Regissör Anna Blom följde DuvTeaterns repetitioner under ett års tid och resultatet är en uppsluppen dokumentär fylld av starka känslor, drömmar och hårt arbete.

Ifjol satte teatergruppen DuvTeatern tillsammans med dansskolan Blue Flamenco och Nationaloperan ihop en variation av George Bizets operaklassiker Carmen under namnet En rovfågel flyger in. Uppsättningen var ett möte mellan skådespelare, flamencodansare och operasångare – med eller utan utvecklingsstörning. Regissör Anna Blom blev så hänförd av gruppens repetitioner att hon följde med dem genom det drygt ett år långa arbetet, med kameran på axeln. Resultatet är den en timme långa observerande dokumentären Den tysta operasångerskan.

Det är en salig röra av lätt kaotiska repetitioner, provning av härliga färgsprakande scenkläder, fotografering med sminkningar, genrep i Almisalen på Operan och drömmar om att få äta pizza då den sista föreställningen slutligen är över. Det är glada och lyckliga stunder varvat med motgångar, men med regissören Mikaela Hasáns vänliga och bestämda ledning går det ändå stadigt framåt. Då scenen där ett knivhot ingår ska repeteras vägrar huvudrollsinnehavaren Irina von Martens, alltså Carmen, att överhuvudtaget spela.

Man kan också se skådespelarna utvecklas, bland annat lär sig den tysta operasångerskan Pia Renes att säga ett nytt ord, l’amour, tack vare sitt solo i pjäsen. Hasán lyckas på ett beundransvärt sätt leda sin grupp och någon uppgivenhet går inte att förnimma under den långa arbetsprocessen.

mycket känslor

Det är en film med massvis av känslor. Lycka, kärlek, vänskap, frihet, ilska, sorg, förargelse, besvikelse, rädsla och tvekan har alla sin plats i dokumentären, men främst handlar Den tysta operasångerskan om glädje. Filmen är fylld av gott humör som lätt kan locka fram ett skratt eller flera. Som icke-handikappad tittare kan man komma på sig med att undra ifall man får skratta åt någon som har en utvecklingsstörning. Dokumentären är rolig, men är det okej att ge utlopp för sådana känslor?

Det handlar ju inte om att skratta åt någon, utan om att glädjas tillsammans och skratta med varandra, oavsett hur man är skapt. Det annorlunda är en resurs, inte en begränsning. Gruppen utgör en blandning av flera språk, starka personligheter och en djup gemenskap. De medverkande talar finska, svenska och teckenspråk, medan sångerna framförs på franska och spanska. Hur kan en grupp bestående av så olika människor skapa och förmedla en så gemytlig känsla hela filmen och de över ett år långa repetitionerna igenom?

Dokumentären känns väldigt äkta. Blom har uppenbarligen lyckats fånga Duvteaterns vardag så som den faktiskt är, för ingen av de medverkande tycks ta någon större notis om hennes närvaro. Det är svårt att föreställa sig att någon faktiskt varit framme med kameran, för alla scener verkar väldigt naturliga. Det är som om hon enbart varit en fluga i taket under repetitionerna, eller kanske en självklar medlem av gruppen?

Till slut stundar den gemensamma pizzamåltiden i Nationaloperans foajé som så många i gruppen drömt om. Det finns pizza och lemonad så att det säkert räcker till för alla. En sådan pizzastund kunde göra gott för alla människor, med eller utan utvecklingsstörning, och hjälpa oss att förstå varandra bättre. I brist på möjlighet att delta i en sådan hjälper det också att se Den tysta operasångerskan.

DuvTeater i tio år

Duvteatern startade sin verksamhet 1996 som dramaklubb i anknytning till föreningen De utvecklingsstördas väl i Mellersta Nyland r.f., men har sedan 1999 fungerat som en självständig teatergrupp och firade sitt cirka tioårsjubileum ifjol. Gruppen består av åtta skådespelare med en utvecklingsstörning och en handfull professionella teaterarbetare under ledning av regissören Mikaela Hasán.

Under åren har gruppen framfört egna versioner av bland annat Shakespeares Hamlet och Tjechovs Tre systrar. DuvTeatern strävar efter att skapa konstnärligt utmanande teater som grundar sig på skådespelarnas egna idéer, men samtidigt följer de ursprungstexter som uppsättningarna baserar sig på. Med sitt arbete vill gruppen fördjupa kontakten mellan handikappade och icke-handikappade och arrangerar olika former av publikarbete för att öka delaktigheten med sin publik.

 

Fanny Fröman

Den tysta operasångerskan hade TV-premiär 24.1.2012 på FST5 men går ännu att se på YLE Arenan.
Produktion: Långfilm Productions (Mats Långbacka). Regi: Anna Blom. Foto: Anna Blom, Jan Nyman m.fl. Ljud: Tomi Kolistaja. Klipp: Tuomo Leino.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.