Ruth Hiller vill avmilitarisera Israel. Bob Lang och Lior Amihai har diametralt olika åsikter om bosättningarnas vara eller inte vara, medan Roni Keidar tycker att Gazaborna ska få röra sig fritt – så jordbruken får den arbetskraft de behöver. Avner Gvaryahu vill berätta om verkligheten i den israeliska armén.
Heidi Johansson gjorde en resa genom Israel och de palestinska territorierna, fick chansen att hänga med på mobilt seminarium arrangerat av Kyrkans världsråd, och träffade fyra israeliska fredsaktivister plus en bosättare. På nästa uppslag berättar de om sin syn på landets framtid.
”Begreppet säkerhet borde omdefinieras”
Ruth Hiller från New Profile vill avmilitarisera Israel.
En aspekt av det israeliska samhället som är omöjlig att missa är arméns och vapnens envisa närvaro. Upplevelsen av att vara den enda civila passageraren på bussen, omgiven av tuggummituggande, skrattande och stojande tonåringar iklädda uniformer och med meterlånga automatvapen lojt dinglande vid midjan.
Utanför en tågstation sitter två tonåriga killar uppflugna på ett räcke och skämtar med varandra. Det är bara det att killarna har varsin pistol i handen. Jag hoppar till när jag får syn på vapnen. Killarna, civilklädda vakter, skrattar åt min reaktion och tillägger lite syrligt: ”Welcome to Israel!”.
Aktivisten Ruth Hiller från organisationen New Profile jobbar för att Israel en vacker dag ska kunna välkomna gäster på ett helt annat sätt. Hon och hennes förening förespråkar en avmilitarisering av samhället.
– Vi har under 60 år fått höra att vi måste leva med en ständig rädsla. Jag tycker att hela begreppet säkerhet borde omdefinieras här i Israel.
Hon själv växte upp som praktiserande jude i Kalifornien, men flyttade 1972 till Israel för att jobba på en kibbutz och lära sig hebreiska.
– Jag kom verkligen hit för att, som det heter, bygga landet, berättar hon.
Hiller stannade kvar och är idag mor till fem barn. Redan då de två äldsta döttrarna ryckte in i armén insåg Hiller att hennes reaktion var olik andra mödrars. De andra verkade stolta över sina tjänstgörande barn medan Ruth kände sig upprörd.
När det blev dags för tredje barnet att påbörja armétjänstgöringen meddelade han sin familj att han var pacifist och inte tänkte rycka in. I den stunden började en lång process som förde in Hiller på aktivismens väg.
Pacifism
New Profile får cirka 200 förfrågningar per månad av ungdomar som inte vill rycka in i armén. Enligt lagen får föreningen inte marknadsföra sig själv till ungdomarna eller själv kontakta dem – det måste vara ungdomarna som tar kontakt. Det finns en allmän uppfattning om att alla israeliska ungdomar rycker in i armén och att alla fullgör sin tjänstgöring, men i dagens läge är det möjligt att slippa – ifall man håller tungan rätt i mun.
– Om man nämner ord som ”ockupation” eller ”diskriminering” får man problem. Det gäller bara att säga att man är pacifist. Om man sköter sitt ärende tyst och diskret utan att ”skapa problem” så kan man slippa sin tjänstgöring.
Vad Hiller och New Profile framför allt motsätter sig är arméns sätt att marknadsföra sig till alldeles små barn. Hiller visar bilder på lekparker där barn får klättra på pansarvagnar, och temadagar på lågstadiet där skolbarn får pröva på att hantera riktiga vapen.
Dessutom får skolorna anslag enligt hur många procent av dess elever som framgångsrikt fullgjort sin armétjänstgöring. I skolan finns också civilklädda så kallade peptalkers vars uppgift det är att identifiera barn som verkar vara omotiverade av tjänstgöring. Ibland frågar sig Ruth Hiller om Israel är en stat med en militär eller en militär med en stat.
– Fram tills 16 års ålder är barnen registrerade vid Inrikesministeriet, men så fort de fyllt 16 flyttas de över till Försvarsministeriets register. Med andra ord är de då inte längre våra barn, utan tillhör staten.
Tjänstgöringen används enligt Hiller också som ett diskriminerande element på arbetsmarknaden. Det är egentligen olagligt att neka någon jobb på grund av att den inte tjänstgjort, men det finns alltid mer subtila sätt att i praktiken göra så.
”Våra anställda kan inte komma över gränsen”
Roni Keidar från The Other Voice vill ha dialog – och arbetskraft från Gaza.
Vi sitter inhysta i en klubblokal i samhället Netiv Ha‘asara utanför staden Sderot. Vi befinner oss nu så nära Gaza det går att komma; innan murarna kom var det bara att promenera de 400 metrarna till grannbyn Beit Lahiya.
Roni Keidar från organisationen The Other Voice inleder med att tala om för oss vad vi ska göra ifall larmet går och en raketattack inträffar under hennes föredrag. Hon menar att rädslan genomsyrar livet i Sderot, att man ständigt är på vakt inför nästa attack.
Roni Keidar är född i Storbritannien, men har levt en stor del av sitt vuxna liv i Sinai. När Keidars familj efter Camp David-avtalet måste flytta ville de, tillsammans med 70 andra familjer, fortsätta bo så nära Sinai som möjligt och slog sig ner utanför staden Sderot. Idag jobbar hon med att förespråka en vardagsdialog mellan israeler och palestinier, men har aldrig själv besökt Västbanken.
Stängd gräns
Besöket hos Keidar är på många sätt symptomatiskt för en uppriktig men tidvis missriktad välvilja, och för de blinda fläckarna. Keidar beklagar att gränserna till Gaza är stängda, för innan dess kunde många Gazabor arbeta på jordbruken i Netiv Ha‘asara.
– I nuläget kan dessa våra anställda inte längre komma över gränsen, så vi har varit tvungna att i stället anställa thailändska arbetare.
Som om det värsta med Gazablockaden vore att tillgången på billig arbetskraft nu minskat.
Keidar talar vackert och belevat om vikten av dialog, vikten av att vanliga människor träffar varandra och skapar kontakter utanför den formella politiska diskursen. Men hennes sätt att tala om ”båda sidorna” får det att låta som om det handlade om två jämlika parter med lika stor politisk-ekonomisk makt och lika stort inflytande.
Roni Keidar avslutar med att berätta om försöken att hålla liv i en dialog när man inte längre kan träffas ansikte mot ansikte. Hon nämner en israelisk förening som reste en enorm menora på en närliggande kulle, vilket enligt Keidar var en fredssymbol som skulle föra fredens budskap ända till Gaza. Men hur många Gazabor har förstått att tolka den enorma menoran som en symbol för just fred och samförstånd?
”Helt annorlunda när man lär känna varandra”
Lior Amihai från Peace Now – Settlement Watch vill stoppa bosättningspolitiken.
En av de största problemen under fredsförhandling och dialog, både officiell och inofficiell, är frågan om de israeliska bosättningarna på Västbanken. År 2011 präglades av ett rekordaktivt byggande av nya bosättningar samt planer på att legalisera ett antal tillsvidare olagliga bosättningar. Alla bosättningar är olagliga enligt internationell lag, bara en del enligt israelisk lag. Många palestinier säger att de inte längre tror på en tvåstatslösning just på grund av bosättningarna; hur ska man kunna tro på en sådan när den ena statens territorium krymper minut för minut?
Lior Amihai är aktiv i organisationen Peace Nows projekt Settlement Watch som aktivt motsätter sig bosättningspolitiken och menar att bosättningarna är det största hindret för fred. Amihai själv föddes i Panama som diplomatbarn och var tolv år gammal när familjen flyttade till Israel. På grund av sin starka politiska medvetenhet kände han sig ambivalent till militärtjänstgöring. Till slut ryckte han ändå in och tjänstgjorde inom arméns underrättelseavdelning.
Efter tiden i armén flyttade Lior till Tel Aviv för att studera och har nu senast gått ett studieprogram i London där halva gruppen består av israeler, halva gruppen palestinier. Han berömmer programmet.
– Det är ju helt annorlunda när man verkligen lär känna varandra.
Ibland måste man åka till London för det.
Jerusalem Masterplan
Just nu är organisationens främsta målsättning att tala till den israeliska allmänheten och diskutera hur man ska kunna avsluta ockupationen. Peace Now har också en amerikansk falang och satsar en hel del på att lobba utomlands. Många tror att påtryckningar utifrån är det enda som kommer att hjälpa.
Men utmaningarna är stora. En av de mest kontroversiella bosättningsplanerna just nu går under namnet ”Jerusalem Masterplan”. Planens målsättning är att stärka den judiska närvaron i östra Jerusalem för att försvåra en framtida delning av staden. Tanken är också att omdefiniera stadens gränser så att andelen palestinier i Jerusalem procentuellt ska bli mindre.
”Vi är här för att stanna”
Bob Lang från bosättningen Efrat tror inte på en tvåstatslösning
Bussen rullar in mot bosättningen Efrats portar. Rader efter rader av identiska ljusbruna tvåvåningshus skymtar fram och ter sig nästan som en synvilla. Det är ytterst städat, snyggt och symmetriskt, nästan kliniskt.
Vid vaktbåset kliver bosättaren Bob Lang ombord och visar oss runt, pekar ut bibliotek, ungdomsgård, invånargård, dagis, skolor, shoppingcenter, sjukhus och synagogor. Sedan springer vi genom ösregnet för att sätta oss på plaststolarna som Lang radat fram i sitt vardagsrum. Under en i kanterna rispad tygbit som något av hans barn målat i den israeliska flaggans färger och med kartan i högsta hugg, inleder Lang sin argumentation och sitt försvar av bosättningarna.
– Marken vi står på just nu kontrollerades mellan 1948 och 1967 av Jordanien, och då var det förbjudet för judar att beträda den. Nu är vi tillbaka för att återuppbygga judiska samhällen.
Det här är symptomatiskt för Bob Langs språkbruk. Han säger aldrig uppbygga, utan återuppbygga. Han säger inte skapa, utan återskapa. Inte bosätta, utan återbosätta.
Han talar konsekvent om ”Judean Samaria” i stället för Västbanken. Han korrigerar också dem som talar om ockupation, för någon ockupation finns enligt honom inte.
Ingen fotboll
Bosättningen Efrat etablerades av Moshe Moskowitz från New York. Han flyttade till Israel år 1948 och fick bygglov för bosättningen av Yitzak Rabin. Idag består Efrats 2 000 familjer och 9 000 invånare till 60 procent av människor som är födda i Israel och till 40 procent av folk som flyttat hit från andra länder. När vi besöker Efrat har man precis fått tillstånd att bygga 300 nya hus.
”A garden city has blossomed in the Judean hills”, heter det på Efrats engelskspråkiga websidor. Man är noga med att påpeka hur snyggt och prydligt det är, hur välskött och välvårdat allting är. Lang påpekar att gränserna mot de palestinska grannbyarna tidigare var öppna, men att två självmordsbombare tvingat bosättarna att skärpa säkerheten.
– Vi förstår att våra palestinska grannar är här för att stanna. Vi hoppas bara att de förstår att vi är här för att stanna. Om någon vandrar genom ängarna åt vårt håll så betraktar vi det idag som en potentiell terrorattack och hanterar händelsen därefter.
Det har planerats fotbollsmatcher mellan Efrat och de omgivande byarna, men man har än så länge inte kunnat inleda verksamheten. Lang menar att det på den palestinska sidan går rykten om att man återvänder i likkista ifall man deltar.
Själv växte Bob Lang upp i en förort till New York och reste till Israel på 70-talet. I år har han bott 37 år i landet och 26 av dem här i Efrat. Lang arbetade tidigare för Benyamin Netanyahu, men drog sig sedan tillbaka till lokalpolitiken och arbetar nu på Efrats Religiösa råd. Hans fru Barbara är ursprungligen från Australien och jobbar på hälsovårdsministeriet. Paret har fyra barn, tre i gymnasiet och ett i armén.
Lang gör sitt bästa för att förklara sin syn på konflikten och hålla sig lugn, men han är alldeles tydligt en temperamentsfull person och ibland kokar det över. Då kan han låta föraktfull och spotta ur sig saker som: ”Alla araber är ju släkt med varandra. De är alla varandras kusiner”. Han sportar också med oneliners av typen: ”Do they want peace or just a piece of me?” Å andra sidan är det föga konstruktivt att några i publiken hånskrattar medan Lang talar.
Gamla testamentet
Ofrånkomligen kommer vi in på ”de gudagivna rättigheterna”. Bob Lang understryker att den här marken under 4 000 år varit helig för judarna och att 85 procent av händelserna i Gamla Testamentet utspelar sig just på Västbanken. Lang är upprörd över att judar idag inte fritt kan ta sig till alla de religiösa monumenten.
– Arafat undertecknade ett avtal där det stod att judar fritt ska få ta sig till alla monument, men än så länge har det inte blivit möjligt.
För tillfället bor det omkring 330 000 bosättare på Västbanken.
– Jag vet vilken bild av bosättningarna ni har. Ni ser framför er ett läger med kraftig militär närvaro, ortodoxa judar med vapen, alla kvinnor gravida och med nio barn under tre. Men titta er omkring här. Det är inte alls så.
Det är kanske föga överraskande att Lang inte tror på en tvåstatslösning.
– Jag tror på en judisk stat som sträcker sig från Jordanfloden till Medelhavet. Det ska vara en demokratisk stat som skyddar minoriteter.
Frågan är bara hur liten den palestinska minoriteten ska tvingas bli innan den inte längre upplevs som hotfull, innan den förtjänar beskydd?
”Jag ryckte in i tron att vi blir attackerade”
Avner Gvaryahu från Breaking the Silence vill tala om verkligheten i armén.
Den problematiska relationen mellan bosättare och soldater är något som bekymrar Avner Gvaryahu från organisationen Breaking the Silence. Tidigare var det vanligt att arméns generaler kom från någon kibbutz – idag kommer de ofta från bosättningar. Bosättare sitter också ofta med på de militärstrategiska mötena.
Breaking the Silence är en organisation som försöker överbrygga klyftan mellan det som israeler i gemen tror sig veta om konflikten och det som soldaterna som tjänstgjort på Västbanken eller i Gaza verkligen upplevt. Organisationen har bland annat spelat in vittnesmål från före detta soldater och ordnar guidade turer till Hebron för allmänheten.
Gvaryahus egen historia anser han vara ganska typisk. Han växte upp i en förort till Haifa och ingen från hans familj hade någonsin besökt Västbanken. 2001 gick han ut gymnasiet, det var första året av den andra intifadan. I dessa tider kunde man läsa en hel del i tidningarna om självmordsattacker i Tel Aviv, alltid med fokus ställt på de israeliska offren.
– Jag ryckte också in i tron att vi blir attackerade, att jag ska tjänstgöra för att skydda min familj och mitt land.
Gvaryahu ryckte in i armén 2001 och var stationerad söder om staden Hebron. Träningen inför uppdraget tog åtta månader i anspråk och av dessa användes sju månader och tre veckor till att lära ut hur man slåss i de syriska bergen. En vecka talades det om hur man skulle jobba på Västbanken, hur man skulle arrestera och hur man skulle använda ickedödande vapen.
– Vi fick alltid höra av våra chefer att ”you need to show them that there is a new sheriff in town”. Men vi var ju 18 eller 19 år gamla. Det här är den så kallade gråzonen. Vi hade alla en enorm frihet att agera som vi tyckte – i den åldern!
Under Avner Gvaryahus tid i arméns tjänst var en av de centrala frågorna förbudet för palestinier att använda den huvudsakliga trafikleden som löper genom Västbanken, vilket bidrog till att folk på ett dramatiskt sätt isolerades. Många palestinier som var tvungna att ta sig från plats A till plats B trotsade förbudet, varpå armén fick i uppgift att bygga enorma betonghinder, stoppa folk och häkta dem. En del soldater tog palestiniers ID-kort och bilnycklar, slängde bort dem, och tvingade palestinierna att själva bygga hindren.
– I vårt förband fanns också soldater med ännu mer aggressiva tendenser som sparkade och slog. Den gång jag verkligen blev medveten om dubbelmoralen var när armén gav ut en rapport där det förnekades att vägen skulle ha stängts.
Kort med generaler
Ett annat problem är arméns sätt att marknadsföra sig själv, anser Gvaryahu.
– Det är problematiskt hur stor skillnaden är mellan vad folk förväntar sig och vad armén i verkligheten är. Vi blir tränade i åtta månader och får höra att det kommer att bli spännande med många fighter och mycket skjutande. Verkligenheten är sedan en helt annan. Det är tråkigt, monotont, frustrerande. Många utagerar sedan sin frustration genom aggression.
Gvaryahus tankar kring framtiden kan vid första anblick te sig överraskande.
– Tidigare samlade barn på kort föreställande olika generaler. Nu samlar de på fotbollsstjärnor och popstjärnor. De unga i Tel Aviv vill sitta på caféer med sin latte, de orkar inte bry sig om något krig 30 kilometer därifrån.
Av alla möjliga framtidsscenarier är detta ett jag inte tänkt på, men i sin cyniskhet låter det ju faktiskt långt mer realistiskt. Att det inte är pacifismen som en dag räddar landet, utan hedonismen.
Text & foto Heidi Johansson
