Idrott och politik

av Fredrik Sonck

Den internationella idrottens ideal om nationell och kulturell förbrödring är – även om man uppfattar idealen som goda – utpräglat politiska till sin natur. Därför är det alltid märkligt att höra ”att idrott och politik inte ska blandas ihop” då förhållandet mellan sportevenemang och deras politiska kontext problematiseras.

Det problematiska kan handla om allt från idrottsnationalismens mindre sympatiska sidor till det tokiga i att idrotten ställer upp som fasadputsare för diktatorer.

Ny Tids sidor är det förstås att slå in öppna dörrar att kritisera diktatorn Aleksander Lukasjenkos planerade propagandafest under ishockey-VM 2014. Vitryssland är Europas sista kvarvarande diktatur och ett land där mänskliga rättigheter regelbundet kränks. Och sedan fuskvalet 2010 har läget förvärrats: ”Fram till december 2010 kände vi att regimen försökte hålla koll på oss i ett avgränsat getto, från och med december 2010 upplever vi att deras mål är att döda oss allesammans”, sade till exempel den vitryska chefredaktören och dissidenten Iryna Vidanava i Ny Tid för ett knappt år sedan. EU:s ministerråd, president Obama, utrikesminister Tuomioja och ett otal medborgarorganisationer har sällat sig till kritikerna.

De flesta talar inte om en direkt bojkott, men nog om att Internationella ishockeyförbundet borde ställa ordentliga krav på Vitryssland. En bojkott är heller aldrig ett självändamål. I en del fall kan man tänka sig att ett internationellt evenemang tvingar en odemokratisk regim att öppna sig, att tillåta kontakter mellan inhemska och utländska journalister, att lätta på visumregler och så vidare. Andra gånger kan en bojkott vara verkningslös eller till och med kontraproduktiv.

I fallet Vitryssland finns det däremot många omständigheter som talar för att det finska och det internationella ishockeyförbundet borde trycka på, hota med bojkott eller med att flytta mästerskapet någon annanstans.

För det första har Lukasjenko redan politiserat mästerskapet och dragit på stora propagandaväxlar. Presidenten är själv gammal ishockeyspelare och ordförande för landets olympiska kommitté vilket gör det extra svårt att tala om ett mästerskap som ”råkar” arrangeras i en diktatur.

För det andra är ishockey en väldigt liten sport med sex dominerande nationer. Detta gör att ett VM utan bara en av de stora hockeynationerna – Finland, Sverige, Tjeckien, Ryssland, Kanada eller USA – skulle kännas betydligt mer vingklippt än om en ensam nation skulle bojkotta exempelvis ett fotbolls-VM. Om Finland skulle tacka nej till att spela i Minsk skulle trycket på framförallt Sverige att delta i bojkotten bli oerhört stort. Och utan de båda nordiska ishockeyländerna skulle mästerskapet gå till historien som en idrottslig parantes och kommas ihåg framför allt på grund av bojkotten.

För det tredje borde det inte vara någon stor idrottslig katastrof att skippa ett VM. Av helt andra orsaker argumenterar sportjournalister och andra hockeyexperter ofta för att VM borde spelas mer sällan. I de flesta motsvarande sporter ordnas världsmästerskap bara vart annat eller vart fjärde år.

Med andra ord: Om ett idrottsförbund någon gång ska försöka använda sitt inflytande till förmån för mänskliga rättigheter är det nu. Många av de ursäkter man andra gånger kunnat använda eller dölja sig bakom saknas i fallet Vitryssland och Lukasjenko. Internationella ishockeyförbundet möts i maj i Helsingfors och det finska förbundet har, i synnerhet om man snackar ihop sig med svenskarna, en stor möjlighet att påverka. Som världen ser ut kan man inte frånsäga sig ansvar bara för att man inte bett om det.

Fredrik Sonck

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.