För den politiskt och konstnärligt intresserade är utställningen Var står du? som en lektion i både mer och mindre fungerande retoriska medel. De verk som fortfarande lever tycks säga till dem som dött: se hur långt humor, ironi och fräckhet tagit oss.
Det fanns en tid i Finland då det var trendigt att vara vänster; idag är den tiden satt på museum. Om man vore cynisk kunde man närma sig utställningen Var står du? (Kenen joukoissa seisot?) på Amos Andersons konstmuseum med rynkad panna. Man kunde fråga sig vad det är man vill förmedla genom att hålla denna typ av retrospektiv best of-utställning kring finländsk politisk konst från 60- och 70-talen? ”Kunde man inte ens komma på ett mera originellt namn”, skulle pessimisten antagligen muttra surt. Det finns orsak att vara rädd dels för att vänsterns guldålder än en gång reduceras till en smårolig kuriositet, dels för att man bara skall få se verk som på grund av överexponering och förändrade tider förlorat sin forna radikalitet och idag måste förses med små förklarande lappar för att besökaren skall förstå vad man i tiderna bråkat om.
Museet har lyckats väl med att få in ett brett spektrum av det ytterst livskraftiga fält som den politiska konsten under denna tid var – detta syns i rikedomen tekniker och medier som är representerade. Bland de cirka åttio verken finns mycket bra och lika mycket dåligt – och en potentiell lärdom.
Utställningens höjdpunkter finns
spridda över uttrycksformerna, och även över skalan av uttalade politiska åsikter. Fotografen Markus Leppos avskalade men expressionistiska serie Paris, våren 1968 – fotografier på lager av rivna rester av affischer som blivit kvar på husväggar en öde morgon efter att kravallerna tagit slut – placerar sig i den försiktigare ändan. När vi rör oss mot motsatsen av subtilitet möter vi först den genialt namngivna blyertsteckningen Inte med lotto utan med klasskamp (fel val) – som kunde beskrivas som en sång av Gösta Sundqvist förvandlad till en ritad bild i marxistisk tappning – och senare målningen Skämt åsido av Kaj Stenvall. Målningen tycks tvinga fram ett leende hos besökaren – dels på grund av något oerhört roligt i förhållandet mellan den tvetydiga titeln och det livsbejakande överdrivet sakliga sätt som de två arbetarfigurerna håller i kommunismens symboler, och dels på grund av att denna målning är gjord av just Kaj Stenvall.
Kraft från en mycket svartare humor hämtar Tapio Junno för sin bronsstatyserie Stress. Fyra stiliserade huvuden bildar en serietidningsaktig händelsekedja där en person skjuter sig i huvudet. Det sorgligt ironiskt intrycket hänger på bysternas abstrakta form.
andra tider
Finländsk samhällskritisk, socialistisk och revolutionär musik och teater är av världsklass och förtjänar självklart en plats på denna utställning. Det torde vara kompositörerna Chydenius och Ojanen, skribenterna Oksanen och Rossi, samt skådespelar-musiker som Halkola och Loiri som skapat den mest inflytelserika och omtyckta delen av den politiska konsten i vårt land. I ett rum på utställningen visas klassiska OMA-kabaree som sändes på TV1 år 1969. Programmet är en fantastisk kombination av sakligt presenterade argument och strålande illustrerande sånger som man inte kan bli kvitt efter att man en gång hört dem.
På senare tid har det varit mycket tal om att debattklimatet i vårt land kanske blivit allt mer instängt och nationalistiskt, medan dagens media tyst marginaliserat argumentet på vänsterkanten – på den fronten har tiderna uppenbarligen förändrats. Det känns otänkbart att YLE eller något annat stort mediehus i dag skulle ge utrymme och legitimitet åt ett program där man sjunger sånger om hur den sexuella äganderätten och människors hysteriska förhållande till sina barn är en utvidgning av den kommodifikation som kapitalismen skapar – ”du vill äga din fru lika absolut som du äger din pipa”. Lika absurt är det att tänka sig att någon av dagens stora finländska populärkulturella figurer på allvar skulle uppmuntra människor att inte tolerera ett orättvist system. Då ett av vänsterns problem idag är att den är hopplöst otrendig, torde det fortfarande vara givande att studera den tid inom finländsk samhällshistoria då populärkulturen var ”vänster”, och var det på ett väldigt charmigt sätt.
Utställningen kan tas som lektion i hurdana politisk-konstnärliga metoder som fungerar i längden. Det gör de roliga, ironiska, livsbejakande, polemiska, finurliga, avskalade, förvånande och det in-your-face radikala etc. Vad som inte fungerar är dysterhet, överdriven symbolik, krystad djupsinnighet.
Utställningen lever gott på sina starka sidor, men innehåller mycket sådant som inte åldrats väl. Att symboler och uttryckssätt med tiden dör ut och blir pinsamma klichéer är inte direkt konstnärernas fel, men bland annat Arvo Siikamäkis gasmaskklädda bronsfigurer och Raimo Reinikainens serie Förslag till Förenta staternas flagga gör knappast något större intryck längre. Rauni Liukkos figurer är trots sina strålande namn – som Samhällets gåva VI: Kundvagnen – främst skrämmande. Det eviga ironiserandet över Mannerheim kunde man förhoppningsvis snart slippa – det torde tråka ut även hans mest hängivna beundrare.
Harro Koskinen, som fått lida onödigt mycket på grund av att alltför många tvingats höra berättelserna om Svinmessias alltför många gånger, överraskar däremot mycket positivt – hans polemiska akrylmålningar på Finlands flagga och förvrängda företagslogon är klatschiga. Detta visar hur en fräck humor ofta för en längre än till en rynkad panna.
Otso Harju
Var står du? Amos Andersons konstmuseum, till 7.5 2012.
