Ord kan klinga så olika, trots liknande ursprung. Latinets ord för ”folk” har gett oss ”populism”. Grekiskans ord för ”folk” har gett oss ”demokrati”.
Det senare ordet ses allmänt som ett ideal, en politisk grundhållning. Det tidigare uppfattas som något suspekt, i alla fall som ett särintresse, en tunn ideologi bland andra.
Men kan populismen rymma något positivt, vara en progressiv motkraft eller en demokratisk ventil? Det menar i alla fall forskaren Ann-Cathrine Jungar som intervjuas på sidan 3. Hon försöker beskriva populismen som något mer än den nykonservativa, EU-kritiska och invandrarfientliga rörelse vi oftast tänker oss. Det är om populism i den bemärkelsen Peter Lodenius artikelserie om den europeiska populismen handlat. Serien avslutades förra veckan och Lodenius visade hur den sannfinländska populismen hänger ihop med den allmäneuropeiska. Också många andra skribenter och intervjupersoner har i Ny Tid uppmärksammat de bakomliggande motiven till populism á la Soini: den försvagade välfärdsstaten, en växande känsla av otrygghet och en socialt okänslig globalisering.
Men om man, som Jungar, ser populismen som ett förhållningssätt snarare än ett innehåll? Nationalencyklopedin ger i sin definition egentligen bara två allmänna kännetecken.
1. Populismen vädjar till folket, men inte utgående från ett klassperspektiv utan i ett motsatsförhållande till en elit.
2. Populismen utnyttjar ett opportunistiskt sätt att argumentera och är positiv till ökad direkt demokrati.
Utgående från en sådan definition är den välbekanta främlingsfientliga högerpopulismen bara en dominant underart vars kusiner agrarpopulismen, vänsterpopulismen och liberalpopulismen lever mer undanskymda liv.
”Nyliberalismen är på något sätt populismens businessclass”, sade till exempel Trygve Söderling i en bisats på Fyrk finns-seminariet för några veckor sedan. Han gick inte desto närmare in på förhållandet, men det är inte så svårt att se ett släktskap till exempel i hur ”svårbegriplig” konst ses som något onyttigt – en hobby för eliten som subventioneras av folkets skattepengar, förslösade av elitpolitiker som inte kan hålla tassarna borta från marknaden. Samtidigt finns det också vänsterpopulism – ett tydligt exempel är Occupy-rörelsens slagord ”vi är de 99 %” som även det rekonstruerar populismens motsatsförhållande mellan folk och elit. De senaste åren har till och med relativt respekterade debattörer kastat fram tanken på en mer populistisk vänster.
Också då är det populismen som retorik, metod eller strategi som avses. Kanske som ett svar på politikens professionalisering, som en motvikt till en politisk elit av partiaktiva, journalister, akademiker, byråkrater och filosofer som oberoende av ideologisk tillhörighet delar ett språk och en politisk kultur som är främmande för den del av ”folket” som ägnar relativt lite tid åt politik. Det är säkert en viktig insikt. Ändå är det svårt att se hur populismens, ofta groteska, förenklingar av tillvaron på sikt skulle kunna vara annat än fördummande. Det är också svårt att se något alternativ till den ”professionella” politiken, men i marginalen kan det kanske finnas ett visst utrymme för en populism som engagerar de(t) folk som – inte minst på det globala planet – behandlas allt mer styvmoderligt. Man kan säga att demokratins syfte är att försöka överbrygga klyftan mellan makten och folket, medan populismens uppgift är att påminna om klyftans existens, om elitdemokratens hybris då han tror sig ha blivit klar med brobygget.
Fredrik Sonck
