Vi tänker oss en skog. I skogen lever människor, de jagar, hugger ved, samlar ätbara växter.
Ett pappersbruk bildas vid floden som flyter ur skogen. Träd fälls och finfördelas. Pappersmassan kokas och bleks, kemikalier rinner ut i floden, pengar in i företagets kista. Efter ett år läggs fabriken ner för alla träd är fällda. Bokslutet visar dock en stor vinst. Kostnaderna för arbetskraft, maskiner och råvaror var betydligt lägre än intäkterna från pappersförsäljningen. En bra affär säger siffrorna. Eller?
Fabriken har gett upphov till stora kostnader som företagets bokslut inte räknar med. Skogsfolket har förlorat en miljö som både var materiellt och kulturellt värdefull. Privatpersoner och turistföretagare längs floden är också missnöjda: på grund av föroreningarna har fastighetspriserna sjunkit och den tidigare blomstrande turismnäringen gör nu stora minus. Dessutom upplever befolkningen att deras livskvalitet försämrats eftersom det inte är lika trevligt att simma i floden längre – den luktar illa. En del bedömare menar att både den fysiska och den psykiska ohälsan kommer att öka som en konsekvens.
Men det slutar inte där. Fabriken har också släppt ut stora mängder koldioxid och i relation till utsläppens storlek kräver offer för orkaner, översvämningar och andra klimatrelaterade olyckor världen över ersättning i förhållande till fabrikens relativa andel i de globala utsläppen.
Det är med andra ord uppenbart att bokslutets vinst speglar politiska eller juridiska gränsdragningar mellan olika aktörer snarare än strikt ekonomisk lönsamhet. I förhållande till skogsfolket handlar konflikten om vem som egentligen hade äganderätt till skogen – om företaget inte hade det visar bokslutet i praktiken bara utfallet av en stöld. I förhållande till samhällena längs floden borde företaget ersätta de kostnader som uppstått för dem. Turismindustrins förluster är möjliga att beräkna, likaså hur mycket fastighetspriserna sjunkit. Men hur beräkna de indirekta kostnaderna som uppstått till följd av att floden luktar illa och de kostnader som klimatförändringens offer vill ha ersatta? Ännu knepigare blir det att värdera andliga och kulturella värden som gått förlorade även om cynikern säkert kan göra ett försök.
På ekonomspråk skulle de kostnader som boksluten inte räknar in beskrivas som negativa externaliteter. Fenomenet är en välkänd marknadsimperfektion, ett förhållande som gör att marknaden inte fungerar som den ska och som på det teoretiska planet betraktas som ett hinder för sann marknadsekonomi. Det paradoxala är att praktisk kapitalism (eller nyliberal politik) bygger just på marknadsimperfektioner – som att stora, men svårmätbara och diffusa kostnader för företagsverksamhet överförs på någon annan. Det har egentligen inte mycket att göra med teoretisk ekonomi annat än att vissa teoretiker gärna fungerar som maktens förkläden.
Externaliteter kan hanteras genom reglering, beskattning eller definition av äganderätt. Men de går aldrig att neutralisera till fullo, eftersom de i praktiken inte går att kvantifiera. Det fina i kråksången, apropå debatten om kulturens finansiering, är att verksamhet – som till exempel kultur – också kan ha stora positiva externaliteter. Nationalekonomin kan alltså förstå att bokslutsmässigt olönsam kultur har ett värde som är svårt att mäta i pengar. Och här är avståndet till konstnären som säger att konsten har ett värde i sig (omöjligt att mäta i pengar) inte oändligt långt. Här finns en bro in i det marknadsekonomiska paradigmet. Kulturens externaliteter ger alltså både givare och mottagare av kulturbidrag en möjlighet att inte betrakta dessa som allmosor utan som investeringar vars utfall sällan kan spåras i bokslut.
Fredrik Sonck
