Med Maror (ett sätt åt dig) tar Matilda Södergran helt och fullt kontrollen över sin inarbetade poetiska rekvisita.
På väggen ovanför mitt skrivbord hänger en affisch från den ganska omskrivna utställningen Into me/Out of me, som för några år sedan producerades av den ambitiösa konsthallen Kunstwerke i Berlin. Utställningen samlade, som titeln antyder, ett knippe konstnärer som behandlar, använder, diskuterar eller exploaterar den mänskliga kroppen i en lång rad former. Sex, våld, kärlek, luft, blod, piss, skit, hår, fett och galla hör till några av de teman som dök upp på utställningen, som egentligen mest blev minnesvärd för att den trots sin sensationella tematik inte urartade till något som reducerande kunde beskrivas som ett fläskigt och säljande kvällstidningslöp och inget mer. Det går att vara högljudd och eftertänksam på samma gång, skulle kunna vara en sammanfattning.
På affischen visas en detaljbild från den serbiske konstnären Marina Abramovics fotografi Breathing in Breathing out. Två huvuden i svartvitt täcker hela bildytan och är krampaktigt pressade mot varandra i något som antingen är en väldigt kraftfull kyss, en långsam koldioxidförgiftning eller en akutsituation där det övre ansiktet räddar det nedre till livet genom mun-mot-mun-metoden. Den begränsade bildytan gör det svårt att avgöra vilket, och egentligen spelar det inte någon större roll. Mötet mellan kropp A och kropp B är lika intensivt i vilket fall som helst.
Bilden, eller egentligen snarare affischen (som lustigt nog är bättre än det foto den utgår ifrån) skulle också kunna illustrera den kroppslighet som är den sammanbindande länken mellan poeten Matilda Södergrans tre diktsamlingar. Oberoende om de relationer och kroppsliga manifestationer som dyker upp i Södergrans poesi är positiva, negativa eller bägge två på samma gång, vilket är det vanligaste, så ges dess förutsättningar i ett utrymme som är begränsat på samma sätt som bilden på utställningspostern. Allt som sker i Södergrans poetiska värld är liksom bestämt och begränsat av ett utrymme som på ett ungefär motsvarar det som finns mellan två tätt sammanpressade kroppar, vilket får två betydande följder. För det första präglas det universum som byggs upp inom den snäva beskärningen av att polerna alltid är mycket nära varandra. Behaglig intimitet och trängande klaustrofobi blir inte bara varandras motsatser, utan även varandras förutsättningar. Och för det andra ger de tajta förutsättningarna Södergrans poesi en mycket, rent av ovanligt, sammanhållen ton.
Den hyllade debutsamlingen Hon drar ådrorna ur, uppföljaren Deliranten och den nya Maror (ett sätt åt dig) kunde nästan vara delar av samma mycket långa dikt. Men bara nästan. För en del har faktiskt hänt sedan förstlingsverket kom ut 2008. Hon drar ådrorna ur präglas av stark patosfylld köttighet och har en högre volym än Deliranten, som möjligen kändes lite mer lågmäld, mer eftertänksam och kanske mognare. Maror, som är den första boken av Södergran på tre år tar ytterligare ett kliv i samma lite mer behärskade riktning. Även om man nog bör tillägga att en mognare ton inte alltid är försiktigare. Södergrans ofta sökande och liksom frågande poesi räds fortfarande inte de drastiska bilderna som en väg till en plötslig tempoökning: ”Kristallkronan som hänger ur ditt anus har nedbrunna stearinljus. / Du hör inte hemma här. Du hör inte när kristallerna krasar.”
Precis som tidigare är födelse och havandeskap viktiga inslag hos Södergran, som då och då kastar iväg en blinkning till Aase Bergs graviditetsepos Forsla fett. Men Maror handlar inte nödvändigtvis om något som har med reproduktion att göra, utan resonerar snarare fascinerat kring det konfliktfyllda faktum att kroppen faktiskt kan föröka eller utvidga sig. Ett barn är en följd, en vildvuxen frisyr, eller en tumör, är andra. Håret blir i egenskap av död materia det första av den jag- och könsdefinierande omvärlden som möter varje person. ”Horåkker, håråker, hårverk, hårhare,”.
Södergran är mer misantropisk än tidigare. Diktjaget rör sig oroligt i ett osäkerhetstillstånd där till och med en stickande ljus gryning på en sandstrand eller frasig åker bär en underström av dyster skymning. En ton av våld, övergrepp, sjukdom och emotionellt slitage färgar diktjagets trevande, men mycket språksäkra, jakt på självbild:
Vaknar av att du skrattar i vattnet. (Fortsättningsvis)
Du viker pappersklänningar. En origami som liknar dig.
Det är nästan som om varje liten strof i Södergrans förhållandevis ordknappa diktvärld är en liten syl som diktjaget bankar mot den isolerande hinna som hindrar henne från att stå i kontakt med omvärlden och hitta sätt att utvecklas och komma vidare. Det sistnämnda är för övrigt något som definitivt skiljer bokens författare från dess berättarröst. Med Maror tar Matilda Södergran helt och fullt kontrollen över sin inarbetade poetiska rekvisita och tar ett stort kliv framåt.
Sebastian Johans
Matilda Södergran: Maror (ett sätt åt dig). Schildts & Söderströms, 2012.
