Susanne Ringell siktar brett och träffar brett, och lyckas famna det mesta med sin poesi.
Den ovanligt mångsidiga författaren Susanne Ringell behärskar flera genrer med samma säkerhet, så jag ska låta bli att gnälla över att jag allra helst hade suttit med en ny novellsamling med hennes namn på i händerna. Den lugna språkliga behärskningen är ju på ett ungefär densamma också då det handlar om dikt.
Det måste dock sägas att det tar ett tag för mig att bli sams med Ringells nya diktsamling På utvägen var jag en annan. I mina anteckningar skriver jag tidigt ”mellanbok” följt av ett utropstecken. Lite senare blir utropstecknet ett frågetecken och till slut försvinner ”mellanbok” helt och hållet, även om någonting av den inledande ambivalensen dröjer sig kvar.
Susanne Ringell räds som bekant inte allvarliga ämnen och frånvaro, barnlöshet och en diffust skisserad tro dyker upp också i inledningen till På utvägen var jag en annan. Metaforerna, som annars är Ringells starkaste kort, svajar betänkligt när hon liknar sitt diktjag vid en hög skrynklig tvätt. Det är som om bildspråket vill vara gladare än de allvarliga ämnena och lägger sig till med ett påklistrat leende. Det kanske kan illustrera en coping-strategi, men som poesi betraktat blir det lite löst i kanterna. Tycker jag först. Sedan blir jag osäker. Det är som om diktsamlingens första del, trots den nämnda behärskningen av språket, flyr sin egen tystnad. En glasklar bild blixtrar till:
När en liten fluga
försöker tänka
dränks fönstret på glänt
i surrandets svarta
och ingen utväg synes
så tycks mig döden glasklar
Att mista, att inte ha, att promenera runt Tölöviken och se en döende duva, att drabbas av berömmelsens beroendeframkallande klåda, att retirera till språket som hem, att trotsa osäkerheten i ett erotiskt möte, att se den urbana medelklassen söka pittoreska attribut bland landsbygdens bönder, fiskare, jordgubbsodlare. Ringell siktar brett och träffar brett, och lyckas famna det mesta med sin poesi. Allt eftersom känslan av mellanbok blir svagare ger jag efter för den rätt återhållsamma men smittande språkglädje som präglar det mesta Ringell sätter pennan i, oberoende av tematik, bilder och uppsåt. Bara att få ordet ”tunafishmoussetoast” att fungera i en dikt som bär titeln ”Virgem dolorosa” och till största delen utspelar sig i en museisal på Madeira är något av en imponerande prestation. Ringell är en ständig och osållande iakttagare, och kan som sådan nästan inte misslyckas. Det finns helt enkelt för mycket material. Smaka bara på följande, nästan lyckliga intryck som bär titeln ”Salongs, givetvis salongs”:
Spefull Puck flerfaldigad
i juninattens obeständighet.
En fest har festats,
en flaska tömts (eufemism).
Berusningens små
illvilliga tomtar rusar
beskäftigt runt i organismen.
Försöker själv
badmintonvigt som i ungdomen
fånga en luva,
dra den över ansiktet, somna.
Alla dessa fester.
Successivt lämnar både diktsamling och läsare sin svajande osäkerhet och mot slutet, både av den bokstavliga diktsamlingen och av den tid jag lägger på mina läsningar, tar På utvägen var jag en annan form av svalkande försommarblåst i ett lätt nostalgiskt vindspel.
Sebastian Johans
Susanne Ringell: På utvägen var jag en annan. Schildts & Söderströms, 2012.
