Arundhati Roy berättar maoisternas sida av historien om vad som beskrivits som Indiens största interna säkerhetshot. Walking with the Comrades är en historia om våld, exploatering och ursprungsbefolkningars rätt till liv och hem. Samtidigt är boken ett provokativt ställningstagande för en grupp människor som stämplats som skoningslösa terrorister – och en lärobok i undersökande journalistik.
Ramachandra Guha – är liberal historiker och bl.a. författaren till den mångfaldigt prisbelönta India after Gandhi (2007). Då han i essän A Nation Consumed by the State i nummer 4/2011 av Outlook skrev kritiskt om den maoistiska gerillan i delstaten Chhattisgargh i centrala Indien och om ”vissa metropolintellektuella” som på grund av sin ”borgerliga livsstil i ett land med så många fattiga” känner djupa skuldkänslor som de ”sublimerar” genom att ta ställning för dessa beväpnade rebeller, är det uppenbart att Arundhati Roy för Guha är en av de sistnämnda. Roy har å sin sida i Field Notes on Democracy (2009) (som recenserades i Ny Tid 36/2011) kritiserat Guha för att hitta på ursäkter för de mäktiga även i situationer där grova olagligheter är uppenbara. Den indiska närhistorien är full av brännheta, potentiellt explosiva ämnen – men även av journalister och redaktörer redo att gräva i dem.
Med undantag för den eviga Kashmirkonflikten är antagligen inget ämne lika laddat och långvarigt inflammerat som frågan om maoisterna, de så kallade naxaliterna (gerillan associerad med det förbjudna Communist Party of India (Maoist)) bland de skogsklädda höjderna på Deccanplatån. I de indiska metropolerna är denna hos oss marginaliserade konflikt ständigt närvarande i medier och politiserad ända ut i fingerspetsarna. Varje formulering, varje ordval är ett politiskt ställningstagande. Att maoisterna endast fört med sig våld och vansinne är den hegemoniska åsikten och varje avvikelse från denna kan tolkas som medskyldighet till den olagliga uppresningen. Roy väljer en radikal och sårbar ställning då hon ger sig ut för att förstå och förklara människorna och motiven bakom denna rörelse.
De bortglömda
naxaliterna
En snabbsökning med ordet ”maoist” på nätsidorna för Indiens två största engelskspråkiga tidningar, The Hindu och Times of India kan ge oss en aning om det dagliga nyhetsflöde som skapat den gängse bilden av det som eskalerat till ett av omvärlden närmast bortglömt inbördeskrig. Rubrikerna upprepar sig själva i obehagliga cykler: ”Tretton poliser dödade av maoisterna”, ”Maoisternas läger förstört”, ”Maoistledare dödad vid sammandrabbning”, ”Tio arresterade”, ”Landmina dödade 15 poliser”, ”Helikoptrar skall ta an naxaliterna” etc. Nyheter om död och horribla övertramp på bägge sidor varvas med enstaka nyheter om misär bland civilbefolkningen. Det är en makaber tablå: i centrala Indien – om än i undangömda skogsprovinser – pågår ett skoningslöst krig mellan en snabb och närmast osynlig gerilla och den indiska (del)statens väldiga polis- och militärstyrka.
Den officiella versionen av berättelsen är följande: i några av de fattigaste, av den indiska framgången minst gynnade områdena i de östra centraldelstaterna, har en utomstående gerilla med idéer från norr (närmare bestämt Naxalbari i Västbengalen) med våld tagit kontroll över områden som ända fram till Indiens självständighet tillhörde vissa ursprungsbefolkningar, adivasis, men som nu lagligt tillhör den indiska staten. (Del)staten har visserligen inte till fullo skött sitt jobb – d.v.s. tryggat ett anständigt liv för de sina – men har gjort vad den kunnat, trots illvilja och korruption. Maoisterna är ett främmande element som genom skräckvälde försöker tvinga sin ideologi på de vanliga invånarna. Rebellerna började ett olagligt och själviskt krig och den indiska staten har inte haft någon annan möjlighet än att svara med våld.
Det är denna berättelse som Indiens premiärminister Manmohan Singh legitimerade för såväl indier som omvärld år 2006 då han beskrev maoisterna som det absolut största interna säkerhetshot som Indien någonsin upplevt. Även Guha sluter sig till denna tolkning i den tidigare nämnda artikeln i Outlook. Roy ifrågasätter däremot hela berättelsen, och kräver i stället en radikal omprövning av frågan om vad som givit upphov till situationen och om vad som fått tiotusentals människor att ta till väpnad kamp mot den indiska staten.
Att den senare frågan inte har vädrats tillräckligt beror enligt Roy inte enbart av illvilja eller lättja, utan på bristen av kunskap om gräsrotsnivån. I medierna hörs såväl polischefen som maoistledaren och ibland även den passivförklarade, objektifierade civilen, men aldrig det aktiva subjekt som valt att ta till vapen. För att få en bild av rörelsens vardag är journalisten tvungen att själv ge sig ut i terrängen.
Adivasis i offside
Scenen som Roy placerar oss i är tragiskt bekant. Det är över sextio år sedan Indien blev självständigt och på många plan har landets historia sedan dess varit en askungesaga – från hundrafemtio år av brittiskt förtryck och uråldriga feodala samhällsstrukturer till ett av framtidens mäktigaste land, på mindre än en människoålder. Från patriarkal stagnation till det osannolika målet med en årlig tillväxt på nio procent, allt snabbare sedan de nyliberala förnyelserna i början av nittiotalet. Den världen, India Shining, har dock inte nått dit Roy tagit oss – inte på grund av att den inte skulle ha försökt, utan på grund av att den typ av ”utveckling” som erbjudits aldrig varit välkommen, varken före eller efter uppkomsten av maoistgrupperingar. Under alla dessa år av indisk självständighet har de människor som bott här aldrig erbjudits adekvat skolning, sjukvård eller juridiskt stöd av staten. Det är frågan om närmast självförsörjande människogrupper som enbart bedrivit lokal handel och som lärt sig att endast lita på sig själva. Enligt Guha är det maoisterna som förstört statens försök till modernisering, medan Roy citerar den vanliga invånaren och menar att ”moderniseringen” redan från första början inte funnits till för att gynna dessa människor. Det främsta staten erbjudit har varit att fälla skogen där landsvägar bekostade av det nationella gruvbolaget skulle dras. Indiens cirka 100 miljoner adivasis, tillhörande landets akut hotade ursprungskulturer, hör till dem för vilka den modernisering som erbjuds sällan fört med sig något gott. Det är ingen slump att gerillan i Chhattisgargh som Roy gör sällskap med nästan enbart består av adivasis.
Människor ELLER
mineraler
Problemen härstammar ursprungligen från det förstatligande som skedde under Indiens år som ung demokrati. De skogsklädda bergen i vilka ursprungsbefolkningen levt oberoende av yttervärlden förklarades plötsligt vara statlig mark, och invånarna blev plötsligt illegala. Olyckligt nog råkade bergen också vara oerhört rika på naturresurser: värdet av bauxitförekomsterna i enbart delstaten Orissa har beräknats till fyra biljoner dollar, d.v.s. fyra miljoner miljoner dollar. Vidare är bauxit – råvaran till aluminium och en av de värsta ekologiska mardrömmarna – långt ifrån den enda naturtillgången i dessa bergstrakter. För att hålla det indiska undret på sin utstakade väg krävs det att staten skall kunna sälja rättigheterna till dessa tillgångar åt investerare, både inhemska och utländska. För idag är Indien inte längre de enorma statliga projektens land, utan storkapitalets land, bevakat av politikers personliga ekonomiska intressen. Det började gå allt snabbare utför för oberoende grupper då den indiska inrikesmarknaden öppnades för privat kapital i början av nittiotalet, under ledning av IMF, premiärminister Narasimha Rao och dåvarande finansminister Singh.
”För varje berg, flod och skog finns det ett samförståndsavtal [mellan den indiska (del)staten och berörda företag]”, skriver Roy. ”’Den röda korridoren’ [området med maoistiska uppror] kunde lika väl kallas samförståndsavtalskorridoren… Det handlar om samhälleligt och ekologiskt manövrerande på en ofattbar skala”. Och som premiärminister Singh tillade i januari 2009 kommer ”vänsterextremismens fortsatta framgång i områden med enorma oanvända naturresurser att inverka negativt på landets investeringsklimat”.
Mäktiga intressen står på spel, tusentals miljarder dollar versus hundratusentals hem och liv. Det är inte första gången människor i Indien har tvingats flytta från sina hem, undan moderniseringen till de redan övermättade städerna. Folken i Chhattisgargh vet mer än väl hur det har gått för dem. Roy menar att såväl politikerna, företagscheferna som de opinionsbildande medierna har förstått detta, men att försök att rätta till de samhälleliga orättvisorna skulle kräva att ruschen efter de osannolika rikedomarna måste stanna upp, åtminstone tills vidare. Det är lättare att styra diskussionen åt ett annat håll, att anamma den i dag för hela världen bekanta och vitt accepterade jargongen om ”terrorister”.
Ekologiska
fotsoldater
Till Guhas försvar bör erkännas att Roys beskrivning av dessa terrorister-per-definition är klart romantiserande, medan den motsatta sidans styrkor främst porträtteras som lättlurade förrädare. Detta kan ses som antingen ett naivt sympatiserande med extremvänstern eller som ett sätt att förmänskliga en demoniserad grupp. Roy ger aldrig rätt åt den korrumperade polisen och armén som hänsynslöst utnyttjat sin maktställning i åratal. Bland gerillan, som lever under konstant livsfara, hittar Roy inte passivitet eller underlägsenhet, men inte heller fanatisk partitrogenhet. Den typiske fotsoldaten är mycket ung, fattig och lika ofta kvinna som man – soldatidentiteten är inte endast ett sätt att motverka hotet utifrån, utan även förtrycket inom den egna samhällsorganisationen. Den möjlighet som gerillan erbjuder kvinnorna att delvis komma loss från det patriarkala förtrycket är en lika viktig del av strävan efter social rättvisa som kampen mot de yttre makterna. I en situation där hänsynslöst våld mot kvinnor är en etablerad härskarteknik inom såväl det traditionella samhället som inom polisväsendet kan detta knappast betonas för mycket.
Till sitt konsumtionssätt och sitt ekologiska fotspår är gerillan ”mera gandhiansk än någon gandhian”, konstaterar Roy och kontrasterar detta mot polisstyrkorna och armén, de föreslagna moderniseringarna (gruvorna och kraftverken) samt vidare mot hela den livsstil som dessa representerar. Med tanke på den allt värre ekologiska katastrof som Indien och hela världen befinner sig i menar Roy att vi har en hel del att lära om hållbarhet av rebellerna.
Att det knappast skulle gå bra och att löftena om jämställdhet och ett ekologiskt liv knappast skulle hålla om partiet någonsin i en större skala skulle ”vinna” tvivlar Roy inte på. Modellen som Roy prisar är inte partiledningens utan de självbestämmande byarnas modell. Det är ingen lösning för hela världen, men kan det vara en modell för ett litet samhälle i ett hörn av en centralindisk delstat? Roy citerar en av de lokala gerillaledarna: ”De vill krossa oss, inte endast på grund av mineralerna, utan på grund av att vi erbjuder ett alternativ”. Utvecklingen i dessa trakter måste ske på befolkningens villkor, med läkare och lärare. I sista hand är det frågan om möjligheten att existera utanför den globala kapitalismen – utanför massiv ekologisk förstörelse, dödliga jobb och en allt värre exploatering.
Dessa meditationer avbryts dock av de dagsaktuella realiteterna, gerillans konstanta marsch, de dåliga nyheterna, rädslan och hungern. Roy vill få omvärlden att förstå att detta för gerillan är en fråga om liv och död, om överlevnad från dag till dag, om överlevnaden för ett sätt att leva, om rätten till sina hemområden. Utan den beväpnade kamp som gerillan fört under de senaste årtiondena skulle knappast ens en spillra av ursprungskulturerna existera idag. Roys provokativa svar till stadsintellektuella som Guha är att de gandhianska principerna om ickevåld som skapat så mycket gott i landet helt enkelt inte är till någon nytta i en situation som denna. Inte för att Roy stöder våld, utan av realpolitiska skäl – en hungerstrejk fungerar endast om någon lägger märke till den, en fredlig protest kan fungera vid Jantar Mantar i en stad som Delhi. Dessa metoder finns till för dem som har privilegiet att utnyttja dem, men så länge människorna i omvärlden varken kan eller vill höra är dessa metoder i praktiken noll värda. Ordet ”demokrati” blir tomt på innehåll om rätt och rättvisa är köpta i förväg.
Otso Harju
Arundhati Roy: Walking with the Comrades, Penguin Books, 2011.
υυ Ramachandra Guhas essä går att läsa på http://www.outlookindia.com/article.aspx?270136
