Utan en fungerande överstatlig demokrati kommer EU – och i synnerhet Euroland – att råka ut för okontrollerbara ekonomiska och politiska kriser, skriver Jan Otto Andersson. 

Standardberättelsen om eurokrisen är att periferiländerna – Grekland, Italien, Spanien, Portugal och Irland – har missbrukat den ökade frihet som valutaunionen och de lägre räntorna inneburit, genom att expandera den offentliga sektorn på ett ohållbart sätt. Därefter har de råkat ut för en skuldkris, som nu måste rättas till genom en kraftig åtstramning av statsfinanserna för att återställa finansmarknadens förtroende. Kärnländerna – främst Tyskland, Österrike och Nederländerna – har däremot agerat ansvarsfullt så att de upprätthållit sin konkurrenskraft och undvikit en alltför stor statsskuld.

Den här berättelsen är inte ens en halvsanning. Den döljer att problemen ligger i grundvalarna för integrationen och att krisen minst lika mycket beror på den politik som förts i Eurolands kärna.

Två omvälvningar förändrade på kort tid de europeiska ekonomierna dramatiskt: avregleringen av finansmarknaderna och skapandet av en valutaunion utan annan finanspolitisk koordinering än tillväxt- och stabilitetspakten.

Avregleringar

EU:s aktionsplan för finansiella tjänster (FSAP), som antogs 1999, innebar en fullständig liberalisering av finansmarknaderna. Ett mått på liberaliseringen av kapitalrörelserna är Chinn-Ito-indexet. Medan detta index i kärnländerna steg från 83 i början på 1990-talet till 100 (fullständig liberalisering), växte det från 19,5 till 100 i periferiländerna. En sådan snabb avveckling av alla kapitalkontroller har nästan alltid haft uppskakande följder. Den privata upplåningen sköt givetvis i höjden. År 2007, då den offentliga sektorns utländska nettoupplåning uppgick till 1,8 procent av BNP i periferiländerna, utgjorde den privata sektorns utländska upplåning hela 6,7 procent. Vad gör man inte om man kan ta billiga lån utan risk för att den egna valutan skall devalveras!

Periferiländerna hade inga penning- eller valutapolitiska instrument att hejda uppblåsningen av den privata skuldsättningen. Däremot passade det kärnländerna utmärkt. Deras export kunde ju öka snabbare än vad den annars hade gjort. I periferiländerna innebar det att den totala skulden till utlandet ökade, utan att det märktes i fråga om räntor eller valutakurser. Hade Spanien inte hört till EMU hade byggboomen lett till stigande räntor och bytesbalansunderskottet till ett tryck neråt på valutakursen. Inom EMU kunde kreditexpansionen ske utan att varningsklockorna började ringa.

Federativ utveckling

EMU skapades av politiska skäl. Det var ett länge planerat steg i den fortsatta fördjupningen av den europeiska integrationen. Upphovsmännen, med Jacques Delors i spetsen, var mycket medvetna om att en valutaunion på sikt inte kan fungera utan en gemensam ekonomisk politik. (Det stod ju förresten i de nationalekonomiska läroböckerna.) Sveriges statsminister satte tummen ner för ett svenskt inträde, med motiveringen att man inte kan ha en gemensam penningpolitik utan att också ha en gemensam finanspolitik: ”Jag vill inte ha en federativ utveckling. Svenska folket har inte gått med i en federation. EMU kan mycket väl komma att kräva en europeisk finanspolitik. En sådan är inte möjlig att utveckla, om den ska vara kraftfull, utan att man också bygger upp europeiska, gemensamma politiska organ. Då växer det federativa inslaget i EU fram. Den diskussionen är det centrala i EMU-sammanhanget”. Det var Göran Perssons analys i Veckans Affärer 20.10.1997. (Senare talade Persson emellertid för att Sverige skulle gå med i EMU.)

Delors har upprepade gånger – långt före eurokrisen – varnat för att EMU inte kommer att fungera utan att länderna koordinerar sin finanspolitik. Tillväxt- och stabilitetspakten räcker inte; den sätter restriktioner bara på underskottsländerna och är omöjlig att efterfölja i praktiken. Vad Delors och Persson visste, borde också alla andra ledande politiker ha känt till. Det gjorde de antagligen också, men ville inte skrämma sina väljare. I Finland var det tabu att diskutera EMU-projektets allmänna svagheter. (Jag ordnade ett informationsmöte i riksdagen med några EMU-kritiska nordiska kolleger, men få brydde sig om att ens lyssna.) Det enda man tilläts nämna var ”asymmetriska chocker”, som eventuellt kunde drabba just Finland. Inte heller nu vill man erkänna att felet ligger i konstruktionen; snarare då i sydeuropéernas folkkaraktär.

Periferi i underläge

Portugisernas folkkaraktär är, som jag har uppfattat den, en annan än grekernas. Trots detta var det Portugal som först måste bryta mot tillväxt- och stabilitetspakten. Portugal hade ingen chans att med euron som sin valuta konkurrera med låglöneindustrierna i Asien och Östeuropa. Inte heller kunde landet plötsligt övergå till att bli en exportör av högteknologiska produkter, trots att man satsade allt vad man kunde på utbildning och trots att utgifterna för forskning och utveckling steg brant – med över 10 procent per år – under 2000-talet. Konkurrensen från kärnländerna var helt enkelt övermäktig. Trots att Portugal försökte föra en ”ansvarsfull” ekonomisk politik saknade landet styrningsmedel. Den år 2000 antagna Lissabon-strategin, som syftade till att göra Europa till det mest konkurrenskraftiga och dynamiska området i världen, har misslyckats i Europa som helhet, men tydligast i det land som var mötesvärd.

Att periferiländerna skulle ha fört en ansvarslös finanspolitik före krisen är bara en delsanning. Regeringarna i Spanien och Irland var före krisen betydligt mer åtstramande än i regeringarna Frankrike och Tyskland. Grekland hade ett för stort underskott när landet kom med i EMU och det hölls sedan på denna höga nivå, men tredubblades plötsligt när krisen bröt ut.  I Portugals fall innebar den försämrade konkurrenskraften och den växande arbetslösheten att budgetunderskottet började växa i och med anslutningen till EMU. Också där exploderade den offentliga upplåningen i samband med krisen, men det skedde i alla EMU-länder.

Ingen efterfrågan

Att lösa eurokrisen genom en allmän finanspolitisk åtstramning är knappast möjligt. Det största problemet är arbetslösheten och den inkomstminskning och utgiftsökning som den innebär för samhället. Ju större nedskärningar man gör i den offentliga sektorn desto fler arbetslösa och utarmade måste man ta hand om. De som redan är skuldsatta drabbas extra hårt av nedskärningarna och av att värdet på deras bostäder sjunker ytterligare. Den åtstramning man nu satsar på kan möjligen rädda något EMU-land, men innebär större problem för området som helhet.

Eftersom euron trots krisen inte har försvagats i förhållande till dollarn kan man inte räkna med att efterfrågan från omvärlden ska växa så mycket att krisen kan övervinnas. Nu hålls skutan flytande genom en exceptionell ökning av penningutbudet via banksystemet, men den ökade likviditeten löser inte problemen så länge som totalefterfrågan stagnerar. Skuldproblemen kunde lindras genom en styrd inflationsprocess, men risken att inflationen förvandlas till en okontrollerbar kris är mycket reell.

I boken The Globalization Paradox (2011) har Dani Rodrik beskrivit ”världsekonomins politiska trilemma”. Enligt honom går det inte att samtidigt upprätthålla nationalstaten, demokratin och djup internationell integration. Vi kan välja två: nationalstat och demokratisk politik, djup ekonomisk integration och (odemokratisk) nationalstat eller djup integration och överstatlig demokrati. Att upprätthålla alla tre på en gång är en omöjlighet som marknadsfundamentalisterna inte vill erkänna. Trilemmat beror på att fria marknader utan statliga trygghetssystem, lagstiftning och ekonomisk politik skapar alltför stora orättvisor och  konflikter. Om den ekonomiska integrationen går så långt att staterna inte längre kan upprätthålla något slags harmoni och klassfred, är det demokratin som får ge vika. Ju djupare den ekonomiska integrationen blir, desto viktigare blir den överstatliga regleringen och demokratin.

EU står inför detta trilemma, på vilket det bara finns tre svar: 1) återge ekonomisk kontroll till nationalstaterna, 2) överge ambitionen att låta medborgarna ha inflytande över hur landets ekonomi styrs, 3) skapa en överstatlig fungerande demokrati.

Den utveckling som vi sett under krisen hittills är inskränkning av demokratin: regeringarna har blivit expeditionsministärer – ofta ledda av finansexperter – samtidigt som man, genom ett nytt tillväxt- och stabilitetsavtal, försöker minska ländernas finanspolitiska manöverutrymme. De demokratiska styrningsmöjligheterna beskärs och högerpopulismen tilltar i land efter land.

Även om jag när det begav sig var en uttalad motståndare till EMU, just för att jag såg risken för den utveckling som nu är på gång, är jag idag beredd att i första hand satsa på det tredje alternativet. Utan en fungerande överstatliga demokrati kommer EU – och i synnerhet Euroland – att råka ut för okontrollerbara ekonomiska och politiska kriser.

Efter det att Finland blev medlem i EU och (i motsats till Danmark) godtog alla de förpliktelser som Maastrichtavtalet innebar, är det vår skyldighet att bidra till att krisen övervinns. Det betyder att vi måste verka för en demokratisk federation med rätt att uppbära skatter, bedriva socialpolitik och att suveränt kontrollera alla företag och banker med mellanstatlig verksamhet.

Jan Otto Andersson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.