Svenska teaterns uppsättning av Strindbergs pjäs Advent tar fasta på ambivalensen och den potentiella mångtydigheten bakom originaltextens simpla yta.
August Strindbergs pjäs Advent kan tyckas vara ett mycket dåligt verk. Texten är så full av klichéer, stereotyper, osannolika karaktärer, synkretistisk flummighet och potentiella moralkakor att en och annan frågat sig varför Svenska Teatern ville sätta upp just denna pjäs, i stället för något erkänt bättre verk av Strindberg.
Svenska Teaterns ensemble har, under ledning av regissör med mera Mitja Sirén, valt en intressant väg: karaktärerna i denna uppsättning kritiserar inte endast teman inom pjäsen, utan även sig själva i egenskap av karaktärer skrivna på ett visst sätt. Siréns regi ger under de bästa stunderna rollinnehavarna en möjlighet att på scenen spela ett dubbelt skådespel: det som tycks hända och det om reflektioner kring varför karaktärerna ser ut som de gör.
Strindbergs text är i själva verket inte så simpel som den vid första ögonkastet kan te sig: den innehåller potential för mycket annat än bara trötta förmaningar. Förutom den uppenbara berättelsen om ett äkta par självgoda borgare som får sitt straff, och några goda små människor med Gud på sin sida, innehåller texten minst tre andra spår: kritiken av religiösa grupper, kritiken av den irriterande rättfärdige grannen – den religiösa viktigpettern – och kritiken av oförklarade kristna dogmer. Karaktärerna Franciskanern, Grannen samt Den Andra och Lekkamraten tyder på att Strindbergs förhållande till religion var i högsta grad mångtydigt. Detta har uppsättningen på Svenska Teatern tagit fasta på. Styrkan i regin ligger i att ingen av karaktärerna framstår som en alltför enkelt sammansatt människa! Detta görs klart från första stund, då Lagmannen och Lagmanskan (Robert Enckell och Sue Lemström) öppnar pjäsen. Den bisarra och oförklarade scenografin står som kontrast mot det pedantiska sätt som huvudpersonerna läser upp sina repliker på.
Strindbergs kanske bortglömda religionskritik har här dragits till sin spets på ett sätt som kunde falla offer för sin egen dogmatiskhet, ifall inte karaktären Den Andra (Robert Kock) och pjäsens fina slut blandade om korten. Det redan i texten irriterande blonda och blåögda Jesusbarnet har i Max Forsmans gestalt omformats till en lallande man-bebis med obehagligt pedofila drag; karaktären påminner mest om seriemördaren Buffalo Bill i filmen Silence of the Lambs. Även om denna typ av spex knappast är speciellt provokativt längre, blir inte karaktären mindre skrämmande för det. En mer subtil kritik erbjuder Franciskanern (Robert Kock) och den i äckligt hög grad mysiga grannen (Thomas Backlund), i julgubbens fritidsklädsel. Siréns regi – som flyttar fokus från det gamla paret i centrum mot sidokaraktärerna – erbjuder även något annat och definitivt färskare: ironiserandet över dessa karaktärer i egenskap av just det.
I uppsättningen finns en distans, en konstant omvärdering som håller åskådaren på sin vakt. Regin har tagit fast på Strindbergs schablonkaraktärer på ett sätt som förvandlar klyschorna till tvetydighet och förändring. Figurerna på scenen tycks varje gång en enkel tolkning skymtar fråga sig själva och publiken ”är jag denna stereotyp?”, för att i nästa stund slinka vidare mot nästa tolkning. Detta är tydligast ifråga om det gamla parets svärson (Mikael Andersson), som är en hårt arbetande tölp i någon typ av superhjältekostym. En underliggande kritik kännetecknar även de flesta andra karaktärer – och sker på ett antal olika sätt, ljudmässiga, visuella och taktila. Tyvärr har detta inte utvidgats till att gälla dottern Amalia (Sophia Heikkilä). Rollen innehåller en fantastisk potential till kritik av Strindbergs syn på kvinnor och mödrar, som nu går förlorad.
Det finns ett antal fina lösningar i scenografin – däribland att man låtit tvåmannabandet Esko Grundström och Björn B. Lindström synas, vilket de förtjänar, eftersom musiken är strålande – men dräktestetiken är däremot en vattendelare. Kostymdesignen skulle bäst kunna beskrivas som steam punk, en nyviktoriansk genre av science fiction. Spännande, tycker någon. ”Varför?” frågar sig någon annan. Personligen lutar jag åt det senare hållet: för mycket Wild Wild West möter firmans halloweenparty. Pjäsen är smartare än den ser ut.
Uppsättningen på Amosscenen har förvandlat en krävande text till ett spännande mångbottnat drama, som stundvis haltar på grund av sin egen tyngd. Då man försökt få in såväl den kritik som finns i själva texten, samt kritiken av denna text blir intrycket alltför ofta hektiskt.
Otso Harju
Advent av August Strindberg. Regi: Mitja Sirén. Scenografi och dräkter: Mitja Sirén & Teija Fontell. Musik: Björn B. Lindström. Projiseringsansvarig: Samuel Tabermann. Ljus: Tom Kumlin. I rollerna: Sue Lemström, Robert Enckell, Cecilia Paul, Patrick Henriksen, Max Forsman, Sophia Heikkilä, Robert Kock, Thomas backlund, Seija Metsärinne, Mikael Andersson. Musiker: Esko Grundström, Björn B. Lindström. Svenska Teaterns Amos-scen.
