Den som slog på teven morgonen den 11 mars för ett år sedan möttes av en osannolik anblick.
I direktsändning rullade vågorna in över den japanska östkusten, resultatet av den enorma jordbävningen strax innan.
De kommande veckorna avlöste den ena domedagsrapporten den andra. Men rapporteringen kom också att handla om fascinationen över hur japanerna verkade ta det hela med ro. Upplopp och plundringar lyste med sin frånvaro. Istället beskrevs det hur japanerna stod tysta i kö i hopp om att kunna köpa något för att stilla sin hunger.
Samtidigt fortsatte nyhetssändningarna att överträffa Hollywoods katastroffilmer. Det var som om Roland Emmerich plötsligt blivit gud och regissör av verkligheten. Ett stort område i solens rike hade utplånats av en mega-jordbävning och en monstervåg. Runt hörnet väntade nästa katastrof i det söndertrasade kärnkraftverket Fukushima. Men ändå inga tecken på panik.
Istället läste vi om frivilliga som anmälde sig för att hjälpa till vid släckningsarbetet i den radioaktiva zonen.
Säger det något om japanerna eller snarare om vår bild av japanen?
Alla har vi läst om kamikazepiloter som under andra världskriget bugade för kejsaren innan de tittade döden i vitögat. Alla som någon gång varit i Japan har fascinerats av hur tokyoborna prydligt står i kö vid markeringar på perrongen i väntan på ännu ett överfyllt tunnelbanetåg. Tåg som alltid kommer i tid och som en uniformsprydd herre med vita handskar och skärmmössa vinkar av innan avgång. Schweiz beskrivs ibland som ett levande Märklinland med perfektion ner på lägsta nivå. Men det är ingenting i jämförelse med Japan.
Så ser vi västerlänningar i alla fall gärna på landet i öst.
Riktigt så harmoniskt har det inte alltid varit i Japan. Under 1960-talet utspelades häftiga gatustrider mellan polis och demonstranter. Som grund låg förlängningen av det japansk-amerikanska försvarsavtalet AMPO. Efter andra världskriget var landet ockuperat av USA och både dess ekonomi och försvar knöts med nära band till supermakten på andra sidan Stilla havet. Det är inte för inte som baseball idag är Japans mest populära sport.
Studenter fruktade att avtalet kunde dra in Japan i oönskade krig och underminera landets självständighet. Precis som bland studiekamrater i Europa och USA var 1960-talet ett upprorens decennium bland japanska studenter.
När AMPO-avtalet ratificerades av parlamentet i Tokyo slog hundratusentals demonstranter en ring runt byggnaden. Kort därefter skulle president Eisenhower komma till Japan, men besöket ställdes in efter att hans pressekreterare tvingats fly i militärhelikopter då hans bil omringats av demonstranter.
Under Vietnamkriget blev den amerikanska närvaron vid basen på Okinawa allt mer kontroversiell och än idag är relationen mellan soldater och lokalbefolkning långt ifrån bra.
Det i våra ögon så stabila japanska samhället har alltså genomgått kriser som inte alls passar in i bilden av landet. Efter jordbävningen visade den annars så försiktiga japanska pressen tecken på en mera granskande journalistik. Befolkningen vill ha svar på vad som egentligen hade hänt. Upproren för ett halvt sekel sedan visar att bägaren kan rinna över och att japanen inte alltid lydigt står i kö.
Carl Undéhn
