Eurokrisen är en labyrint och i dess irrgångar rör sig ett monster som kräver en blodig tribut av Europas folk.
Minotaurus, som för några tusen år sedan sägs ha framlidit sina dagar i en labyrint på Kreta, var också ett monster, till hälften människa, till hälften tjur. För att Minotaurus snällt skulle hållas i sin grotta och låta bli att störa vanligt, hederligt folk fick han vart nionde år sätta tänderna i sju ynglingar och sju jungfrur. Cyniker med förkärlek för räkneövningar noterar säkert att monster på den tiden, strikt ekonomiskt sett, var ganska resonabla, trots eventuella etiska anmärkningar mot tributens art. En som ändå tyckte att det fick vara nog med stolligheterna var prinsen Theseus som bestämde sig för att slå ihjäl Minotaurus. Som den modiga snygging han var fick Theseus också en beundrarinna i prinsessan Ariadne. Hon var klarsynt nog att inse att Minotaurus bara var halva utmaningen och att den andra halvan låg i att inte tappa bort sig i den ofantliga labyrinten. Alltså försåg hon Theseus med ett (sannolikt) rött garnnystan, vars ena ända han förankrade utanför grottan. Då han väl slagit ihjäl Minotaurus kunde han följa tråden ut i solen igen.
Jag föreställer mig att vi i dagens Europa har en Minotaurus att slå ihjäl. Jag tror också att vi kan lyckas, att Europa är tillräckligt segt. Men jag oroar mig för att den hand som borde krama den röda tråden frestas att bistå den hand som svingar svärdet. Om Theseus lägger ifrån sig tråden för ett ögonblick kan han eventuellt hitta den igen, men om han tar bara några steg ut i mörkret är risken stor att han går vilse. Och det öde som väntar honom då är värre en Minotaurus käftar, att ensam irra omkring i mörkret tills han så småningom tynar bort av utmattning i något hörn.
Bästa läsare, jag föreställer mig att den röda tråden är minst lika viktig för oss som den var för Theseus, för den röda tråden symboliserar allt som är viktigt, vad vi kämpar för eller åtminstone borde kämpa för. Man måste hela tiden minnas den då man diskuterar eurokrisens teknikaliteter, för den röda tråden är vad vi vill.
Och vad vi vill är egentligen ganska självklart: att alla skall ha jobb att gå till, att alla som blir sjuka ska få vård, att alla som blir gamla skall få vila. Vi vill att våra barn ska få utbildning och vi vill att våra grannars barn ska få utbildning. Vi vill att ingen ska behöva tigga på gatorna, att ingen på grund av alternativlöshet drivs in i kriminalitet och missbruk. Och vi vill att demokratiskt beslutsfattande ska ge tillvaron ett demokratiskt innehåll. Kort sagt vill vi att Europa ska vara ett någorlunda trivsamt hem.
Men om vi – på grund av bistra realiteter – inte kan få allt vad vi vill just nu så måste vi i alla fall kunna tro på att den röda tråden finns där, att vi kan hitta den och plocka upp den och att det finns en väg ut ur labyrinten. Den tron är i dag svag i Aten, Theseus hemstad och en av de platser som drabbats allra värst av den åtstramningsextremism som just nu sveper över Europa och av allt att döma inte verkar vara någon tribut åt Minotaurus utan åt spökena i labyrintens mörker.
I dag talar mycket för att en djupare europeisk integrering är den politiskt mest framkomliga vägen ut ur labyrinten, om nu inte själva taket rasar in och krisen slutar med en krasch vars konsekvenser är svåra att överblicka. Om euron ska fungera på sikt krävs alltså att Europas länder i någon mån blir mer lika varandra eller mer integrerade, i bemärkelsen mer solidariska med varandra, men för att den utvecklingen ska vara acceptabel krävs det att talet om ett socialt Europa fylls med substans. Och den utvecklingen måste börja nu.
Ett temanummer om eurokrisen är det påskägg Ny Tid bjuder på i dag. Knacka sönder skalet, varsågoda.
Fredrik Sonck
