I en nyskriven bok visar forskaren Susan D. Hyde att valobservation befrämjar den demokratiska utvecklingen i världen – så länge som demokrati ses som ett centralt värde i det internationella systemet.
Fria och rättvisa val är en betydelsefull mätare på demokratins tillstånd och som en följd har valobservation blivit den synligaste formen för det globala demokratifrämjandet som fokuserar speciellt på öppenhet och mänskliga rättigheter.
Idag finns det få statsledare som medger att deras land inte är demokratiskt. De påstår att deras regim redan är demokratisk, även om den inte är det, som i Ryssland, eller att den steg för steg går mot demokrati, som i Kina.
Susan D. Hyde, som är professor i samhällsvetenskap och internationell politik vid Yale, beskriver i boken The Pseudo-Democrat’s Dilemma hur praxisen att bjuda in internationella valobservatörer spred sig under 1990-talet och nu är så utbredd att den blivit en internationell norm. Genom att följa normen signalerar en stat att den är demokratisk. Detta har lett till en allmän tro att regimer som inte bjuder in valobservatörer manipulerar sina val. Rättvisa och godkända val ger ett land internationell legitimitet och kan leda till mera bistånd, investeringar, handel, inträde i EU etc. Hoppet om sådana fördelar har fått alltfler länder att bjuda in valobservatörer. År 2006 var mer än 80 procent av alla val som hölls internationellt observerade.
Hyde konstaterar att det inte är utifrån någon moralisk förpliktelse utan utifrån egenintresse som stater tillägnar sig normer. Hon funderar över hur normen om valobservation kan tillämpas på andra internationella normer som såsom kvinnokvoter i regeringar, bilaterala investeringsavtal, anlitande av kreditvärderingsföretag och närvaron av vapeninspektörer. Normen tillämpad på t.ex. vapeninspektion indikerar att stater som portförbjuder IAEA-inspektörer äger massförstörelsevapen.
Pseudodemokraternas dilemma
Hyde analyserar varför också pseudodemokrater, odemokratiska ledare som kallar sig själva demokrater, inviterar internationella valobservatörer? Pseudodemokraternas dilemma är att de måste välja mellan att antingen bjuda in valobservatörer med risk för negativ publicitet eller låta bli vilket signalerar att valet i deras land inte kommer att gå rätt till. Rapporter om valfuskande envåldshärskare som försöker hålla sig kvar vid makten kan leda till inskränkt utländsk hjälp och bojkotter. Före parlamentsvalet i Etiopien 2005 var till exempel biståndsgivarna beredda att fördubbla sitt bistånd till landet, men då resultatet utropades före rösträkningen var klar och det blev klart för omvärlden att regeringen manipulerat valet, minskade biståndsviljan.
Hyde menar att det är möjligheten att observatörerna inte dömer ut manipulerade val som är orsak till att pseudodemokraterna bjuder in dem. Om valen är skickligt icensatta kan det vara svårt för observatörerna att hitta bevis för valfusk. Följaktligen har till och med Putin, Mugabe och Lukashenko låtit valobservatörer utvärdera sina val.
Hon tar upp tre metoder för sittande regimer att hålla sig kvar vid makten samtidigt som de hörsammar normen.
1) Indirekt fusk före valet, t.ex. så att vallagen ändras. I presidentvalet i Nicaragua 2006 valdes Daniel Ortega till president med 38 procent av rösterna i ett val som valobservatörerna ansåg vara fritt och rättvist. Men före valet hade Ortega ändrat vallagen så att presidenten kunde bli vald med 35 procent av rösterna istället för tidigare 45 procent.
2) Icke sakkunniga eller vänligt inställda observatörer kan inbjudas, ofta från regionala organisationer. Afrikanska unionen godkände till exempel valet i Zimbabwe år 2000, medan EU underkände det. Oberoende staters samvälde har också rykte om sig att godkänna medlemsstaters valfusk.
3) Om observatörernas rapport är negativ kan de försöka diskreditera den efter valet. Ryssland påstod till exempel i slutet av 90-talet att observatörerna var partiska och tillämpade fel kriterier på länder som inte hörde till de västliga allierade. Valförrättarna kan också instrueras i att bortförklara fusk som administrativ inkompetens.
Har valobservation effekt?
Hyde kullkastar det vanliga akademiska påståendet att valobservation inte har någon effekt. Hon visar utifrån empiriska undersökningar att närvaron av observatörer i vallokalerna minskar valfusket, ökar konkurrensen och förbättrar kvaliteten på valen. Hon presenterar statistik från vallokaler med och utan observatörer för val som hållits mellan 1990 och 2006 som visar att 75 procent av alla de val där sittande ledare eller partier blev utbytta var internationellt observerade. I presidentvalet i Armenien 2003 fick till exempel den sittande pseudodemokratiska presidenten 6 procent färre röster i vallokaler med valobservatörer än i vallokaler utan. Den sittande presidenten stod bakom valfusket i vallokalerna vilket betyder att resultatet borde ha varit lika i vallokaler med och utan observatörer ifall valobservation inte har någon effekt.
Som en konsekvens av att valobservation blev norm måste pseudodemokraterna hitta på mera sofistikerade sätt att manipulera sina val. I takt med det har också observatörernas teknik och metodologi utvecklats och deras rapporter blivit mera kritiska än de var i början.
Enligt författaren gäller normen så länge demokrati är ett centralt värde i det internationella systemet. Ifall demokratiidealet förlorar i betydelse för mäktiga stater och internationella organisationer kan normen upphöra lika snabbt som den uppstod. Som läsare börjar man spekulera i om de fördelar Kina erbjuder Afrika kommer att leda till att demokratiidealet där försvagas, och därmed kanske också normen att bjuda in valobservatörer.
Hydes text är välskriven, hon bygger sina slutsatser på fältundersökningar och statistik och lyckas både på en teoretisk och praktisk nivå förklara en del av de mekanismer som styr den globala demokratiutvecklingen. Goda nyheter, inte minst för valobservatörerna själva, är att hon visar att valobservation ofta har önskvärd effekt.
Inger Bäcksbacka
Susan D. Hyde: The Pseudo-Democrat’s Dilemma. Why Election Observation Became an International Norm. Cornell University Press, 2011.
