Sofia Aminoff rapporterar från en diskussion i Moskva om kvinnliga dramatikers skrivande.

Nyligen hemkommen från Gyllene Masken-festivalen i massiva och monumentala Moskva sitter jag och ser ut över snötäckta hästhagar och funderar på vad som är viktigt att säga om unga kvinnliga dramatikers skrivande.

Jag deltar i ett projekt, Young Women Playwrights around the Baltic Sea, som sammanför sex dramatiker från de baltiska länderna en handfull gånger under detta år, på olika plaster i vårt land och i våra grannländer. Samtidigt som vi lär känna varandra och varandras (teater)kulturer och diskuterar våra texter, våra skrivprocesser och de kontexter och villkor som omger dem, så presenterar vi också oss själva och våra pjäser i olika sammanhang och diskuterar i öppna samtal betydelsen av framförallt språk och gender i vårt arbete.

Projektet är ett initiativ av Helena Autio-Meloni från Adelfa Agency som arbetat mycket med framför-
allt rysk-finska teaterutbyten. Meningen är att projektet ska avslutas med läsning och diskussion om våra texter under Women Playwrights International Conference i Stockholm i augusti.

Nu var vi alltså i Moskva och såg en del av staden, några föreställningar och deltog i en diskussion om strömningar i den nya dramatik som skrivs av kvinnor i de baltiska länderna och i Ukraina. Denna dramatik säger ofta indirekt eller direkt någonting om synen på kvinnlighet, om sökandet efter en kvinnlig identitet, om kvinnans villkor och vad som händer då hon inte förverkligar dessa – och någonting av detta försökte vi sätta ord på.

det alltför tunga

Det hördes röster som talade om världens undergång, om systemets kollaps, om kvinnors aggressivitet och om barn som växer upp med frånvarande föräldrar. Maria Lee Liivak (f. 1984) från Estland talade om hur hon upplevt Estland bli självständigt och hur hon nu upplever att landet faller allt djupare in i en slags hopplöshet.

I sitt arbete försöker hon hitta en kontext för att uttrycka denna depression men hon tycker det är svårt att skriva för att textbygget faller ihop under sin egen tyngd, så istället skriver hon poesi samt verkar som föreställningsdramaturg och arbetar då fram texten kollektivt i en specifik kontext istället.

Hon har tidigare talat om att hon också tycker att det är svårt att skriva självständiga konstnärliga pjäser eftersom teaterkretsarna i Estland är så små och hon på förhand vet vad regissörerna letar efter i en text. Hon delar grovt in dem i de som lutar mot klassikerhållet, typ Dostojevskij och de som gör moderna texter med inflytande från till exempel Sarah Kane.

Autio-Meloni inledde sitt inlägg med att utmana och kritisera den moderna ryska dramatiken för att den under en längre tid producerat just texter som faller ihop under sin egen tyngd, men hon sade också att någonting ändå håller på att hända och att Ljubov Mulmenko (f. 1985) från Perm, som även hon deltar i vårt projekt, är ett exempel på detta.

Nu har jag tyvärr inte kunnat läsa Mulmenkos pjäser för att de inte finns översatta till ett språk jag behärskar men jag fick en bild av en av pjäserna där hon gör ett slags ironisk liknelse mellan förälskelse och krig i ett förhållande mellan en ung kvinna och man. Och jag har en bild av att hon använder mycket av sitt eget jag i både sin dramatik och journalistik, att hon iscensätter sig själv i det hon skriver.

Ärlighetsprincip

En av utgångspunkterna för diskussionen i Moskva var relationen mellan liv och skrivande och den verkade föra till ytan en grumlig föreställning om att en kvinna inte kan eller ska skriva om mer än sina egna erfarenheter. I och för sig kanske detta är besläktat med en av den feministiska litteraturens utgångspunkter, att lyfta det personliga till den politiska sfären, men det är ändå inte oproblematiskt.

Manusförfattaren, regissören och skådespelaren Leea Klemola som var med oss i Moskva menade att detta bottnar i en föreställning om att män gör och kvinnor är – det vill säga för att en kvinna är sån kommer hennes text också att vara sån. Som om den kvinnliga dramatikern inte arbetar med sina texter, gör dem, utan att de närmast ploppar ur henne.

Men kanske detta att inte skriva utanför den egna erfarenheten också kan fungera som en fördjupande konstnärlig metod. Den yngsta deltagaren i vårt projekt, Madara Rutke˜vicˇa (f. 1988) från Lettland, som också arbetar som skådespelare, ofta tillsammans med sin tvillingsyster Agnese i deras egen teatergrupp, talar mycket om att skriva om det hon känner och att utesluta allt annat. Jag tänker mig att det kan fungera som en autenticitets- eller ärlighetsprincip.

Tvillingsystrarna var förresten vår största njutning under resan vid sidan av själva staden, de var som ur en dröm eller en poetisk gammal film med sina identiska röster, sina smala midjor och oantastbara närvaro bland nattljusen, den smältande snön och de vilda hundarna.

skriver som män

Precis som så ofta i Finland saknades den teoretiska dimensionen i teaterdiskussionen i Moskva som en slags gemensam bas och någonting kontextualiserande eller övergripande, och följaktligen infann sig frågan som jag egentligen var rädd för och som Autio-Meloni kanske försökte undvika i sin inledning genom att säga att det är ett projekt med bara kvinnor för att siktet är inställt på WPIC i Stockholm, men också genom att liksom säga varför inte bara kvinnor.

Frågan som alltså till slut i alla fall ställdes var varför har vi en diskussion om bara kvinnliga dramatikers skrivande, vad är det för mening med det och är det egentligen någon skillnad i jämförelse med mäns skrivande. Två av deltagarna i vårt projekt, Gabriele Labanauskaite (f. 1980) från Litauen och Emilia Pöyhönen (f. 1982) från Finland samt den ukrainska dramatikern Natasha Voroshbit som också deltog i diskussionen, sade att det sagts om dem att de skriver som män.

Voroshbit sade att hon tagit det som ett positivt omdöme och en av de ryska deltagarna som kände till hennes dramatik sade att det syftade på ett slags objektivitet i hennes texter eller till och med opersonlighet i perspektivet på det hon skriver om. Labanauskaite å sin sida sade att hon uppfattar det som en skymf, som om det innebar att det är något dåligt i att skriva som en kvinna. Hon är för övrigt den av oss sex dramatiker som har etablerat sig starkast såväl i sitt hemland som utomlands med sin dramatiska blandning av poesi och politik.

Själv tänker jag att någonstans här ligger svaret till varför det är relevant att diskutera strömningarna i och villkoren för kvinnliga dramatikers skrivande – för att de benämns just som kvinnliga, medan de manliga aldrig benämns som manliga, för att de kvinnliga dramatikerna och  kanske också den kvinnliga erfarenheten på detta sätt marginaliseras medan det ”manliga” skrivandet normaliseras.

meningsfullt kaos

Jag upplever att jag gång på gång i två bemärkelser förpassas till en minoritetsposition som dramatiker, dels för att jag definieras som kvinna, dels för att jag definieras som finlandssvensk. Jag kan inte vara bara dramatiker eller bara det jag annars också är, jag måste dessutom vara kvinna och finlandssvensk. Och det är som om jag måste svara på detta när jag skriver och att mycket jag skriver kanske just därför handlar om förhållandet till språket och om förhållandet mellan manligt och kvinnligt.

Inte vet jag om jag nu sagt någonting viktigt om kvinnliga dramatikers skrivande, men jag har i alla fall en förnimmelse av att det är viktigt att tala om det och jag hoppas jag kanske förmedlat någonting om det.

En manlig ukrainsk regissör sa mot slutet av diskussionen att han plötsligt förstår en text av en kvinnlig dramatiker som han dagen innan grälat med författaren om för att få henne att förstå hennes egen text bättre. Han sa att han nu insåg att kaoset i texten var någonting meningsbärande och ett kvinnligt perspektiv.

Pöyhönen för sin del talade om att hon härnäst vill skriva om monumentala kvinnor. Dagen innan hade vi gått runt i kvarteren där vårt hostel låg och in på en gård där det funnits ett nunnekloster, jag minns den nötta, ljusa stenen, snön som skimrade i luften, de röda mattorna, doften av bivax och rökelse… Mitt emot låg ett museum som samlat en massa statyer på sin lilla gård. När vi steg ut ur klosterporten såg vi plötsligt där på andra sidan gatan en massiv kvinna, hon var lika hög som husen runt henne, och hon sträckte sina händer mot oss. Hon hade någonting gyllene i sin ena hand.

När jag somnade på kvällen var jag på de där gårdarna och den där kvinnan sträckte ut sina händer mot mig. Pöyhönen talade i sömnen i sängen bredvid mig men hon sa ingenting viktigt och centrum var fullt av omon-män för det hade nyligen varit presidentval.

Sofia Aminoff 

Lämna en kommentar