Sofi är en arbetsmarknadsåtgärd. Hon arbetar på en bondgård med alla tänkbara sysslor, och otänkbara. Hon tänker inte mycket, hon gör. Hon är en kropp. Den är tjugo år gammal. Hennes lite rultiga och ofta rädda kropp traskar fram någonstans i Ulricehamns utmarker. Sam är den unga bonden som ger henne order att stängsla, ensilera, slakta, och sköta om de fyra barnen. Sofi bor i en avpersonifierad lägenhet i staden, men flyttar så småningom in i ett lutande torp nära bonden, enbart för att bli en effektivare arbetsmaskin. Till torpet flyttar snart den ångestridna Frank, utan någon överenskommelse med henne utan bara för att det passar sig så. Precis som med allt annat i Sofis liv. Och också därför blir hon kvar hos bondfamiljen i flera år, Sofi ”ger bort sina bästa år här”, som Sam uttrycker det.
Sofi är i stort sett historielös, bara i hennes drömmar får det förflutna plats genom en död syster. I hennes dagdrömmar finns också en längtan bort till något annat, men vad vet hon inte – i huvudet är det tomt. Sofi koncentrerar sig på det vardagligt konkreta, hon registrerar och hon gör, och allt blir liksom förtingligat för henne, även hon själv. Hon sörjer lite när Frank försvinner, men det gör hon också när brödrosten, hennes enda apparat, går sönder.
Katarina Fägerskiöld begår som det heter, debut, med den korta och strama berättelsen Åsen. Men hon gör det med ett erfaret språk, en egensinnig och konstfärdig stil. Minimerade meningar med minimal kommatering. En registrerande torrhet som ofta beskriver dofter, stanker, och hår. Och berättaren ger ett lätt osäkert intryck: ”en av dem bände isär benen”, ”ett litet bord med någon form av föremål”, en kongenialitet med Sofis egen osäkerhet. Vardagsgråheten gestaltas i orden, men Fägerskiöld lyckas också variera göromålen och perspektiven, inte minst med hjälp av små lakoniska absurditeter. Som när Sofi ”lyckas bli träffad av blixten” vilket får hennes arm att stå ut som i en hälsning, eller när hon kommer hem och ett rådjur står i köket efter att ha gjort ett hål i väggen. Eller det att allt lutar i Åsen. Torpet är snett, caféet som Sofi arbetar på ett tag lutar, åsen där bondgården ligger lutar, själva språket tiltar en aning, ja hela romanen är på något sätt sned. Så tar det till exempel ett tag innan läsaren får reda på namn och omständigheter, tidsflödet i Åsen är inte helt linjärt, det är lite snett.
Det sneda och metafysiska i Åsen gör att den påminner om Mare Kandres första böcker, särskilt I ett annat land och Bübins unge. Fägerskiöld framställer liksom Kandre en osäkerhet och ett gränsland i sitt sätt att gestalta. Hon tecknar en parallell tillvaro i det korthuggna språket och i sina uteblivna komman. En parallellitet där Sofis döda syster finns, där hennes otänkta tankar finns, där en annan bok tornar upp sig bakom Åsen.
Fägerskiöld skildrar tristess och ensamhet, ett liv som långsamt och omärkligt förlorar sin färg. Någon utväg ur gråheten tycks heller inte finnas, det enda utvecklingen ger är en ny grå nyans, en nyans som skruvar åt mörkret.
K.A.Andreas Holmström
Katarina Fägerskiöld: Åsen. Bonniers 2012.
