Presidentvalet 2012 fick enligt den första analysen flera segrare: Den nya presidenten (Sauli Niinistö), den nya öppenheten och toleransen (genom Pekka Haavisto) och den sakliga politiska debatten (som flera kandidater bidrog till). En revansch efter riksdagsvalet sägs det.
Ja, kanske. Men den som proklamerar revanschen är det resursstarka, urbana och välutbildade Finland, företrätt av kultur- och mediefolk med god hörbarhet. En viss optimism är inte obefogad men samtidigt måste Niinistös överlägsna seger också förklaras av en allmän finländsk homofobi.
Den bedömningen gör en del statsvetare, trots att faktorerna som påverkar väljarbeteendet är många. Indicierna stärks ändå av att otaliga människor berättat – ofta i tidningsintervjuer med så kallat ”vanligt folk” – att de avstått från att rösta på Haavisto av en enda anledning: ”Han hade varit bra, men…”. I min bekantskapskrets har fem, sex personer vittnat om, oftast äldre, släktingar som haft svårt att förlika sig med bilden av en homosexuell president.
Det är inte speciellt överraskande att det finns en levande homofobi vid sidan av den mer omtalade xenofobin. På ett grundläggande plan finns stora likheter i hur homosexuella och invandrare andrafieras. Det intressanta är ändå att det också finns stora skillnader i hur fientligheten mot de två grupperna manifesterar sig själv.
Den största olikheten är kanske att homofobin är ett ganska rent destillat av främlingskap inför en annan sexualitet, vars utanförskap i mycket låg grad beror på dålig ekonomi, dåliga nätverk, dåliga språkkunskaper, kulturskillnader, religion eller annat som förklarar invandrares underordning vid sidan av etnicitet.
Kanske kunde man säga att xenofobens rädsla i viss mån har ett korn av rationalitet i botten (det är klart att flyktingar medför vissa kostnader för samhället, att invandrare gör konkurrensen på arbetsmarknaden hårdare, att språk- och kulturkrockar kräver energi) medan homofobin nästan uteslutande är av emotionell natur. Man hör till exempel aldrig argument om att homosexuella skulle belasta samhällsekonomin – tvärtom talas det ibland om ”pink money” som en sorts homosexuell köpkraft och -makt, de homosexuella som konsumtionssamhällets förkämpar. En sådan bild är också stereotyp men visar hur homosexuella ändå tillåts vara aktörer medan invandrarna får axla parasitrollen.
Poängen är att den offentliga diskursen aktivt godkänner homosexualitet medan den passivt tolererar mångkultur. I någon mån förklarar detta klimatskillnaderna mellan riksdagsvalet 2011 och presidentvalet 2012. Att presidentvalet nu betecknas som en framgång för det värdeliberala Finland var en följd av att kampen försköts till en arena där ingen egentligen lyckades artikulera intolerans som något annat än en känsla. Men det innebär inte att homofober inte skulle ha styrts av emotioner i valbåset.
Hur många röster Haavisto förlorade på grund av sin sexualitet vet vi inte. Sannolikt var det många procentenheter i relation till hur lite utrymme – relativt sett – frågan fick i medierna. Generellt sett lyckades dessa faktiskt fokusera på andra, väsentligare saker. Det var bra. Mediernas uppgift är inte entydig, men den är – hur förmyndaraktigt det än låter – att fungera självständigt och upplyst i förhållande till den folkliga opinionen. Det är inte censur.
Positivt är också att attityder som enbart motiveras emotionellt dör ut i det långa loppet. Då jag föddes 1982 hade en kvinna aldrig varit så nära att bli president som en homosexuell man var den 5 februari 2012. Finland kommer att vara redo för en homosexuell president – om någon lämplig kandidat finns tillhanda – innan jag är dubbelt så gammal som i dag.
Fredrik Sonck
