Till minne av Erland Josephson 1923–2012.
År 1984 jobbade jag för första gången på Ny Tid – jag tror det var Trygve Söderling som behövde vikarie under en sommarvecka. Det var semestertider och nyhetstorka, tomt i stan och inte mycket bättre ställt i mitt huvud, så när Nisse Brandt (som var gift med en släkting) föreslog att jag skulle följa med ut på filminspelning nappade jag direkt. Nisse hade en av huvudrollerna i Jörn Donners film Dirty Story som spelades in på Armi Ratias gård Bökars i Borgå. Filmen byggde på Donners egen roman Gabriels dag och handlade om fiffel och förvecklingar i affärsvärlden. Scenen som spelades in den dagen var spektakulär: en sportbil inslagen i ett jättepaket skulle medelst helikopter sänkas ner på gräsmattan. Kommer jag rätt ihåg var det den åldrande, levnadströtte företagsledaren Gabriel Berggren, spelad av Erland Josephson, som på detta sätt ville gratulera sin unga älskarinna, spelad av Charlotta Larsson (Josephsons egen dotter) på hennes födelsedag.
Detta var alltså mitt allra första journalistuppdrag. Jag började med födelsedagsfeststatisterna som satt inomhus och väntade. De klagade över väntandet men var annars på gott humör. Det här började ju bra. Nisse Brandt var det heller inga problem att intervjua, vi bodde grannar på landet och jag umgicks med hans barn. Också Charlotta Larsson och Jörn Donner klarade jag av – jag minns att båda hade skadat sitt ena ben och att vi satt på gårdens trappor och pratade.
Men vid Erland Josephson blev det stopp. Jag hade sett honom i Scener ur ett äktenskap och Fanny och Alexander, och att här på gårdsplanen i Borgå gå fram och besvära honom med några försagda frågor låg inte i min makt. Helikoptern kom flygande, paketet landade, sportbilen (som förstås inte varit inne i det) kördes in i och sedan ut ur det, scener togs om, statisterna avtackades, jag generades och ville hem och Nisse insåg vilket läget var. För han måste ha talat om för Erland Josephson att hon där ska föreställa något slags journalist fast man inte skulle tro det. Utan att fatta hur det gått till stod jag plötsligt och ställde mina frågor till Josephson som vänligt besvarade dem. Och när frågorna jag funderat ut tog slut, vilket de gjorde ganska snart, började han ställa frågor till mig om tidningen, den politiska situationen i Finland och journalistutbildningen (som jag inte visste mycket om eftersom jag inte gick på den).
Efteråt gick jag flera gånger igenom det som hade hänt. Jag visste att jag inte hade gått fram till Josephson men kände att det hade jag visst gjort. Var det inte åtminstone så att jag varit på väg att göra det? Nej, måste jag medge, så var det inte. Jag hade stått på min plats och flackat med blicken. Erland Josephson hade kommit fram till mig och lyckats ge mig känslan av att jag kommit fram till honom – vilket inte bara vittnar om stor skådespelarkonst utan också om stor mänsklighet. Vad mera, intervjun gick bra, det kändes till slut rentav avspänt att stå där och prata med honom på den allt tommare gårdsplanen.
När jag kom hem kände jag att jag måste skapa något slags hommage till Josephson. Jag fick ingivelsen att jag skulle sticka en tröja (åt mig själv) och visste genast att den skulle vara svart och mörkblå. Jag stickade inte mycket då, och gör det inte heller nu, och någon sådan ingivelse har jag inte fått vare sig förr eller senare. Men jag stickade tröjan och använde den i många år tills den blev utsliten och for i soporna.
Men Erland Josephson har bestått för mig som ett mått för stor skådespelarkonst och mänsklighet. Jag undrar fortfarande hur han lyckades förvända min syn och känsla där på gräsmattan i Bökars, och gläds över minnet av det och över filmerna med honom som finns kvar, fast han nu själv är borta.
Henrika Ringbom
