För några veckor sedan när de första blygsamma vårtecknen dök upp och det var dags att föra cyklarna till verkstan insåg jag att jag tillbringat största delen av vintern framför datorn, där jag avverkat projekt efter projekt – envist, systematiskt, maniskt, desperat, i synnerhet då datorfläkten ylat på i timmar så man nästan förlorat den sista kontakten med verkligheten sådan den en gång var: en kalender med tomma sidor, ett bankkonto med idel nollor, ett hushåll med obetalda räkningar, ett nu med ingen framtid.
Då var de materiella resurserna en källa för ständig byxångest, medan det nu är tiden som blivit en bristvara, i synnerhet då antalet dagar man kan se fram emot minskar med en rasande fart liksom kvaliteten på dem. Ju mindre tid man har på sig desto dyrare blir den, och ju mer man jobbar desto dyrare blir det att leva. Man skippar karljohanssvamparna som mamma plockat med sin brutala kärlek och beställer risotton på krogen, man köper mer böcker än man hinner läsa och mer mat än man orkar käka, man tar taxi om kollektivtrafiken känns för jobbig i det sinnestillståndet man råkar befinna sig i, betalar mer och mer restskatt, skriver ut sig ur kyrkan för att slippa kyrkoskatten och prästernas fåniga predikningar som inte ens ungarna tror på längre, byter köerna till den kommunala tandvården mot den privata, som borrar bort de sista kommunala amalgamresterna med ett ”i Sverige betraktas det här som problemavfall, notan kommer senare”, ja så klart, notan kommer alltid senare och stiger med åren i takt med hur många fot tandläkaryachten mäter, det är öppna dörrars dag i plånboken, medan tiden krymper, rinner iväg, försvinner bland projekten som inte tar slut hur man än för blindkära livet försöker komma fram till det absolut sista projektet i tidrymden, tills man överrumplas av ironin och tänker att när man äntligen har råd att köpa en cykel så har man inte tid att cykla, och sedan tänker man bara på det som stod ovanför ingången till Auschwitz en gång i tiden, att vilken hemsk ironi människan har snille och gehör för. Jo, det vore ju bäst att sätta punkt för alltsammans, skippa skiten, sätta sordinen på trumpeten. Men sedan minns man ungdomens hunddagar då tiden fortfarande var ett olöst problem och verkade vara en oändlig och långtråkig resurs. De alggröna rullgardinerna med små små, hål i farmors rum. Dammet som virvlade runt i en evig dans i morgonsolens strålar. Försöker komma ihåg farmors lukt, men har glömt. Allting glöms. Hjärnan går sönder med tiden, förstörs helt och hållet, hela fanskapet ruttnar innan man dör, och det är hemskt att föreställa sig att den skapar denna text utan att känna någonting i sig, att man kan skära i den utan att det gör ont, kyssa den utan att det känns. Verkar som om man är innesluten i nåt slags fanskap man inte är medveten om.
Janco Karlsson
