I försöket att fälla Berlusconi investerade den italienska vänstern all sin energi på att peka på hans osedliga sexliv. Sedermera blev det marknadskrafterna som mosade hans koalition och tillsatte en om möjligt ännu värre marionettregering. I Frankrike är vänstern frustrerad över att Sarkozy använder sitt förhållande med Carla Bruni för att stjäla den politiska uppmärksamheten från strejker och ”verkliga frågor”.
I Finland var det stora temat i presidentvalets andra omgång att kandidaterna knullar tiotals år yngre hustrun och män. Och för att offentligt behandla ett mobbningsfall i arbetslivet räcker inte den allmänna förekomsten av mobbning som sådan för att göra saken relevant – också rykten om en affär mellan de inblandade måste vaskas fram.
Vad innebär bruket av ”sexskandalen” som medel i politisk kamp för gränsdragningen mellan offentligt och privat?
Här hjälper det föga att säga ”det privata är politiskt”. Kännetecknande för alla diktaturer inom det moderna, såväl kommunistiska som fascistiska, har nämligen varit försöket att förinta eller omöjliggöra en gränsdragning mellan det privata och det offentliga. Att upphäva hela privatsfären i det offentliga är inget annat än totalitarism.
Gränsdragningen mellan offentligt och privat samt förekomsten av en privatsfär är konstitutiva för modern social frihet. Själva begreppet om den positiva politiska friheten inbegriper en negativ frihet från det politiska – det privata som reträttort.
Tänker vi oss däremot gränsen mellan offentligt och privat som en given skiljelinje mellan väsenskilda, en gång för alla fastställda sociala entiteter, faller vi bortom det som var riktigt i intuitionerna bakom parollen ”det privata är politiskt” – nämligen omständigheten att även om allting inte kan vara politiskt på en gång, bör varje enskild sak kunna göras politiskt – om det finns goda grunder för det.
Skiljelinjen mellan offentligt och privat är varken något som bör förintas eller något givet en gång för alla. Det är tvärtom fråga om en gränsdragning. Det vitsiga med gränsdragningen mellan det offentliga och det privata är att den är rätt ensidig. Gränsen dras nämligen av det offentliga självt.
Det offentliga begränsar sig från det privata offentligt – och mestadels oavsiktligt. Och just en sådan oavsiktligt gränsdragning bevittnar vi nu i sexskandalerna som gjorts till omedelbara instrument i en politisk kamp.
Den senaste tidens bruk av sexskandalen i politisk kamp har snarare dolt än avslöjat offentligt relevanta ärenden. Å ena sidan tenderar sexskandalen som medel i politisk kamp att locka till moralistiska ståndpunkter som upphöjer privat handlande till måttstock för offentlig ”moral” (som i fallet Niinistö och Haavisto). Å andra sidan avleder sexskandalen som medel i politisk kamp uppmärksamheten från centrala offentliga problem (som godtyckligt herravälde inom finländskt arbetsliv eller korruption, maktmissbruk och nedmontering av socialstaten i fallet Italien).
Men framför allt riskerar ”sexskandalen” att blockera den för den demokratiska offentligheten konstitutiva diskussionen om vad som med goda grunder kan anses utgöra en offentlig angelägenhet. ”Sexskandalen” ersätter ofta grunder och skäl med en omedveten och oavsiktlig privatisering av det politiska och politisering av det privata.
Visst, gränsen mellan offentligt och privat är kontingent. Men ju mer den är självmedvetet kontingent, desto mer demokratisk är den.
