Upproret är ett genomgående tema i Anders Björnssons nya bok. ”Intet har jag kunnat undvara / blott helheten” står som motto för Anders Björnssons bok Den uppskjutna debuten. Det är också en ganska bra beskrivning av boken. På ett medvetet, närapå provokativt vis, bryter Björnsson sönder alla tendenser till helhetsmässiga strukturer.

Redan i tidigare böcker, t.ex. Mosaiker och Nya mosaiker, har Björnsson verkat som genresabotör och utvecklat en egen form av essäminiatyrer, eller fragmentariska essäer. Det är också på den här linjen han genremässigt fortsätter i den senaste boken. I efterordet definierar han sin form, som ”essän, innan den blev genre” eller ”feuilletonen är väl den genre som ligger närmast till hands att associera till”. Kanske för honom, med hans imponerande bildning. De flesta läsare (bland dem jag) har knappast hört talas om något sådant och får ta ordboken, eller Wikipedia, till hjälp. Vad han tycks sträva efter är en egenartad och fragmentarisk form som han sedan kan fylla med högst personligt präglade och sammanfogade hugskott.

De tjugo texterna i boken  är högst varierande i innehåll och även i de enskilda ”essäerna” låter Björnsson associationerna spreta i olika riktningar. I den tematiska mångfalden behandlas natur, musik, bildkonst, rättsfilosofi, akademisk historia, historievetenskap…  Jag antar ändå att de mera självbiografiska avsnitten, där han skriver om sin uppväxt, sina erfarenheter som klassresenär och deltagandet i förbundet Clarté, är mest intressanta för en större läsekrets. För oss, som läst Ronny Ambjörnssons bok Mitt förnamn är Ronny, med igenkännande ögon, har också Björnsson många insikter att servera. Författaren berättar om hur skötsamhetskulturen inom arbetarklassen, med dess krav på att alltid vara till nytta, kom att bli ett rättesnöre och ett hinder i livet. Man skulle inte ta plats, inte föra fram sina egna tankar. ”Alltså har jag lånat och levt på andras tankar. Jag har valt arbetsuppgifter där jag inte behövt bevisa och bli berömd för min originalitet. Detta uteslöt, insåg jag något för sent, varje tanke på en forskarkarriär. Jag skulle i bästa fall bli en kompilatör, en rabblare av redan framforskat vetande. Det dömde mig till att bli utfyllnad, staffage, en som lägger till rätta där andra rumsterat om. Jag dömde mig.” Ungefär som att vara recensent, alltså.

Upproret är ett genomgående tema i Björnssons bok. Upproret mot barndomens små och relativt fattiga förhållanden, med dess inskränkta samtal, tankeliv och språk. Upproret in i och ut ur en dogmatisk vänster och upproret mot de språkliga mallar han sett sig instängd i. Om inte själva boken hade varit ett avsiktligt uppror mot det instängande språket och genrerna (utan att författaren ändå känt sig driven in i dadaismens återvändsgränd) skulle jag gärna ha sett honom mera systematiskt behandla just detta tema.

Titeln Den uppskjutna debuten anknyter till temat om hur författarens klassresa och språkliga utanförskap försvårade hans uttrycksförmåga och gjorde hans språk formelartat, ”det där dogmatiska satans trälspråket”. Det är detta trälspråk han försöker undkomma i Den uppskjutna debuten. Här följer han inte utifrån ställda regler på hur något skall, bör eller kan sägas och skrivas. Han gör det som Sinatra, ”my way”. Hur mycket jag än uppskattar denna attityd och också själv känner igen mig i resonemangen, måste jag tyvärr påstå att Björnsson ibland blir alltför inåtvärmande i sina associationskedjor, vilket försvårar läsningen. Men, Björnsson ber inte om ursäkt. Han skäms inte för att ha växt upp utanför den ”bildade klassen” och han skäms inte över sin bakgrund inom Clarté, men han skäms inte heller för sin breda bildning och sina stora kunskaper på en mängd områden. Han skriver vad han skriver och är vad han är och det är jag som läsare riktigt nöjd med. Det är inspirerande läsning.

Tilläggas kan att boken också innehåller ett ställvis mycket roande personregister, där t.ex. Göran Persson beskrivs som en ”självöverskattande kommunalpolitiker”, Fredrik Reinfeldt som en ”räddhågad politiker” och Josef Stalin som en som ”skrev ett arbete om språkvetenskap som denna författare tyvärr försåg med ett förord”.

Tom Karlsson

Anders Björnsson: Den uppskjutna debuten. Carlssons, 2011.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.