Ny Tid har glädjen att publicera Johannes Ekholms bidrag i boken Det luktar inte – En antologi om pengar och ångest som utkommer på Schildts & Söderströms förlag i mars.
Jag skriver det här i en situation där jag har skatteskulder på 13 000 euro, ett personligt lån på 2 500 och ett studielån på 7 000. Mina inkomster ligger under den relativa fattigdomsgränsen på omkring 1 000 euro i månaden, trots att jag yrkesmässigt uppnått en position där jag kunde ha en månadslön som är fem gånger så stor. Att jag inte betalat skatt är ren vårdslöshet. Mitt eget fel. Ett ohållbart spänningstillstånd kan man säga.
Jag är företagare och delägare i en designbyrå. Vi har ingen extern finansiering. Alla pengar går till att upprätthålla firman, så för tillfället lever vi på varandras svett och blod. På fackspråk kallas det boot strapping och innebär att alla intäkter går till att täcka utgifterna. Det är som att koka soppa på en spik. Arvodet för den här texten är 300 euro och just nu är det mycket för mig. För ett år sedan var det vad jag gjorde av med under ett veckoslut. Främst på mat, sprit och taxi: the good life. Under år 2010 tjänade jag 64 000 euro. Problemet var att alla pengar inte var mina egna. En stor del tillhörde finska staten i form av skatter och mervärdesskatter. Tydligen hade alla mina jeans hål i fickorna, för när betalningsdagen kom fanns inte en cent kvar.
Lyxfällan som drog ner mig i ångest och depression fick sin början år 2008 då jag överskred FPA:s inkomstgräns för studiestöd och blev tvungen att betala tillbaka hela stödet med femton procents ränta. Det blev 6 200 euro. För att lyckas avbröt jag studierna och jobbade över 60 timmar i veckan och det har jag fortsatt med. Tack vare FPA:s studiestödspraxis har jag helt enkelt inte haft råd att slutföra mina studier vid Konstindustriella högskolan.
På grund av kopiös tafatthet och ingrodd motvilja att tänka på framtiden fortsatte jag att betala skatt som tidigare, trots att mina inkomster fördubblades varje år i tre års tid. Steget från att ha varit en fattig studerande till att bli löntagare i medelklassen medförde en kvarskatt på omkring 8 000 euro. Obetalda mervärdesskatter ökade mina sammanlagda skulder till över ”10K”.
10 000 euro kändes som mycket. Jag minns tydligt när jag var liten och pappa en gång visade en 1 000-markssedel. ”Såna här kommer du inte att se ofta”, sa han darrande på rösten.
Genom mycket arbete och mycket tur fick jag ihop pengarna till min skuld innan den gick till utmätning. Mina inkomster var igen dubbelt så stora som året innan. Oförmögen att lära mig av mina misstag upprepades samma sak nästa år. En investering av både tid och pengar i den nystartade firman gjorde det omöjligt för mig att använda min tidigare lösningsmodell. Min tid räckte inte längre till. Ångesten ledde till handlingsförlamning och jag söp ännu mer även om pengarna tagit slut för länge sedan. Tack vare små affischjobb för min stamkrog fick jag dricka gratis på tisdagar, fredagar och lördagar och tack vare mina DJ-vänner ännu oftare. Illusionen att jag var välavlönad fortgick i tre år och hade flera stadier. Ångesten lär sitta i minst lika länge.
Fram tills för några år sedan saknades ett svenskt ord för vad jag höll på med. Engelskans procrastination betyder förhalande beteende och motsvaras av ordet prokrastinering som finns på de svenska Wikipediasidorna (dock inte i SAOL). Ordet härstammar från latinska procrastinatus och betyder ungefär ”till morgondagen”. Med andra ord: man skjuter upp viktiga uppgifter till förmån för ovidkommande aktiviteter. Som en följd lamslås man av konstant ångest och skam.
Över två miljoner finländare betalar årligen kvarskatt. Om allt går smidigt är det som att ta ett räntelöst lån av staten. Är man slug sätter man in pengarna på ett konto med hög ränta och låter dem växa. Betalar man för mycket skatt gör staten det i ens ställe och man går miste om vinsten.
Själv valde jag den tredje vägen. Jag tog ut allt. Snabbt förvärvat, snabbt fördärvat. Jag har aldrig vågat räkna ut hur mycket pengar jag egentligen förlorade på att konstant betala tre-fyra månader gamla förhandsskatter med ”påföljder av dröjsmål och försummelser”. Jag borde få en stamkundsförmån hos Intrum Justitia. Jag är egentligen glad över att betala skatt och skulle gärna se att Finlands skatteintäkter ökar i framtiden. Problemet är att beskattningen är orättvis.
Staten får in pengar som följd av låginkomsttagarnas oförmåga att kringgå beskattningssystemet på samma sätt som storföretagen gör. Att finländska företag betalar skatt i Finland är kanske bara ett sista uttryck för knutpatriotism, tacksamhet och skuldkänsla gentemot krigsveteranerna. Det finns inga lagliga hinder för att först få samhällsstöd för att sedan flytta sitt företag till Estland eller Kina där vinsterna blir större.
Avund, tävlan och drömmar om snabba cash kommer med modersmjölken. Så som Farbror Joakim lär oss i Kalle Anka måste man vara tuffare än de tuffa och smartare än de smarta för att klara sig i finansvärlden. De dumma förblir fattiga och straffas av världsekonomin för sin dumhet.
Enligt en artikel i The Guardian fick USA under 1940-talet 50 procent mera skatteintäkter genom beskattning av företag (corporate income tax) än beskattning av individer. Förhållandet är i dag det motsatta, då inkomsten från företag är 25 procent av vad staten får in från löntagarna. Dessutom beskattas låginkomsttagare hårdare än de rikaste. Intressant är likaså att USA:s statsskuld nyligen överskridit landets BNP.
Nordea gick däremot inte med på att ge mig ett lån som motsvarade fem procent av mina beskattade årsinkomster från förra året. Osäkra tider.
Samma brist på tillit som minskar konsumtionen, minskar också företagens risktagande. Finanskrisen 2008 var den största sedan 1930-talet. I USA står konsumtionen för 70 procent av bruttonationalprodukten. När konsumtionen stagnerade fick massor av människor sparken. Arbetslösheten steg från fem till tio procent. Samma bromseffekt gäller världen över. Inte konstigt att jag inte beviljades något lån! Banken hade dessutom rätt: min återbetalningsförmåga var mer än tvivelaktig.
Vilar vår ekonomi för tillfället på ett banksystem så stort att det inte kan fela, eller drivs ekonomin in i en situation så absurd att den inte kan annat än totalkollapsa i sin egen omöjlighet? Någon förutspådde en apokalyps 2011, andra litar på Mayakalender som tar slut 2012. Zeitgeisthysterikerna biter på naglarna och ser tecken på Storebrors närvaro i de vita ränderna flygplanen lämnar efter sig på himlen. Verklighet och fiktion smälter samman i ett stort mediespektakel utan början och slut, liksom lånat ur Leonard Cohens The Future. Är framtiden mord? Happy Ending?
Och vad skulle jag göra med banklånet jag aldrig fick? Betala tillbaka min skatteskuld så klart. Tack vare min medelklasstillhörighet fanns ändå hjälp att få från familjekretsen i form av ett personligt lån på 2 500 euro, annars hade jag varit tvungen att genomgå skuldsanering. Enligt all logik är jag olönsammare för samhället utan bostad, telefon och kreditkort. Manövern är en tyrannisk aga av uppfostrande slag, till för att ingjuta respekt för statsmakten. Skuld och skuldkänsla går hand i hand.
Utan krishjälp från familjen hade mycket skitit sig. Så gick det för en kompis. Han var tvungen att langa utspätt kokain i fyra år för att få tillbaka den kreditduglighet som är grunden för vår samhällsduglighet.
Jag tycker inte om pengar. Men ännu mindre tycker jag om att inte ha pengar. I mitt barndomshem i norra Helsingfors grälade pappa och mamma jämt om att inte ha pengar. En förklaring till varför de skilde sig var att pappa köpt en rostig Ford Taunus för 1 000 euro i en situation där familjen inte hade råd med några extra utsvävningar. Det var droppen för mamma. Enligt Steinbeck är kärleken värd just så mycket man är färdig att betala för den. Priset på mina föräldrars äktenskap fastställdes således till 1 000 euro.
Bostaden pappa flyttade in i var belägen i Kivistö i bortersta Vanda, i mina ögon en tydlig nedgradering. Var för sig var mina föräldrar ännu fattigare.
Jag bestämde mig för att aldrig låta pengar lägga krokben för mina förhållanden. Lättast går det om man inte blandar sig i varandras affärer. Istället för att likna en fast anställning blir relationerna projektbaserade. Sociala konstruktioner, som förhållanden, är beroende av det rådande ekonomiska tillståndet i världen.
Så som mina föräldrar visat kan brist på pengar förstöra ett äktenskap. Samtidigt överöser popkulturen oss med exempel på hur lycka och rikedom hänger ihop.
I agrarsamhället var äktenskapet närmast en nödvändighet. Det gick inte att ta hand om en lantgård på egen hand, så som många i tv-programmet Bonde söker fru ännu i dag påpekar. Äktenskapet var också ett religiöst och etiskt krav för sexuell samlevnad. Familjebildning var uppbyggande för samhället och konvenansäktenskapen vanliga.
I efterkrigstidens Finland gällde det att skaffa familj så tidigt som möjligt för att öka konsumtionskraften och därigenom få landet på fötter. Tack vare den teknologiska utvecklingen kunde frun klara av sysslorna i hemmet på egen hand och ha tid över för familjen. Mannen jobbade utanför hemmet, men också hans arbetsbörda lättade. Det uppstod fritid och en ny generation konsumenter: ungdomar. Äktenskap, sexualitet och kärlek flätades samman, varefter resonemangspartiet fick ge vika för kärleksäktenskapet.
All populärkultur är politik. Dels har vi ärkekonservativa modeller för ett lyckligt liv som i filmen The Wedding Crashers. Dels hiphop-macho-kulturen med alla sina inbördes motsägelser. Det gäller att vara gangster, men samtidigt bli inbjuden att uppträda i Vita huset. Det gäller att kunna handskas med vapen, men de ska helst vara förgyllda och smyckade med ädelstenar. Det gäller att ha ett harem av prostituerade, men samtidigt vara lyckligt gift.
Äktenskapet som norm och ideal förlorar fotfästet i samma stund som det inte längre är ekonomiskt nödvändigt, det vill säga samhällsuppbyggande. Där Frank Sinatra på 1950-talet sjöng ”Love and marriage go together like a horse and carriage”, deklarerar i dag rapparen Mos Def ”Sex, love and money, fun”. Har någon annan mer slående sammanfattat vår tids etos?
När jag blev student beklagade pappa att han inte hade råd att ge mig en bil i studentgåva. Han visste ju att andra brukade hyllas med sånt. Jag förstod inte innebörden av pappas klagan. Just då behövde jag ingen bil, trodde jag. För mig var bilen bara ett fordon.
Begreppet bil, förstod jag senare, står i direkt förbund till manlig stamina, personlig frihet, och främst av allt: socioekonomisk status. Allt detta hade min pappa velat överräcka vid min studentdimission, som en kung räcker över guldäpplet och kronan till sin efterträdare.
För min pappa är bilen ett fetischföremål och han belönar sig årligen med att skaffa en ny. Bilen är en symbol för den amerikanska drömmen, den våta.
Pappas fetischism begränsade sig inte till plåtskrällen (mammas namn för pappas bilar). Allt som pappa köpt för pengar blev sakrament. Vår första dator låstes in i en bur pappa spikat ihop av gamla brädor. Där fick den samla damm, huvudsaken var att den fanns. En social guldmyntfot.
Målet med min uppfostran tycktes vara att inrota en vördnad inför egendom, oberoende av föremålets värde. Ju längre man gått barfota som barn, desto värdefullare är skorna senare i livet.
När jag som 10-åring fick en kälke och hade sönder den samma dag fick jag en öronbedövande utskällning av pappa och brast förstås i gråt. För mig blev logiken i händelseförloppet: om pappa skaffat kälken för min skull hade han tröstat mig för att den gått sönder. Att pappa blev arg på mig måste innebära att han skaffat kälken för sin egen skull. För köpandets skull.
Att investeringen inte visade sig lukrativ utmynnade i att pappa överförde sin besvikelse på mig. Jag grät för att jag insåg att jag gjort mig skyldig till synd genom en oförlåtlig likgiltighet inför fetischen.
Pappa menade säkert väl. Han ville bara upprätthålla en viss ordning ”för familjemedlemmarnas gemensamma bästa och för samhällets bestånd”.
I det här avseendet har jag lärt mig av mina misstag. När jag fick en stålsträngad gitarr av pappa i 24-årspresent hällde jag bensin över den och brände upp den. Det hela fotograferades och en tidning betalade 200 euro för bilden, vilket var 50 euro mer än gitarren kostat. Profit.
Livets mening? För rapparen Ya Boy är agendan klar: ”Get money, fuck bitches”. Inte så långt ifrån bibelns ”Var fruktsamma och föröka er” faktiskt.
Get Rich or Die Tryin’, hette 50 Cents första studioalbum som gavs ut 2003. Sedan dess har skivan sålt i över åtta miljoner exemplar i USA och ligger bland årtiondets mest sålda album i världen. I juli 2011 meddelade 50 Cent att hans femårsplan är att rädda fem miljarder svältande människor i Afrika. Förvandlingen från boxande crack dealer till multimiljonär och välgörare gör att Fiddy framstår som en sann nutida hjälte. En begåvad visionär med hjärtat på rätt plats. Härmed är den amerikanska drömmen verifierad, sann och god.
Faktum kvarstår att 50 Cents rikedom finansieras av tredje världens fattigdom. Filosofen Slavoj Zi‑ek jämför dylik logik med produkten chocolate laxative. Njutningen (chokladen) är lösningen på problemet (förstoppning) den för med sig. Genom samma system som skapar orättvisa återvänder en del av överskottet till dem som ursprungligen blivit utsugna. Ingen idealisk lösning.
Jag kan alltså inte enbart följa Fiddys eller Ya Boys råd och låta mig styras av lustprincipen. Zi‑ek lever anspråkslöst och saknar estetiskt sinne i vardagen. På grund av mitt yrke lever jag till en stor del i det visuella. Inte heller mina föräldrar står för kristallklara ideal jag direkt skulle underteckna, men i regel vill jag inte göra dem ledsna.
Livet är som en triangel som måste vara i balans för att vi ska må bra. En spets står för hedonism och själviskhet, en för småborgerlig trygghet, en för dåligt samvete. Ifall tyngdpunkten ligger på ett hörn kommer triangeln i lutning, men åt vilket håll? Vad händer?
Hedonismens avigsida är dekadens och självutplåning, småborgerlighetens risker är stagnation och leda. För mycket dåligt samvete leder till handlingsförlamning och depression.
Hur ska jag leva för att få ut det mesta och bästa möjliga av den tid jag har på jorden? Utan att göra andra illa, utan att bli uttråkad, utan att ständigt ha dåligt samvete för hur bra jag har det också då jag har det som värst?
Jag försöker utvidga triangeln åt varje håll, som ett trumskinn. Mer av allt, men med måtta!
Under de tre månader jag har skrivit på den här texten har vår firma börjat komma på fötter. Vi får in nya kunder och har skapat oss ett gott rykte. Vi är inte en reklambyrå, men vi arbetar med marknadsföring främst inom kulturlivet. Det för att ha rent samvete.
Kanske jag en vacker dag är fri från skuld
