I Merete Mazzarellas autofiktiva verk ”Det enda som egentligen händer oss” står skulden i centrum. Den erkänns och kommer att bestå vad än den välmenande terapeutiska samtiden tröstar med. Jag vill ha den kvar, menar Mazzarella.
Titeln på Merete Mazzarellas nya essäsamling är del av en replik från Marilyn Monroe, den hjärtskärande och träffsäkra analysen: ”Arbete och kärlek är det enda som egentligen händer oss och det ena utan det andra är inte så bra.”
Det här påstås vara Mazzarellas ”sätt att skriva autofiktion”, och därmed ett lågmält inlägg i en debatt om gränserna mellan fiktion och sanning. Autofiktion kan förenklas till en författare som antecknar jämte sitt liv, men har särskilt i Sverige (där den franskimporterade termen bara används fläckvis) blivit ett stiligare namn på den ”bekännelselitteratur” som på 70-talet, då den skrevs av kvinnor, skälldes ut för sin sexuella oblyghet och respektlösa relation till mödrar.
Idag behandlas autofiktionen hövligare och används, med blandat resultat, av en mängd författare. Men bedömningen efter kön finns kvar, om än svagare. Särskilt minnesvärt var det att notera hur Maja Lundgrens Myggor och tigrar (2007) och Lars Noréns En dramatikers dagbok (2008) bemöttes. Under begreppet ”litterär kvalitet” hyllades Noréns verk som ett viktigt konstverk, medan Lundgrens kallades sjukligt och lögnaktigt. Att Noréns syfte var estetiskt medan Lundgrens var ideologiskt (att avslöja makten som styr kulturlivet) gjorde det svårt att bedöma dem eftersom vi lever i en kultur som sätter konstnärligt värde högt. Tycker vi att något är omoraliskt eller oetiskt tvingas vi oss att säga att det också är estetiskt dåligt. Frågan vi har svårt för är denna: kan en bok vara konstnärligt viktig och ändå omoralisk?
Problemet dyker upp igen och igen, senast i samband med utgivningen av Felicia Feldts bok om sin barndom, Felicia försvann, där också min läsning, precis som Pia Ingströms (Hbl 16/1) ”slirar vilt mellan textligt fokuserad distans och sensationslysten spekulation”. Ingström skriver om möjliga psykologiska förklaringar till varför uppenbart pressade, dysfunktionella moderna kvinnor väljer att skaffa så många barn (en fin och evig källa till den frågan är Lars-Lennart Forsbergs film Min mamma hade fjorton barn). Jag tror att en stor del av suget efter de självbiografiska och ”sanna” berättelserna ligger där: att det finns en möjlig fortsättning i verkligheten. Att det inte tar slut. En näring för det inom oss som får så många människor att ägna sig åt ”fan-fiction” där de skriver vidare på sina hjälteepos av J K Rowling eller Jane Austen. Andra kanske gillar oändliga tv-serier eller att om och om igen återvända till samma historiska epok i romaner.
Eller så läser vi Merete Mazzarellas essäistiska flanörböcker, där livet och litteraturen sannerligen spiller över i varandra och ingen behöver vara rädd för att det ska ta slut.
Ny kärlek på ålderns höst
Den nya boken kan läsas som en sammanfattning av Mazzarellas tidigare teman: kärlekens olika skepnader, självständighet och beroende som dygder, ursprungets makt och förvandlingens rörelser, vad det innebär att växa och åldras, att vara lojal eller trolös. Och ämnena fogas ihop organiskt eftersom författarens person alltid är mycket närvarande i verken, som röst och kropp som far med spårvagnen, läser morgontidningen, pratar med vänner, flyger över världen och dricker kaffe.
Men baksidans ”detta är Merete Mazzarellas sätt att skriva autofiktion” kan uppfattas som en varning, och då försedd med pokerface, för det den egentligen varnar den
mediekonsumerande samtidsläsaren för, är hennes egen besvikelse. Här finns nämligen inget självbekännande jag som kan generera skandal eller löpsedlar, utan en ganska integer huvudperson som utesluter personnamn och exakta händelser i möjligaste mån.
Ändå är smärtpunkten i den här boken högst verklig, det rör sig om en ”skandal” som kan väcka reaktioner. Även om temat är kärleken, livets ändlighet och arbetets betydelse, är det skulden som är centrum. Skulden över att ha lämnat en man för en annan, närmare bestämt.
Men det sker ju varje dag att människor bryter upp, och är inte möjligheten att ge sig hän, lyckan och ynnesten i det, något en människa måste ha rätt till?
Alla sådana frågor behandlas, självklart genom det rika prisma av samhälle och kultur som är Mazzarellas särart (nyheter, anekdoter, vetenskap). Men det intressanta är hennes underförstådda följdfråga. Har man verkligen rätt till det? Vem bestämmer det? Vår ytliga narcissistiska marknadskultur? Vill du ta råd av en sådan epok när det gäller avgörande beslut för ditt eget liv och samvete? Och hur kan vi låta bli när vi lever i den?
”Ett öppet sår är en ständig händelse!” skrev Vilhelm Ekelund romantiskt. Så romantiskt och självcentrerat skriver inte Mazzarella, men hon återkommer hela tiden till sitt sår, som också är en glädje. Vid pensionsdags – denna svåra övergångstid som vi sällan berör, men som finns i samhällets underströmmar i form av psykisk och fysisk ohälsa – blir hon förälskad och bryter upp från både make och barndomshem. De senare finns inte på samma plats, och detta särboskap gör att hennes förändrade omständigheter inte blir lika påtagliga som de kunde ha varit. Men som ett psykiskt uppbrott är det stort. Hon flyttar ihop med sin filosof, fast hon är gift, och boken slutar med att hon begär skilsmässa, men bestämmer sig för att fortsätta att hälsa på sin numera före detta make. Här ställs uråldriga frågor – vad lovar man när man gifter sig egentligen? – som möter en vackert senmodern hållning – fast man skiljer sig kan man väl förbli varandras närmaste människor?
Men frågan om kärlek på ålderns höst, som det brukar kallas, handlar ju främst om tiden, förgängligheten. Om hur få dagar som finns kvar på detta tidens yttersta näs. Och vad blir då viktigt? Samtalet är det indirekta svaret i boken som i stort ägnas en pågående dialog mellan de två nysammanflyttade. Det är vardagskommentarer och etiska gränslinjer, utsikten över morgonrusningen på Mannerheimvägen, blicken bakåt i livet.
Men plötsligt uppstår en brutalitet i stilen, som när sambon om sömnproblem säger att de gott kan vara vakna också om natten så ”lite tid som vi har kvar”. Eller när ett resonemang om tillit illustreras av skrönan om föräldrarna som ska resa utomlands och binder fast sin tvååring i barnstolen när barnvakten inte dyker upp. ”När de kommer hem en vecka senare är barnet dött och har i hunger och desperation bitit av sig händerna.” Dessa stilbrytande smockor handlar alla om döden och förgängelsen, de påminner om det vi inte kan göra något åt. Och underliggande i den personliga berättelsen om att tycka sig bära en skuld omöjlig att sona, ligger just denna oåterkallelighet. Skulden finns, för den erkänns, och den kommer att bestå vad än den välmenande terapeutiska samtiden tröstar med. Jag vill ha den kvar, menar Mazzarella, låt mig behålla den i fred, tack.
Tala men ändå dölja
Den självbiografiska essäformen som blivit Mazzarellas signum är ingen oskyldig lek där bara författaren lämnas ut. Jag minns till exempel att ”När vi spelade Afrikas stjärna” innehöll ”oförlåtligt” franka passager, som kunde få mig att längta efter en roman. Samtidigt är det just dessa brännande bekännelser som jag minns. Och ändå vet jag ingenting om hur det verkligen var, eftersom det är litteraturens förmåga att göra sanningen till en fiktion (inte i betydelsen oviktig fantasi).
Mazzarellas essäroman Ingen saknad, ingen sorg: en dag i Zacharias Topelius liv (2009) handlade, trots sin biografiska trohet och alla källor, om gränserna för vad vi kan veta om andra. Jag tycker att det konststycket upprepas i den här halsstarriga undersökningen av hur mycket man kan tala om sig själv, och samtidigt dölja sig.
Ulrika Milles
Merete Mazzarella: Det enda som egentligen händer oss. Ett år i livet. Söderströms, 2012.
