På seminariet Fyrk finns, finns det kultur? fälldes den intressantaste repliken av Clas Zilliacus, ex-professor i litteratur vid Åbo Akademi. Han menade att humanioras uppgift är att påminna oss om att vi lever i språket och att bevaka att ingen med språket falsifierar verkligheten. Idag sker det rutinmässigt via det ekonomiska språket som trängt in överallt.

När jag var liten och gjorde en ful grimas sa man: akta dig, du kan bli så där. Nyliberalerna har så länge kallat människor kunder att de snart inte är något annat. Deras strategi ända sedan Thatcher har varit att påstå att de känner verkligheten, medan blåögda humanister inte gör det. Men det är tvärtom: den marknadsekonomiska jargongen skymmer och förvanskar verkligheten, den som de flesta av oss lever i. Alla människor som nånsin varit panka, arbetslösa eller fattiga vet hur livsnödvändiga pengar är. Ekonomi utgör en del av precis allas liv, och påhejad av kapitalismen har den delen expanderat hejdlöst. Men den är inte allt. Det går inte att omräkna alla värden i pengar. Det ekonomiska språket saknar vissa ord för att förstå det allra mest väsentliga.

Sett ur strikt ekonomisk synvinkel blir till exempel författandet en obegriplig och löjligt oproduktiv aktivitet. På ett stort språkområde kan en författare bli rik (i Svenskfinland en absurd tanke) men inte ens där tror jag det är motivet till att skriva. Folk blir heller inte författare för att de vill vara privatföretagare (den sämsta businessen i världen i så fall) eller kändisar som skapar ett brand (även om narcissism givetvis förekommer). Varför och för vem författare skriver hamnar helt i den döda vinkeln.

Men efter att ha jobbat nära författare i ett decennium upplever jag att varenda en i sitt arbete drivs av något som filmkritikern Pauline Kael formulerar så här:

”Egentligen inget konstverk kan bli till utan tilltro till publiken – den sortens tilltro som inte har något att göra med fakta och siffror på vad människor faktiskt köper och gillar utan föds ur den enskilda konstnärens absoluta övertygelse att endast det bästa denne kan åstadkomma är gott nog för att ges till andra … En konstnärs hederkänsla bygger på hedern som tillkommer andra. Heder inom konsten är att ge sitt allra yttersta, även om publiken inte verkar märka skillnaden, även om alla signaler hos publiken tyder på att den föredrar något enkelt, billigt och syntetiskt. Publiken man bör tro på är den stora publiken: publiken man själv var en del av som barn, då man först började låta sig påverkas av stor konst – publiken man fortfarande är en del av.”

De flesta blir författare för att de har varit – och är – läsare. Och det här hedersbegreppet kännetecknar inte alls bara konstnärer och författare. Sjukskötare och gårdskarlar, bibliotekarier och läkare, lärare och jordbrukare, forskare och redaktörer, arbetar alla enligt ett hederskodex. Sjukskötaren har varit patient, läraren har varit elev, gårdskarlen har själv varit insnöad. Tyvärr har vi idag ett samhälle som respekterar endast en yrkeskårs hedersbegrepp: ekonomerna får driva aktieägarnas profitintressen utan att bry sig om konsekvenserna. Sjuksköterskorna ska lämna åldringarna i våta blöjor, bibliotekarierna får inte köpa in böcker, bonden paketerar åkrar. Heder är ett löjligt, urmodigt begrepp som knappt används längre men som så ofta inser man dess nödvändighet då det nästan är borta. Det är på egen risk vi skapar ett samhälle utan heder.

Sara Ehnholm Hielm

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.