon blev plötsligt ensamförsörjare för två små döttrar och svärfadern, som flyttat till Maries hushåll efter sonens bortgång. Den ekonomiska tryggheten var garanterad, men arbetsdagarna orimligt långa och tomrummet efter maken stort.
Ett märkligt ämne
Radium väckte snabbt ett enormt intresse, inte minst på grund av potentiella medicinska tillämpningar: det visade sig att radioaktiv strålning förmår döda cancerceller. Professor Emile Roux, direktör för Pasteurinstitutet i Paris, föreslog 1909 att man skulle grunda ett nytt institut som skulle kombinera de kemiska och medicinska kunskaperna om radium. Det dröjde dock till 1911 innan det nya institutet kunde inleda sin verksamhet. Den fysikalisk-kemiska avdelningen leddes av professor Curie och den medicinska avdelningen av professor Regaud.
På hösten 1911 kom ett nytt glädjebudskap från Stockholm. Denna gång lydde Kungliga vetenskapsakademiens motivering till nobelpriset i kemi ungefär såhär: ”För upptäckten av grundämnen radium och polonium, karakterisering av radium, isolering av radium i metallisk form samt undersökningar, som berör föreningar av detta märkliga ämne”.
Radium är verkligen ett ”märkligt” ämne och Maries hektiska arbetstakt fortsatte. Hon skaffade sin familj ett hus utanför Paris och varje morgon steg hon på tåget för att åka till Sorbonne och till Radiuminstitutet. Hon gjorde en turné till USA – resan blev en modern show, men också en ekonomisk-vetenskaplig succé. Amerikanska kvinnor samlade in pengar till några gram radium för Maries forskning.
Framgångsrik familj
År 1934 dog Marie Curie 66 år gammal i leukemi. Några månader senare tilldelades Irène och Frédéric Joliot-Curie nobelpriset i kemi för sin upptäckt av artificiell radioaktivitet, en upptäckt som skulle utgöra grunden för framställningen av nya, konstgjorda grundämnen.
Sklodowska-Curie-Joliot-familjens liv präglades av hög arbetsmoral och pliktkänsla – de var inte enbart vetenskapligt aktiva, utan deltog också aktivt i samhällslivet: Irène var till exempel statssekreterare i Léon Blums folkfrontsregering före andra världskriget och Fréderic Joliot deltog i den franska motståndsrörelsen under naziockupationen och var senare aktiv i den internationella fredsrörelsen. Familjen hade en icke-ceremoniell livstil och en rationell livssyn. Framför allt präglades Marie, Pierre, Irène och Frédéric av en stark vetenskaplig intuition och en outtröttlig nyfikenhet – därför kunde de upptäcka fenomen som många andra kolleger förbisåg.
Minnet av Marie och Pierre Curie har hedrats på många sätt: de har avporträtterats på sedlar och frimärken; före övergången till euron fanns bådas porträtt på hundrafrancssedeln. Vid omorganiseringen av Sorbonne fick en av de nya skolorna namnet Université Pierre et Marie Curie och i Polen bär universitetet i Lublin Marie Sklodowska-Curies namn.
År 1995 fick paret Curie den största hedersbetygelsen som franska staten kan ge då president Francois Mitterrand beslöt att Marie och Pierre Curies kvarlevor skulle flyttas till Panthéon i Paris, där nationens främsta personligheter är begravda. En högtidlig ceremoni ägde rum den 20 april i närvaro av Mitterrand och Polens president Lech Walesa.
Tapio Salmi
är professor vid Åbo Akademi
