Jag ser Anders Behring Breivik på gymmet. Inte i verkligheten, förstås – han skymtar i en av TV-skärmarna i salen med löpband när jag går förbi för att fylla på vattenflaskan. Det är första dagen av rättegången mot Breivik och Sveriges television direktsänder åklagarens öppningsanförande. På TV-skärmen visas en närbild på Anders Behring Breivik: ansiktet är runt, håret som retirerat upp över pannan är kammat i bena, han bär slips; i häktet har han odlat ett tunt skägg, modell skepparkrans.
Dagen därpå har Hufvudstadsbladet rubriken ”En massmördades blick” under bilden av Behring Breivik på paradsidan. Jag tycker inte att Anders Behring Brevik ser ut som en mördare, där han sitter och lyssnar till åklagarens sakframställan utan att röra en min. Han påminner mig snarast om en försäljare på någon elektronikkedja. Han som man köper sin smarttelefon av och har glömt innan man kommit fram till kassan.
Inte heller Mohammed Merah – serieskytten från Tolouse som dödade tre judiska barn, deras lärare och tre franska fallskärmsjägare – ser ut som en massmördare på de fotografier som spreds i media sedan polisen identifierat honom. Bilderna visar en ung leende man med mörka ögon och kortklippt hår, han verkar inte ha många bekymmer.
Det finns obehagliga likheter mellan Anders Behring Breivik och Mohammed Merah: båda är relativt unga män, båda handlade uppenbarligen mer eller mindre ensamma (Merah hade dock viss hjälp av sin bror) och båda gav sig på offer man inte hade väntat sig: i Breviks fall norska socialdemokratiska ungdomsförbundare, i Merahs franska soldater med nordafrikanska rötter.
Breivik och Merah tycks ha uppfattat att de befann sig i krig och att deras offer var ”förrädare”, som måste straffas för att avskräcka andra. Enligt Breivik ”svek” ungdomarna från Arbeiderpartiet genom att bejaka tolerans och mångfald; enligt Merah var de franska soldaterna medlöpare, som valt att liera sig med en stat som förtrycker en del av sina medborgare – de som är mörka i hyn och råkar heta Mohammed och Fatima.
Men det finns också skillnader mellan Anders Behring Breivik och Mohammed Merah. Den förra har genomgått två omfattande sinnesundersökningar, polisens utredare och psykologer har verkligen ansträngt sig att försöka förstå varför han begick massmord, i media analyseras hans motiv ingående. I slutet av mars hade en pjäs om Anders Behring Breivik premiär i Holland och författaren Theodor Holman säger till den norska televisionen att han visserligen ”inte har någon respekt” för Breivik, men att han ”förstår några av Breiviks idéer … Det är inte komplett galenskap”.
När det gäller Mohammed Merah har ingen brytt sig om att söka efter orsaker eller djupare motiv till hans dåd. Redan medan Merah satt inringad i sin lägenhet vid Rue Sergent-Vigne i Toulouse fastslog Frankrikes president Nicolas Sarkozy att den misstänkte seriemördaren var ett ”monster” men ingen galning – han var helt och hållet ansvarig för sina handlingar.
Mohammed Merah hade sökt sig till radikala islamistiska kretsar och rest till Pakistan. Därmed var saken klar. Några fler förklaringar behövs inte – hans fattiga uppväxt, brist på framtidsutsikter och det faktum att sådana som han inte betraktas som riktiga fransmän trots att de är födda och uppväxta i Frankrike spelar tydligen ingen som helst roll. Muslimer är nämligen alltid ansvariga för sina handlingar. Kollektivt och enskilt. Har ni någonsin hört någon säga att muslimska terrorister möjligen kan vara mentalt störda? Inga psykologer kallas in för att sinnesundersöka dem. Muslimer tycks per definition vara immuna mot psykiska sjukdomar och hålls automatiskt ansvariga för sina handlingar fullt ut. Så icke Anders Behring Breivik eller för den delen Robert Bales, den amerikanska marinsoldaten som mejade ner sjutton afghaner i vintras. Bales lider av en hjärnskada, var deprimerad och hade ekonomiska problem. Klart han inte fullt ut kan hållas ansvarig för sina handlingar.
Anders Behring Breiviks terrordåd har till en del influerats av den gälla anti-islamistiska retorik som de senaste 10-15 åren har ekat i media, på bloggar och i de högerpopulistiska partiernas retorik. Behring Breivik åberopar självförsvar som förklaring till sina handlingar och kräver att bli frikänd.
Det är möjligt att även Mohammed Merah hade hänvisat till självförsvar om han överlevt polisens belägring och ställts inför rätta. Uppenbarligen rörde han sig i radikala islamistiska kretsar där våld hyllas och världen görs svartvit: ”vi” ställs mot ”dem”, precis som hos de högerextremistiska kretsarna där Anders Behring Breivik hämtade mycket av sin inspiration. Islamister och nynazister fungerar i viss mån som varandras speglar i diskursen om det muslimska ”hotet”. Terror anses på båda sidor som ett legitimt medel i det krig man anser sig inbegripen i.
I Frankrike har åtminstone ett hundratal radikala islamister gripits av polisen som en följd av Mohammed Merahs terrordåd. Enskilda individer är det nya hotet mot Europa, skrev Dagens Nyheter den 23 mars. Det stämmer säkert att den nya tidens terrorister är unga män som agerar på egen hand, är oförutsägbara och smider planer som är svåra att stoppa eftersom de potentiella terroristerna inte tillhör några organisationer som kan övervakas och infiltreras. Men DN valde att illustrera sin artikel med bilder på Mohammed Merah och fem andra män, samtliga med svart hår och mörka ögon. Terrorhotet kommer alltjämt från ett enda håll. Anders Behring Breivik ses som ett undantag, en enskild gärningsman vars handlingar varken kan eller får sättas in i ett större ideologiskt sammanhang.
Fortfarande är måttstockarna olika långa. Mohammed Merah förutsattes ha begått sina mord i egenskap av muslim, medan Anders Behring Breiviks handlingar var individuella. Den ena följde regeln (muslimer är per definition våldsbenägna) medan den andra utgjorde ett undantag.
Jag måste i det här sammanhanget understryka att jag inte på något sätt försöker ursäkta eller förstå Mohammed Mehra. Morden på de judiska barnen, deras lärare och de franska soldaterna går inte att försvara på något sätt. Merah är en vidrig mördare, precis som Behring Breivik.
Men jag menar att vi i Europa fortfarande gör skillnad på terrorist och terrorist. Mohammed Merah kallas i media algerier, trots att han är född och uppvuxen i Frankrike; han representerar ”det muslimska hotet”. Anders Behring Brevik förblir vit norrman och behöver inte representera någon annan än sig själv. Och det är ett uttryck för rasism.
Lars Sund
är författare
