”Respekten för texten är a och o”

av Sonja Vuori

Redaktörens funktion och ansvar diskuterades på Arkadia bookshop onsdagen den 1 februari.

När Arkadia bookshop med litteraturvetaren Mathias Rosenlund som arrangör inbjuder till samtal om förlagsredaktörens funktion och ansvar tar stolarna slut. I publiken sitter en inte obetydlig del av Helsingfors svenska litterära personer. Gäster är Lari Assmuth från Svenska Litteratursällskapets förlag och Anna Friman, före detta Schildts-redaktör, numera anställd på S&S. Asmuth har också erfarenhet av Schildts, då han i två omgångar vikarierat Friman.

Den första februari, dagen för diskussionen, är det nya förlagets första dag. Detta till trots hålls samtalet till det angivna temat utan större avvikelser. Det anonyma yrke som redaktörens är, intresserar och väcker frågor. Vad gör en förlagsredaktör egentligen och är det inte dags att yrkesgruppen får de creds den förtjänar?

Friman och Asmuth sammanfattar arbetet: redaktören ser till att det blir en bok av en wordfil – från bearbetning och korrekturläsning av texten till att välja papper och vara i kontakt med tryckeriet. Det handlar också om att få tidtabeller och kostnader att hålla och om att planera framåt. Tolv manus arbetar Anna Friman med parallellt, sex för den kommande säsongen och sex för framtida. Hon tillägger att det också hör till arbetet att söka nya begåvningar.

– Jag kan följa med skribenter i smyg på Internet, säger hon.

Och ja, det har hänt att personer kontaktats efter ett dylikt skuggande.

På samma lag

Så mycket om det praktiska arbetet. Det viktigaste sker i alla fall i samspelet mellan redaktören och författaren (vi pratar nu främst om skönlitteratur). Det är redaktörens roll att hjälpa, stöda och framför allt att vara på samma lag som författaren.

– Respekten för texten är a och o. Författarens vision eller tanke om hur boken ska bli är det centrala. Om författaren är osäker och redaktören bra på att övertala kan man hamna på villovägar, säger Friman.

Det avgörande är inte hur
genomtröskade, det vill säga färdigt bearbetade, texterna som sänds in till ett förlag är. Skrivfel och logiska lapsusar kan alltid putsas bort, men texten måste ha ”något” när redaktören börjar arbeta med den. Ett förlag ska inte vara en skrivarskola.

– Jag letar efter karisma. Den kan inte läggas till, säger Friman.

Redaktörernas uppgift är att slipa, förädla, inspirera. Enligt Merete Mazzarella, som sitter i publiken, kan goda samtal mellan författare och redaktör i bästa fall få författaren att förlösas, göra mera, gå hem inspirerad och stimulerad.

Dumma frågor

Skönlitterära redaktörer arbetar lika mycket med berättelsen som med stilen, menar Friman.

– Man går in i texten fullständigt. Man lär känna dess rytm, dess sätt att fungera. Sedan berättar man för författaren vad man ser och känner. Fastän man inte ska definiera – ”du skriver så och så” – kan det vara mycket bra för författaren att höra hur texten uppfattas, att få ett nytt perspektiv, säger Friman.

– Man ska också våga ställa dumma frågor: hur har du tänkt här, jag förstår inte, säger Lari Asmuth.

Om redaktören inte hänger med är risken stor att andra läsare inte heller gör det.

Hur är det då med redaktörernas ego? Längtar de efter att se sina namn i baksidestexter eller förord, i stil med nordamerikanska romaners ”utan den och den skulle den här boken aldrig ha blivit till”?

Nej, svarar Asmuth och Friman. De är nöjda med sina bakgrundsroller. Texten är författarens och äran (eller det motsatta) likaså.

Diskussionen glider in på den situation debutanter står inför i och med den aktuella förlagsfusionen. Birgitta Boucht konstaterar att förlagets resurser är mer begränsade nu och att fler nya skribenter kanske blir refuserade. Även detta hör till redaktörens arbete. Hittills har Schildts tagit emot 250 spontanmanus per år, uppger Friman och frågan är om S&S nu får ta emot det dubbla. Det låter inte lovande för unga ivriga skribenter. På tal om detta får vi (ja, vi unga som tycker om att skriva) några portioner träffande kritik:

– Det finns många som skriver ganska bra utan att ha något att säga. Författarrollen i sig är målet för många unga, säger Mazzarella.

– Tröskeln att skicka in manus är lägre än förr, tror Friman. Folk är skrivvana i och med datorer och Internet, det är lätt att få en text att se snygg ut.

Mängden skrivarkurser och deras popularitet nämns också och några av deltagarna i författarutbildningen Litterärt skapande vid Åbo Akademi utbyter blickar. En diskussion om författarutbildningars vara eller icke-vara härnäst kanske? Något kvällen i Arkadia bevisar är att det litterära fältets olika roller är intressanta och bör diskuteras med jämna mellanrum.

Sonja Mäkelä

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.