Pirkko Lindberg återvänder till Island, där hon inledde sin journalistiska bana år 1980 med att skriva fyra reportage för Ny Tid. Under ett Islandsbesök i höstas lyssnar Lindberg på Nawal El Saadawi, Vandana Shiva och Noam Chomsky på Nordens hus i Reykjavik – och träffar Vigdis Finnbogadóttir.
Jag ser Vigdis i folkvimlet, och skyndar mig att fråga om jag kan få en intervju med henne. Jag åberopar intervjun jag gjorde med henne för 31 år sedan, under hennes första valkampanj, 1980. Och jo, det ska väl ordna sig, men först efter att hon kommit tillbaka från en resa till Frankrike.
Vi har bägge kommit till Nordens hus för att under litteraturveckan i september lyssna på egyptiskan Nawal El Saadawi, just anländ med hälsningar från Tahrir-torget i Kairo. Publiken är enorm, såsom den tycks vara på alla kulturevenemang i ett Reykjavik, vars iögonenfallande vitalitet och opulenta gatubild strider mot vad man kunde vänta sig post hrunid, efter den ekonomiska kraschen. ”Thetta reddast” – uttytt ungefär ”allt kommer att ordna sig” tycks vara islänningarnas valspråk i alla väder.
Den gnistrande karismatiska Nawal El Saadawi, generationskamrat med 81-åriga Vigdis, talar kraftfullt mot patriarkala religioner. ”Alla har de en översta manlig gud, och alla skapar de mer hat än kärlek! Hon vill ingjuta kämpaglöd i oss kvinnor i publiken. ”Odla er kreativitet, och var modiga! Vet ni vad jag alltid gjorde då jag satt fängslad, jo jag dansade i min cell! I Egypten är jag stämplad som en galning, men det bryr jag mig inte om, och jag kan tala om för er att kvinnorna på Tahrirtorget ivrigt lånade mig sitt öra… Och glöm inte att den som tror sig slagen före slaget har förlorat!”
I en gammal storbiograf lyssnade 1600 personer på indiskan Vandana Shiva och senare på Noam Chomsky, några hundra kom aldrig in. Shiva, mottagare av både det alternativa Nobelpriset och Right Livelihood Award hade bjudits in av den isländska Slow Food-rörelsen. Hon uppmanade islänningarna att se om sitt unika land, och med all makt bekämpa den förödande, på expansion inriktade aluminiumindustrin, medan Chomsky påminde om ett annat 11.9, än det som förknippas med tornens fall, nämligen 11.9.1973 då den demokratiskt valda presidenten Salvador Allende störtades i Chile, något som inte alls noterades i isländska medier, medan tioårsdagen av attacken på USA slogs upp stort.
Vigdis – pionjären
Min väninna Margrét Gudmundsdóttir följer med då jag ska intervjua Vigdis Finnbogadóttir, Islands president mellan åren 1980 och 1996. På vägen till Aragötu 2 i Reykjavik, berättar hon en anekdot. Då Vigdis 1980 stod uppställd som kandidat i tävlan med idel män om landets högsta post fick hon frågan om det var lämpligt att en person med bara ett bröst – hon hade mist det andra p.g.a cancer – aspirerade på den. Hon svarade:
– Det är väl inte meningen att jag ska amma hela Islands folk heller!
En skarp dam, denna professorsdotter, som hörde till den efterkrigstida generation av unga kvinnor som i stora skaror bröt sig ut ur den traditionella kvinnorollen, reste utomlands, lärde sig språk och siktade högre än de föregående generationernas kvinnor. Vigdis läste bl.a teaterkunskap vid Sorbonne, tog sedan sin fil.kand. på Island och blev chef för Reykjaviks stadsteater.
Vigdis bjuder på kaffe och våfflor med sylt i sitt stora, ombonade och ljusa vardagsrum. Jag duar henne, och undrar sedan förskräckt om jag får göra det, van som jag är sen min Danmarkstid att dua alla människor. Javisst, det går bra.
– Jag är ju en människa som du, säger hon och pekar, här är mitt huvud, här mina armar och händer, att jag varit president ändrar inte på den saken.
Jag berättar för henne att jag, vilket hon självfallet inte har något minne av, intervjuade henne i juni 1980 för Ny Tid, (systertidning till radikala Thiodviljinn som tyvärr inte längre existerar) just innan hon blev vald till inte bara Islands utan också hela världens första demokratiskt valda kvinnliga president.
Ett pionjärskap, som nu upprepas med Johanna Sigurdardóttir, landets kvinnliga, öppet lesbiska statsminister. Också hon den första i sitt slag i världen.
95 procent av rösterna
1980 var Vigdis en 50-årig teaterchef i Reykjavik med smak för avantgarde, frånskild och ensam mor till en adoptivdotter. Av sina tre manliga konkurrenter om presidentposten stämplades hon, förutom som olämpligt enbröstad och singel, också som en farlig motståndare både till den amerikanska militära närvaron i Keflavik och medlemskapet i Nato. Och visst hade hon deltagit i protestmarscher mot militärbasen, och likaså var hon öppet emot Nato.
Jag minns henne som avspänd i talarstolen, en ljus gestalt, som med en smörblomma i knapphålet och lagboken i handen stod vindrufsad i junisolen och talade om det isländska folkets oförytterliga rätt att genom alltinget och regeringen självt bestämma över sitt öde.
Paradoxalt nog var det mest män som stödde henne den gången. Själv tvekade hon att ge sig in i kampen mot tre stadiga hannar, som ideligen betonade sin status som ordentligt gifta män. Men då bl.a. hela manskapet på en av landets största trålare bönföll henne att ställa upp i valet gav hon efter.
Den gången var det i synnerhet de äldre kvinnorna som ängslades inför tanken på en kvinnlig president.
– Det tog en lång tid här på Island innan kvinnorna upptäckte varandra. Jag fick höra sådant som att vilken strålande presidentfru jag kunde ha blivit. Men det fanns undantag: en kvinna tyckte att det var bra att jag saknade en man, för hade jag haft en så hade det hetat att jag bara var ett språkrör för honom!
Vigdis har alltid tyckt att det är märkligt detta med ett skarpt åtskiljande av kvinnor och män, ”som om inte vi var människor precis som männen, med samma intelligens, och samma gener.”
1980 vann hon valet knappt med bara 33,6 procent av rösterna. Men i det följande valet var isen bruten för då fick hon många fler kvinnors förtroende. Omvald blev hon ytterligare två gånger, i valet 1988 med otroliga 95 procent av rösterna.
Själv minns jag den fantastiska valnatten 1980 med mina isländska vänner på en nattklubb i downtown Reykjavik. Klubben i flera våningar var packad med anhängare till de olika kandidaterna, och atmosfären var mättad med en eldfängd blandning av spriteldad karnevalistisk yra och aggressioner. Man följde med valet på TV-monitorer och ju bättre det gick för Vigdis desto högre steg larmet, jubel och buanden om vartannat. När det mot småtimmarna blev klart att hon segrat, vandrade vi ut i den vita stilla juninatten, gjorde sedan en tur till Bessastadir, det i väntan på den nya presidenten tomma residenset ett stycke utanför stan.
Litet är vackert, minns jag att jag tänkte, för residenset såg ut som en större vitrappad bondgård, och ett synminne har genom åren dröjt kvar: ett klädstreck med nypor var uppspänt över gården. Här är det nära mellan folket och dess representanter, tänkte jag också, och med det i minnet är det svårt att föreställa sig hur snett det sedan kom att gå under de vilda åren i landet. Å andra sidan har det som hänt efter kraschen bekräftat att folket, i vart fall som tillräckligt uppretat, inte böjer sig för en överhet den ser som korrumperad, utan beslutsamt ser till att sopa undan en rutten regering som spelat under täcket med svindlare och amoklöpande spekulanter.
Farligt med jag
istället för vi
Jag frågar Vigdis hur det kändes att plötsligt vara landets första dam?
– Jag blev bjuden på otaliga statsbesök, man var mycket nyfiken på mig, och på vårt lilla Island, naturligtvis. I Shanghai frågade borgmästaren hur många människor som bodde i mitt land, och då jag sa drygt en kvarts miljon så skrattade han och undrade varför jag inte tagit dem alla med mig!
Jag påminner Vigdis om den oerhört starka feministiska rörelsen på 1970 och 80-talen och hur de frifräsiga Rödsockorna, alla anhängare av Vigdis givetvis, på ett fullpackat torg arrangerade ett utrop à la slavauktion på kvinnor.
Bland annat bjöds en ensam mor med två barn ut mycket billigt. Hon var visserligen lite sliten och så hade hon dedär barnen, men med lite målning kunde hon ännu piffas upp, och ute på landet kunde hon väl duga till grovgöra, och där kunde också barnen hjälpa till då de blev äldre (rapporterade jag till Folktidningen Ny Tid från auktionen).
Vigdis småler, men påstår att situationen idag är en helt annan. Numera är omkring en tredjedel av medlemmarna i Alltinget kvinnor, och fram till nyligen innehades det högsta domarämbetet av en kvinna.
– Dagens kvinna känner sin egen styrka, och måste t.o.m. gå varsamt fram för att inte knusa männen. Men så ska kvinnor heller inte uppträda som män, inte se världen med maskulina ögon.
Så det är ditt budskap till dagens isländska kvinnor?
– Ja, men för bägge könen är det bekymmersamt med denna egocentrismens ideologi, detta JAG i stället för VI. Det är en förändring i själva språket, ich och moi på kontinenten.
Me-myself-I-kulturen ja, vässa armbågarna och hörntänderna det första man gör på morgonen.
Men hur är det med kulturen, jag har hört att ni har samma trend här som i övriga världen, att ungdomen inte läser så mycket som förr.
– Inte är det så illa här ändå, vi har en så stark litterär tradition, en bra återväxt av goda författare, och vid tider av kris kommer t.ex. alla gamla metaforer om havet tillbaka. Men för all del, man ser mycket på amerikanska serier och filmer, och i dem syns aldrig så mycket som skymten av en bok.
Nordiska
vänskapskänslan
Allt som allt var Vigdis president i fyra perioder och säger att hon blev trött mot slutet.
Ändå är hon fortfarande i full gång med andra uppgifter.
Vigdis citerar den isländska författaren Thor Vilhjálmsson (f.1925), ”jag har fortfarande så mycket av sommaren i mig… “
Vigdis, just hemkommen från Paris, är ständigt inbjuden till olika kulturevenemang, hon håller föredrag, och är kulturambassadör för Unesco. Här hemma talar hon för att islänningarna ska lära sig andra språk, och på universitetet bär institutet för utländska språk hennes namn.
Och Norden? Jag berättar om hur besviken jag är på de unga människorna som inte kan eller vill tala skandinaviska, trots att de läst danska i grundskolan. 1980 talade jag min egen danskpepprade svenska med alla jag mötte, och de svarade mig på sin version av danskan. Och det kändes koseligt.
– Ja, det är synd, för jag tycker mycket om vänskapskänslan mellan de nordiska länderna, och den förstärks av det gemensamma tungomålet, säger Vigdis på sin distinkta danska.
Vänskapskänslan… Jag tänker på hur vi finlandssvenskar, till antalet nästan lika många som islänningarna, nog i de andra nordiska länderna möts av sympati, men att vi idag gör klokt i att tala en lågmäld svenska i det offentliga rummet, som dock ska föreställa även vårt rum.
Omar Ragnarsson, en känd miljömedveten journalist och kulturpersonlighet är en god vän till Vigdis. Han var en av proponenterna bakom protestpartiet, eller snarare skämtpartiet det s.k.”Bästa partiet”, och i en dokumentärfilm om den amerikanska aluminiumindustrin på Island hade jag sett Vigdis marschera i ett demonstrationståg tillsammans med honom.
– Ja, men jag har då aldrig stuckit under stol med mitt engagemang för bevarandet av landets natur, säger Vigdis med skärpa.
– Naturen har ingen röst, därför är det vår plikt att beskydda och värna om den, såsom vi värnar om barnen.
Hon citerar Voltaire, vi måste odla vår trädgård.
Trädgård… Jo, och den isländska odlingen tycks gynnas av den globala uppvärmningen. Bakom Vigdis fönster frodas smaragdgröna lövträd, min väninna Margréts bakgård är en djungel av frodig växtlighet, och på en ekofarm i närheten av Hekla hade jag sett rader av äppelträd på friland, en omöjlighet för trettio år sedan.
Och som nu Island än så länge är fritt från fästingar och ormar – getingen har först för några år sedan migrerat hit – har jag sorglöst kastat mig ner i vegetationen under skuggande träd, något som jag inte gärna gör hemma numera. Jag berättar om hur jag i Hveragerdi dagligen strövade i en skog som mest bestod av yviga silvergranar, och hur jag 1980 tyckte att landet var kalt som ett ägg. Islänningar t.o.m. anförtrodde mig att de utomlands kände sig ängsliga om de hamnade bland en massa träd.
Vigdis trugar fler våfflor och fyller på våra kaffekoppar.
– Jo, jag fick ett osynligt telegram från en herre där uppe som uppmanade mig att initiera plantering av skog. Flicka skulle plantera träd för pojke, och vice versa, och träd skulle planteras för de framtida generationerna. Och så hade jag alltid mina utländska gäster att plantera ett träd i Tingvalla, och du har kanske hört om hur drottning Elisabeth tittade ut över de späda plantorna och frågade: ”But where is the forest?”
Nå, men privatlivet då, hinner hon alls med ett sådant? Jodå, adoptivdottern är konstnär, och utbildar sig vidare på universitetsnivå, det finns tre barnbarn…
– Men ett problem är all e-post som bör besvaras och stjäl alltför mycket av min tid.
Vigdis säger sig egentligen tycka illa om den kommunikationsformen, att inte folk längre vill tala i telefon.
– Jag vill höra den levande rösten med alla dess nyanser, hela spektret från tårar till skratt!
EU-kontor i Reykjavik
Till sist undrar jag hur Vigdis ser på ett eventuellt isländskt medlemskap i EU.
Jag berättar att jag har fått en bild av nationen som delad i två passionerade läger. Det finns de som vill bevara landets självständighet, och de som hyser en förhoppning om att EU ur sin bottenlösa säck förbindligt nog skulle betala bort landets skulder.
Vigdis tvekar, månar om ett diplomatiskt svar.
– Vi måste ta reda på mera om vad ett medlemsskap sist och slutligen innebär… Före en omröstning måste vi veta exakt vad det handlar om.
Och exakt vad det handlar om, det visste EU-motståndaren Anna Olafsdottir Björnsson, barnbarn till Islands första president Sveinn Björnsson, då jag några dagar tidigare träffade henne på ett kafé i Reykjavik. Enligt henne kan alla vid det här laget se att EU kämpar med gigantiska, ja olösliga problem. Och på Nej-sidans ”Heimsyn”-kontor där jag pratade med Ragnar Arnalds, (en f.d. finansminister), fick jag höra att man i Reykjavik har öppnat ett EU-kontor och där installerat en finne, Timo Summa, som representant för den förment nöjda mönstereleven i Unionen. Hans uppgift är uppenbarligen att propagera för ett isländskt inträde. Men än så länge är en redig majoritet av folket mot ett medlemskap.
Själv fick jag magknip på en bjudning då en tvåmeters bjässe lutade sig över mig med brinnande arg blick då jag talade om min egen kritiska ståndpunkt visavi EU.
– Vi ska absolut med i unionen, väste han och jag tänkte förskräckt på alla de där hetlevrade figurerna i Njals saga, som jag just läst om, och som dagens islänningar härstammar från. Björn Kistesmör och Torstein Torskabit och Torolv Mostrarskägg och vad de allt hette… Och som, då blodet rann över, inte tvekade att med yxan klyva en motståndares skalle itu, ”så att tänderna flög”.
Kaffet är urdrucket och våffeltraven är slut. Margrét går ut i köket och diskar kaffekopparna medan jag fotograferar Vigdis vid en häftig målning av popkonstnären Erró (Gudmundur Gudmundsson). Tavlan är en gåva, och Vigdis gillar den.
När vi tar farväl räcker hon mig sin hand och sitt visitkort, och i detsamma minns jag hur hon 1980 till avsked inte bara kramade mig utan dessutom pussade mig på bägge kinderna.
Men det måtte ha blivit för mycket av den varan under 16 år i en roll som till största delen var ceremoniell.
Alltså bara ett handslag, men varmt.
text & foto: Pirkko Lindberg
