I Sverige – ja eller åtminstone på Dagens Nyheters kultursidor – rasar en debatt om kulturen och vänstern. En i mitt tycke rätt slapphänt skriven artikel med titeln ”När ska det röda rinna av kulturens fana”, har trampat på många ömma tår.
För en som inte känner till den svenska kultureliten och inte vet vem mannen i fråga är, verkar artikeln mest vara en grådaskig medelålders mans bekännelser. Han må ha flirtat litet med vänstern i sin ungdom, men nu ger han upp – nu växer han upp – kastar idealen överbord och köper en lyxvåning i centrum av stan. Och inte fan tänker han säga åt grannarna hur de ska rösta. Men inte är det på vänstern, det vill han bara meddela. För högern är för och vänstern är emot och så var det inte mer med den saken.
De snusförnuftiga säger att naturligtvis är kulturen inte vänster, lika lite som den är höger. Och det är ju sant. Men som mänskor lever vi, vill vi leva, i någon form av sammanhang. Och visst verkar det vara sant att många kulturutövare – mig själv inberäknad – politiskt har hjärtat till vänster. Och det handlar inte enbart om att vi alla vill höra till ett sammanhang, i synnerhet under vår uppväxt innan vi hittar oss själva, åtminstone inte för mig.
När jag gick i högstadiet hade jag långa, hetsiga diskussioner med två pojkar i min egen ålder. De var ”höger” och jag var ”vänster”. Den ena är nu jurist på Nokia och den andra blev miljonär och pensionerade sig från bankvärlden vid 32 års ålder. Med facit på hand vore det väldigt mycket enklare för dem att skriva den här kolumnen – eller till och med en bok. Bland annat skulle de knappast behöva stiga upp klockan fyra på morgonen för att skriva, och det är också osäkert om de skulle ha två barn sittande på skrivbordet på varsin sida om datorn. Jag skriver, barnen ritar monster, och klockan närmare sig sju när vi alla måste ta oss samman för att börja ”den riktiga dagen”. Vad är det jag signalerar åt ungarna? Jo, att jag gör det jag tycker är roligt även om det aldrig kommer att göra mig till miljonär. Och om jag har tur upptäcker de att det finns en annan värld att gå in i, den utanför skolan och jobbet och multiplikationstabellen. Gör det mig till vänster? Nej, men inte gör det mig till höger heller.
Nu ligger det alltför mycket bråte i begreppet höger och vänster för att kulturdebatten ska bli riktigt intressant. Det är lätt att definiera sig som tillhörande ett sammanhang (eller så inte) om det sammanhanget är så dunkelt att man får definiera det helt själv. Och där bränner det till lite. Att mänskor förklarar vad de menar med ”vänster” blir för mig debattens behållning. I synnerhet eftersom jag har levt de senaste åren i arabvärlden, där de unga från höger förtvivlat försöker göra uppror mot en förmyndarmentalitet som iklätts en demokratisk vänstersinnad kåpa.
Att vänstersinnade mänskor vill förklara vad de menar är bra. Nyttigt. Så kan folk dra sina egna slutsatser. Men de unga pojkarna jag debatterade med i högstadiet och deras gelikar säger ingenting. Kanske har de redan vuxit upp? Eller kanske har den svenska artikelförfattaren verkligen hittat hem. Alla gillar läget – inget att förändra, inget att förklara. Livets alla orättvisor, jordens felfördelade resurser, ungdomarna – i så mycket deras politiska meningsfränder – som skjuts ner i arabvärlden. Hjärtat klappar lite långsammare när det lägger sig tillrätta till höger. När man blir äldre. Och allt nog ordnar sig i alla fall. Då behöver man ju faktiskt inte bry sig.
Eller så är författaren helt enkelt ute och cyklar. Det är ju faktiskt också möjligt att även de som är till höger vill förändra världen. Och att de gör det, på sitt sätt. Och att de varken behöver DN eller en reformerad författare för det ändamålet.