I veckan som gick hyrde jag filmen Capote (2005). Igen. Varför vill jag en tredje gång se Perry Smiths (Clifton Collins) plågsamma väg mot sitt dödsstraff efter mordet på familjen Clutter i Kansas 1959, som ger Truman Capote (Philip Seymour Hoffman) hans författarkarriärs största seger men som också bidrar till hans undergång? Varför vill jag på nytt se Nelle Harper Lee (Catherine Keener), klokt eftertänksamt och desillusionerat men med smärta, le när hon inser vännen Trumans bedrövliga tillstånd?

Truman Capotes dokumentärroman In Cold Blood är ingen bedrövlig läsning. Den utgavs av The New Yorker i augusti 1966 och gjorde honom till Amerikas mest kända författare.

Följande dag tänker jag, med blicken fäst på den trista citronskivan i det urdruckna gin tonic-glaset, att filmen faktiskt handlar om mycket sådant som diskuterats i Svenskfinland på sistone: penningstinna ägare till resursfattiga förlag, förlagsredaktörers och författares arbetsvillkor och etik. Och om att vi alla kan hamna vilse och göra tvivelaktiga val.

I filmen hävdar Capote att han inte kunde ha gjort något för att stoppa Perry Smiths dödsstraff (detta kunde ha lett till att hans bokprojekt hade falerat). Redaktören Shawn på The New Yorker gör allt för att muntra upp Truman: nu har du möjlighet att avsluta arbetet med boken. Harper Lee får filmens sista replik när hon svarar den känslofejkande Truman: ”Maybe not; the fact is you didn’t want to.” Men faktum kvarstår: Perry mördade familjen Clutter, utan att han knappt märkte det själv. Fast det här har förstås ingenting med förlagsfusionen att göra.

Men Schildts är borta. Ägarna som tog det hade pengar, Perry Smith hittade fyrtio dollar hos familjen Clutter. The New Yorker gjorde stora pengar på In Cold Blood, ingen fick chansen att rädda Schildts. Jag kan plötsligt känna mig lite ledsen.

De flesta finlandssvenska författare tiger om förlagsfusionen. Men rädslan finns kvar, trots alla lugnande virtuella röster och mediala klappar på huvudet. Hur drastiskt kommer författarskaran att krympa i nya Schildts & Söderströms? Är förlaget verkligen till för hela Svenskfinland? Vem får gå? Håller förlagsredaktörerna på att tappa tron på samarbetet med författarna och vice versa?

Fler frågor dalar som löv: är de som har makten över bokutgivningen för få? Vilka styr diskussionen, vem ankdamsdebatterna? Vem kommer man att lyssna till under resten av 10-talet? Vilka är ja-sägarna, som rider snålskjuts?

Förlagsägarnas plötsligt så viktiga ekonomiska intressen och författarnas vilja att ”överleva” är säkert inte alltid lätta att para ihop. Konflikten mellan litterära ambitioner och vänskap kan, som i filmen, bli fatal. Och även författarna måste som förr tävla om utrymmet och pengarna.

Truman och hans partner, författaren Jack Dunphy samt vännen, författaren Harper Lee, är ensamma planeter i New Yorks litterära universum. Truman intresserar sig inte ens för dem som står honom närmast. Han badar i ett hisnande glitter, något han bara måste få mer av.

Är det författare som han som kommer att klara sig i konkurrensen? Hur många har Trumans kunnande, armbågar och karisma?

Eller är vi inne i ett maskineri där allt i Svenskfinland mals sönder och så småningom kommer att matas ut i oväntade former? I en verklighet, där även de små aktörerna kommer att klara sig?

Världen står vidöppen.

Thomas Brunell

är författare

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.