Filmvetaren Anu Koivunen ser en tydlig tendens till intimitetsestetik och bekännelser i dagens medietexter. Hon pratar också om det beroendeframkallande med psykoterapin i tv-serien In Treatment, där till synes nästan ingenting händer.


Anu Koivunen har i en artikel i Journal of AESTHETICS & CULTURE (Vol. 1, 2009) skrivit om dokumentärserien Flying – Confessions of a Free Woman (enligt seriens hemsida: en episk berättelse om moderna kvinnors liv). I centrum står en fyrtioårig singelkvinna, Jennifer Fox, som reser runt i världen för att utforska vad teman som kärlek och moderskap betyder för kvinnor. På ett ofta naket sätt förbinder Fox utforskandet med sina egna livsfrågor. Koivunen beskriver hur tv-serien både använder sig av en ”sextio-sjuttiotalsfeministisk retorik” och vill förena kvinnor som en global kategori, men samtidigt oreflekterat förbigår andra identitetsaspekter. Detta är en del av vad kulturteoretikern Angela McRobbie har kallat det postfeministiska, ett begrepp med flera tolkningsmöjligheter
– Det som kanske har diskuterats mest i relation till begreppet postfeminism är breda populärkulturella succéer som Bridget Jones dagbok. Romantiska komedier föddes på nytt mot slutet av nittiotalet och samtidigt kom serier som Sex and the City som fokuserade på kvinnors vänskap med yngre kvinnor som självklara protagonister. De upplevdes som något nytt och var mångbottnade på flera sätt, säger Koivunen.
Det intressanta med Flying – Confessions of a Free Woman är att huvudpersonen för att kunna blottlägga sig själv och använda det som en resurs förutsätts generaliserar sina erfarenheter. Det som är gemensamt för Flying, Bridget Jones, Sex and the City och flera romantiska komedier är starka agerande kvinnliga protagonister som helt verkar sakna historia.
– Man kan säga att historielösheten är villkoret för den starka kvinnliga protagonisten i mainstream-media. Angela McRobbie har hävdat att detta var en del av en bredare retorik som i Storbritannien hängde ihop med Blairregeringens utbildningspolitik som den då utformades. Yngre kvinnor lyftes fram som ideala neoliberala subjekt som med sina meriter tar sig fram oberoende av klass och historia. Allt handlade om engagemang, enligt hur det framställdes. Postfeminism har delvis därför också sammankopplats med konsumism och konsumtionsideal men har även använts som ett verktyg för det intersektionella, alltså tankesättet att genus alltid bör analyseras i förhållande till klass, etnicitet, sexualitet etc.
I sitt sommarprat på radio Vega lyfte Koivunen upp den amerikanska tv-serien In Treatment, som bygger på manuset från den israeliska tv-serien B’tipul. Koivunen bekände sig som en allvarsknarkare som genast blev beroende. Trots att Flying framställs som dokumentär och serien om psykologsoffan är fiktion menar Koivunen att bägge appellerar till oss i egenskap av terapeutiska situationer.
– Jag skulle säga att Flying och många tv-serier som handlar om att någon öppnar sig bygger på att ta upp frågor som är viktiga för oss alla: Vad kan vi prata om? Hur kan vi komma åt jaget, det individuella? In Treatment tar vår lust och gör det till tema. Utmärkande för serien är att den insisterar på att pratet om jaget inte är någon väg till bättring. Inga patienter eller problem har under de tre säsongerna kommit till någon uppenbar lösning som stakat ut vägen till ett bättre liv. Vi bjuds in att fundera på det smärtsamma och problematiska. Samtalet blir vägen genom detta, säger Koivunen.
– Jag tycker att HBO har träffat otroligt rätt: In Treatment gör Bergmansk kammarspeldramatik med avsnitt på sitcom-längd. Jag läste i DN häromdagen att en doktorand vid Linköpings universitet utvecklat en terapiapp. Tanken är att med kognitiv beteendeterapi drillas till att klara av vardagslivet bättre. In Treatment är ju verkligen emot det här rationella, ”drillbara” och träningsbara subjektet. Synlig är också psykoanalysens insikt om att man inte har full kontroll över sig själv. I In Treatment skulle patienterna inte få 6 sessioner, och sedan få gå hem och fortsätta med appen. Det finns inget löfte om att allt blir bra bara man motionerar och äter sunt, bara man tar sig i kragen.
Psykologer som ombetts kommentera serien har påpekat att den som ber sin läkare att få gå i terapi inte kommer att få det som visas i In Treatment. Den mer långsamma (och kostsamma) psykodynamiska terapin som In Treatment ses representera ställs i kontrast till en vanligare, mer kbt-orienterad terapi.
Här påminner Koivunen om att tv-serier som medietexter också är produkter som måste marknadsföras.
In Treatment gjordes ursprungligen för kanaler som man betalar för så att man slipper reklamen, och såklart med en viss publik i åtanke. Det är ändå fint att det finns public service-kanaler som visar den här typen av produktioner.

In på huden
Sedan 2010 har Koivunen varit engagerad i ett treårigt forskningsprojekt med rubriken “Moving Experiences: Affective Turns in Cinema and Media Studies”. För det affektiva, alltså känsloskapande, beskriver Koivunen teknologin som särskilt viktig och hänvisar till den senaste vågen av 3D-filmer, och till den skenbara paradoxen att bildskärmarna blir mer bärbara samtidigt som ljudanläggningarna blir allt kraftigare.
– På stora biografer kan ljudet i action-sekvenser vara öronbedövande. Man ska kunna känna att man sugs in i den enorma vita duken. Jag undersöker vad det innebär att det upplevelsemässiga anses så centralt i alla sammanhang. Allt från museer till shopping ska vara upplevelser, filmer ska kännas in på huden. De ska skaka oss.
Koivunen ställer frågan hur man i en situation där mediebranschen är fylld med bekännelser får oss att känna att något är på riktigt och vilka estetiska grepp som används. På filmfestivalen Artisokka, som Koivunen gästade, hade Andrea Arnolds filmatisering av Emily Brontës klassiker Svindlande höjder premiär.
– Det är uppenbart att syftet inte endast är att förmedla en berättelse. Det är en film där varje bild är sinnligt mättad. Filmen känns i kroppen.
Tendenser av detta slag vittnar om den allmängiltighet som realitygenren har, menar Koivunen.
– Vi kräver äkta känslor, vare sig det handlar om idrott eller Melodifestivalen. Man ska helst ha kännande individer i nyhetsinslag och i dagstidningar. Det ska finnas någon som med sin kropp lever sociala problem eller nedskärningar. Känslorna blir äkthetstecken på att det finns ett problem som bör lösas eller åtgärdas. Vi är väldigt vana vid den här estetiken för den finns överallt – den utgör själva normen för bra journalistik. Vi knarkar äkthet på så många olika sätt.
Koivunen själv har sedan 2010 undersökt det affektiva, alltså känsloskapande i film genom fallstudier av filmer som Far from Heaven, Safe och Dottie Gets Spanked av den amerikanska independentregissören Todd Haynes och Eija-Liisa Ahtilas videoinstallationer.
– Ahtilas verk har en medvetenhet om att det som vi klär i ord inte är allt och att det normativa språket för våra känslor och det innersta är en kulturell produkt som bör uppfattas som sådan. Ahtila har tidigare, med Talo och If 6 was 9, men också i sina nyare verk använt sig av vårt intresse för det dokumentära, det upplevda och verkliga.
Inom samma projekt har Koivunen även fokuserat på den hyllade dokumentären Miesten vuoro (2010) där finska män berättar om sina liv i bastumiljö.
– Jag blev intresserad av varför det 2010 dök upp så många filmer på temat ”finska män bekänner”. Filmer som Miesten vuoro, Kansakunnan olohuone av Jukka Kärkkäinen, Miehen kuva av Visa Koiso-Anttila och Mika Ronkainens Free time machos uppvisar alla gråtande och känslosamma män.
Koivunen valde att se närmare på en film som så uppenbart handlar om intimitet.
Miesten vuoro verkar ge utrymme för vanliga finska män att uttrycka sina verkliga känslor. Filmen upplevdes som väldigt berörande. Min poäng är att det är naket och det är bekännelser, men att även om det framstår som autentiskt så försummas äktheten.
Trots nakna, svettiga, gråtande och snorande män som berättar om sina innersta känslor och trauman argumenterar Koivunen för att männen berövas på sin individualitet och görs till anonyma ansikten för ett brödraskap som bildar nationen. Koivunen undersökte genusaspekter i finsk film även i sin doktorsavhandling om Niskavuorifilmerna (Performative Histories, Foundational Framings. Gender and Sexuality in Niskavuori Films, 1938-1984).

Bortom det intima
På ett seminarium i Stockholm i februari diskuterade Koivunen Attenberg (Athina Rachel Tsangari, 2011) och Apflickorna (Lisa Aschan, 2011) som två filmer som står emot en intimitetsestetisk inramning och dessutom drar osynliga paralleller mellan sina subjekt och djur.
– Djur förekommer som en viktig del i båda berättelserna. Den provocerande tanken om kvinnor som djur hänger samman med normen om att unga kvinnor ska bli vuxna och existerar inte i dessa två berättelser. Det är inga bildungsberättelser i meningen att kvinnorna har problem och sedan inser hur de ska växa in i sina roller och att detta sedan löser åtminstone en del av problemen. Den tanken saknas här. Det är också två filmer där man försöker befria kvinnorna från ”öppna-sig-äktheten”.
Protagonisterna och centrala frågor i deras liv närmas på andra sätt.
– Vi kan ana att det finns massor av känslor, tankar och situationer som upplevs som traumatiska, men poängen är att man inte går dit.
Attenberg och Apflickorna beskrivs av Koivunen som två filmer som på säregna sätt berättar igenkännbart om att både vara utsatt och känna sig stark, och om att se förundrat på sin omgivning.
– Filmerna handlar om sårbarhet, som jag ser det. Därför skulle det vara väldigt lätt att använda språket av att vara drabbad för att gestalta berättelserna. Filmerna är speciellt intressanta som en reaktion mot fixeringen vid det personliga och som exempel på medietexter som gör något helt annat.

Tiina Pitkäjärvi

Anu Koivunen skriver om filmen Miesten vuoro i nästa nummer av Journal of Scandinavian cinema och i antologin Maailman paras maa som utkommer på SKS sommaren 2012.


Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.