Ta en nyliberal standardekonom, som in i det sista inte kunde föreställa sig att det kunde gå så här galet, och fråga honom vad det är som ligger bakom krisen. Ta till exempel Rober J. Barro från Harvard, en av grundarna av nyklassisk makroekonomi, som bygger på föreställningen om ”rationella förväntningar”, ”marknadsklarering” och ”allmän jämvikt”. Barro har också konsistent förespråkat lägre skatter för de rika för att stimulera tillväxten och kraftiga sociala nedskärningar för att få de fattiga att jobba mera. Enligt honom är krisen en ”rare disaster” – en sällsynt katastrof – som åstadkommits av politikerna. Ändå tycker han att staten borde ha räddat Lehman Brothers från konkurs.
Barros parhäst Thomas Sargent fick nyss ekonomispriset till Nobels minne, och avslöjade sin inskränkthet i sju ”nationalekonomiska lärdomar”, som han framförde på den högtidliga banketten. Den första ”lärdomen” var att man inte kan få allt man önskar sig. Den andra var att man inte samtidigt kan gå in för både jämlikhet och effektivitet. Det har man tydligen försökt i USA eftersom krisen startade där. (I Norden borde vi visst för länge sedan ha drabbats av ett ekonomiskt sammanbrott.)
Vi som står till vänster om sådana här nyklassiska tankegångar kan välja olika perspektiv. Vi kan se krisen som en kris för den nyliberala ordningen, som kan övervinnas bara vi frångår de överdrifter som varit utmärkande för tron på marknadens och konkurrensens välsignelser. Lite radikalare är att betrakta krisen som en kris för kapitalismen, i varje fall i dess västerländska tappning. Men vi kan till och med uppfatta krisen som i grunden global och ekologisk och som en kris för hela det nutida konsumtionssamhället.
De flesta lite radikalare ekonomerna, av vilka de namnkunnigaste är Paul Krugman och Joesph Stiglitz, skyller på sina nyklassiska kolleger, den ansvarslösa avregleringen och den irrationella spekulationsekonomin. De vill ge staterna ett starkare grepp över finanskapitalet och stimulera ekonomin med hjälp av offentliga investeringar och en generösare socialpolitik. Tillbaka till Keynes och den gyllene efterkrigsepoken!
Postkeynesianska ekonomer har fördjupat teorin om skulddrivna cykler och ”endogent” penningskapande. Endogena pengar är sådana som skapas genom att tillgångarnas värde stiger, vilket späder på möjligheterna att ta lån med den förhöjda förmögenheten som ”säkerhet”. Enligt postkeynesianerna är krisen en följd av genomslaget för monetaristernas och nyklassikernas felaktiga uppfattningar. Dessa föreskrev ju att självständiga centralbanker bara behövde reglera utbudet av pengar, det vill säga bestämma penningmängden ”exogent”. I och med finanskrisen har de här föreställningarna demolerats. Friedman, Barro och Sargent har helt enkelt spritt irrläror, som visserligen anammats av majoriteten av nationalekonomerna och politikerna, men som nu visat vad de egentligen går för. Enligt postkeynesianen Amit Bhaduri krävs det nu en ”grundlig omstrukturering av finanssektorn genom förnuftiga regleringar”. Även om ”Dr Doom” Nouriel Roubini – han som blivit kändis genom att han förutsåg bostadslånekrisen – inte kallar sig postkeynesian passar den beteckningen också på hans analyser och politikförslag.
Ett steg längre går de radikala ekonomer som i likhet med neomarxisterna John Bellamy Foster och Fred Magdoff, uppfattar den ”stora finanskrisen” som förorsakad av en allt ojämnare inkomstfördelning mellan kapital och arbete. När de rika fått en allt större andel av totalinkomsten blir följden att konsumtionsefterfrågan börjar sacka efter utvecklingen av produktionspotentialen. För att upprätthålla en fortsatt tillväxt har man varit tvungen att späda på hushållens upplåning. När lånebördan sedan blivit för stor i förhållande till inkomsterna måste en bankkris utbryta. Det här är givetvis en kris för den nyliberala ordningen, men också för det kapitalistiska systemet, eftersom storfinansen – som har den politiska makten – knappast finner sig i en omfördelning av vinsterna.
Ytterligare ett steg tas av de ortodoxa marxister som med utgångspunkt i ”lagen om profitkvotens fallande tendens” ser krisen som en nödvändig följd av kapitalismens utveckling. ”Lagen” är ju central i tredje delen av ”Kapitalet” och innebär att den avgörande faktorn för ackumulationen är profitkvoten, men att denna pressas av konkurrensen när ny teknologi introduceras. Den långsiktiga tendensen är därför antingen utdragna stagnationsperioder eller häftiga kriser som gör att gammalt kapital förlorar sitt värde.
Den främsta företrädaren för den här riktningen är Andrew Kliman, som rätt så övertygande polemiserat mot neomarxisternas synsätt. I USA har visserligen löneandelen och reallönerna utvecklats ogynnsamt i förhållande till kapitalinkomsterna, men om man beaktar pensioner, arbetslöshetsersättningar, studiemedel, sjukvård och andra skattefinansierade sociala utgifter har det inte skett en omfördelning till förmån för kapitalet. Profitkvoterna skulle ha sjunkit till krisnivå om inte vinstbeskattningen hade lindrats så mycket som nu gjorts. Enligt Kliman har den amerikanska kapitalismen befunnit sig i ett stagnationstillstånd ända sedan 1970-talet. Nyliberalismen motverkade en häftig kris, men den innebär inte någon lösning på kapitalismens grundläggande kristendenser. Kliman liknar faktiskt de Hayek-inspirerade högerekonomer som ser en djup kris som en slags rening och som en förutsättning för en ny dynamisk tillväxtfas.
Men om Kliman har rätt i att kapitalismens kris började redan på 1970-talet finns det en annan förklaringsmöjlighet än ”lagen om profitkvotens fallande tendens”. Det var ju på 1970-talet som priset på olja och andra råvaror steg markant. I mitten av 1980-talet sjönk visserligen energipriserna så mycket att bland annat Sovjetunionen rasade samman på kuppen. De låga råvarupriserna gav kapitalismen i väst och i Kina en puff framåt. Då oljepriset igen började stiga i höjden på 2000-talet var det bara finansiella konstgrepp som höll ångan uppe. Förr eller senare måste de enorma obalanserna korrigeras. Det verkar helt enkelt inte finnas ekologiskt utrymme för ett globalt masskonsumtionssamhälle. Det gör att krisen blir permanent även om den kan ta sig olika uttryck i olika delar av världen. Den arabiska våren utlöstes av stigande matpriser; eurokrisen av att Sydeuropa hade för höga lönekostnader i förhållande till konkurrenterna i Asien och Östeuropa; den globala uppvärmningen förträngs där skuldkriserna väller fram.
Om krisen är en kris för masskonsumtionssamhället är det givetvis också en kris för kapitalismen och nyliberalismen. För att uppnå en mer hållbar ekonomi räcker det emellertid inte med att återuppliva Keynes eller att betyga sin tro på att ”socialismen” ska ge alla en västerländsk levnadsstandard. Visst kan det behövas någon form av socialism, men också den måste ta full hänsyn till tillväxtens gränser.
Jan Otto Andersson
är nationalekonom
