Först tänkte jag skriva ett till inlägg i debatten om finlandssvenskheten och kulturen. Jag tänkte ta avstamp i en kolumn av Richard Swartz (DN 11.11.2011) som förklarar Greklands förfall med att det är ett klientelsamhälle, vilket förenklat uttryckt är ett samhälle av herrskap (patroner) och tjänstefolk (klienter). Klienterna skänker patronerna makt för att i utbyte få fördelar och beskydd. Har inte Svenskfinland drag av just ett sådant samhälle, tänkte jag hävda. Förväntas vi inte vara lojala mot vårt finlandssvenska parti för att i utbyte bli beskyddade och låta fonderna fatta sina beslut i slutna rum så länge vår verksamhet tryggas? Den häpnad de styrande efter förlagsfusionen visade över att vi författare inte lät oss nöjas med att våra böcker skulle ges ut som förut föreföll genuin. Att vi skulle se till något utöver vårt egenintresse, som vilka följderna kan tänkas bli för litteraturen på sikt, verkade inte ha fallit dem in.
Sedan tänker jag att jag mycket hellre skriver om mitt stora intresse just nu: Japan och allt japanskt, till exempel om Natsume So– sekis roman Kokoro (1914). I lugnt tempo beskrivs vänskapen mellan en ung student och en äldre desillusionerad man. Varför njuter jag så av att läsa denna subtila skildring av vänskap färgad av svartsjuka och svek i Meijirestaurationens Japan? Visserligen är det en njutning att vila i det omsorgsfulla berättandet, men kanske handlar det också om flykt. För just nu känns det olustigt att vara finlandssvensk författare, som om man måste förklara och försvara sin existens inte bara för samhället i stort utan alldeles särskilt för dem som faktiskt valt att ägna sig åt den finlandssvenska kulturen och bokutgivningen.
Så jag bestämmer mig för att balansera där, mittemellan. Min olust blir akut när jag i Hbl (11.2.2012) läser att det utanför före detta Schildts förlag står en container med kastade böcker. Jag hoppas innerligt att jag slipper att en kall vinterdag gå förbi ett flak där drösar av mina böcker ligger kasserade i öppen dag. Hur har man tänkt på förlaget? Har man inte insett att ett sådant förfarande, i den stämning som råder nu, tolkas som en symbolisk markering? Tror man sig slippa den typens tolkningar genom att än en gång deklarera att man i all oskuld bara haft det ekonomiska för ögonen?
På bättre humör blir jag av att läsa att Kaj-Gustaf Bergh nu medger att det var ”riktigt olyckligt” att han jämförde oss författare med Lindexkunder (Hbl 14.2.2012). Han säger sig också vilja ”lyssna och lära”. Det är ett korn att ta vara på. För om fusionen och debatten gjort någonting tydligt så är det den gapande klyftan mellan ägarrepresentanternas och författarnas tänkesätt. Nu är en samtalskontakt upprättad också på verkställande chefen Barbro Teirs blogg.
Sedan låter jag tankarna gå till Japan igen. Den syn man där har på förgängligheten fascinerar mig. Japanerna har lärt sig att frukta naturkatastrofer – jordbävningar, tsunamin, vulkanutbrott – men också att skapa mening av förödelsen. Den viktigaste shintoistiska helgedomen, templen på Ise-halvön, kan rentav sägas föregripa katastroferna. De uppfördes för 1 500 år sedan men rivs vart tjugonde år, och exakta kopior byggs på tomter intill. I det innersta templet finns en helig spegel innanför fyra inhägnader. Den är insvept i tyg och ingen ska ha sett den på över tusen år.
Vi författare är nog helt på det klara med att ingenting är evigt, inte heller våra böcker och förlag. Men liksom templen på Ise ständigt förnyar sig måste en tradition för att hållas levande skapas, om och om igen. Och bildligt sett måste det finnas en sådan där helig spegel, och respekt och känsla för den: någonting som speglar det okända och tillskrivs ett i alla avseenden oberäkneligt värde.
