Under det senaste halvåret har debatten gått het om en europeisk finanstransaktionsskatt. Det verkar som om en variant av Attac-rörelsens Tobinskatt håller på att bli verklighet.
Europeiska kommissionen föreslog en sameuropeisk finanstransaktionsskatt i september 2011. Skatten kallas ofta för Tobinskatten och har sina rötter i ekonomisten James Tobins förslag från 1972. Han argumenterade för att man borde införa en liten skatt på valutatransaktioner för att dämpa valutaspekulation och därmed förebygga finanskriser. Tobinskatten blev känd i slutet av 90-talet efter att Attac-rörelsen i kölvattnet av Asiens ekonomiska kris började driva en kampanj för den.
Idén, som under det senaste decenniet stämplats som närmast radikal, har alltså nu blivit en av EU:s konkreta åtgärder för att komma över den ekonomiska krisen och motverka framtida kriser. Enligt förslaget om finansstransaktionsskatten skall man i Europa börja beskatta transaktioner med aktier och värdepapper med 0,1 procent och derivat med 0,01 procent. Förslaget kan i själva verket inte kallas för en Tobinskatt i dess tradionella form eftersom valutamarknaden inte ingår i EU:s modell. Valutamarknaden har lämnats utanför eftersom beskattning av den skulle strida emot EU-principen om kapitalets fria rörelse.
– När vanliga människor måste betala mera skatt på sina inkomster, sina livsmedel och sin bensin samtidigt som offentliga tjänster läggs ner, är det väl inte omåttligt att föreslå att också finanssektorn bär sitt strå till stacken, skriver EU:s skattekomissionär Algirdis Semeta i Helsingin Sanomat (1.2.2012.)
obeskattad
finanssektor
Semeta var länge känd för att vara en av skattens största motståndare tills han i somras med kommissionens president José Manuel Barroso i spetsen ändrade sig. Motiveringarna bakom förslaget om skatten är träffande: finanssektorn är totalt underbeskattad samtidigt som den på ett väsentligt sätt påverkat uppkomsten av ekonomi- och finanskrisen. Sektorn har dessutom fått enorma mängder offentligt stöd i samband med krisen och borde nu delta i att betala dess kostnader. Målet för skatten är att hindra finansinstitut att driva alltför riskfylld verksamhet och att samla in mera medel för den offentliga ekonomin.
Många håller med om kommissionens analys.
– Finansmarknaden har varit totalt oreglerad och obeskattad allt för länge. Den hänger knappt ihop med realekonomin längre och gynnar vanliga människor allt mindre, säger Eeva Talvikallio, nyvald ordförande för finska Attac.
Poängen med finanstransaktionsskatten är att reglera kortsiktig och riskfylld spekulation på finansmarknaden. Regleringen riktar sig speciellt mot derivatmarknaden som i dag uppskattas vara över 70 gånger större än världens BNP.
Skatten har en inbyggd progressivitet: ju snabbare och mer man gör transaktioner, desto högre blir kostnaderna. Därför påverkar den lilla skatten långsiktiga och hållbara investeringar i mycket mindre grad medan kortvarig och riskfylld spekulation blir dyrare och mindre lönsamma. Skatten fyller också på statskassorna. Kommissionen har uppskattat att en EU-skatt skulle hämta in 57 miljarder euro, medan inkomsterna för Finlands del skulle ligga mellan 300–600 miljoner.
delade Åsikter
Enligt regeringsprogrammet binder sig Finland till att driva fram skatten. Finlands ståndpunkt är att skatten i första hand borde förverkligas på global nivå och i andra hand på EU-nivå.
Men regeringen verkar inte vara enig. Motsättningarna handlar om att antingen hela EU bör vara med eller att några EU-länder tillsammans bildar de ”villigas koalition”. Finansminister Urpilainen har arbetat mycket aktivt för skatten och låtit förstå att Finland skulle kunna vara med i gruppen med villiga länder. Framför allt Stor-Britannien och Sverige sätter käppar i hjulen genom att aggressivt motsätta sig skatten.
Om hela EU inte kan enas i frågan, kan de villiga länderna använda sig av den så kallade principen om förstärkt samarbete. Enligt den kan minst nio medlemsländer samarbeta och införa ett direktivförslag tillsammans om det visat sig att alla möjligheter att ha med alla 27 länder är uttömda. I dag är Finland, Österrike, Belgien, Frankrike, Tyskland, Grekland, Italien, Portugal och Spanien de nio länder som står starkast bakom skatten.
Samlingspartiet har ändå en egen tolkning av regeringsprogrammet. Enligt partiet kan Finland inte i något fall gå med i en mindre koalition än hela EU. Premiärminister Katainen uttalade sig i frågan i den franska tidningen La Tribune (9.2.2012) och fick tidningen att påstå att skattens framtid nu de facto avgörs i Helsingfors.
lobbyn mot skatten
Finanssektorn har lobbat aktivt mot skatten och framfört diverse hotbilder i medierna. ”Finlands kapitalmarknader flyr till Sverige!” eller ”Pensionsspararna måste i sista hand betala för kostnaderna!” har funnits bland argumenten. Finansbranschens centralförbund har naturligtvis varit den främsta lobbaren mot skatten. Sektorn har jobbat hårt överallt för att stoppa skatten och regleringar överlag. I USA, där man motsätter sig skatten men ändå håller på att införa nya regleringar för finanssektorn, är lobbandet enormt. The Economist skriver att sektorns centralförbund anställt
5 490 personer för att lobba mot ökad reglering (18.2.2012).
Också medierna i Finland har för det mesta haft en negativ inställning till skatten. Under en och samma vecka i början av februari hade tidningarna Helsingin Sanomat, Kaleva, Aamulehti, Ilta-Sanomat, Pohjalainen, Hämeen Sanomat och Savon Sanomat ledare som kritiserade skatten. Ordvalen skulle lika bra ha kunnat härstamma från Piia-Noora Kauppis, vd för Finansbranschens centralförbund. Hbl utgjorde ett undantag med en positiv ledare som tyvärr överskuggades av en paradartikel där bara bankernas ekonomer intervjuades (13.1.2012).
Argumentet att finländska banker och kapital flyr till Sverige har alltså blivit en stötesten. Det är ändå svårt att tro att alla finländska banker skulle emigrera för att undvika den lilla skatten eftersom faktorer såsom kundbas, image och infrastruktur också spelar in. Dessutom skulle EU-skatten genomföras enligt principen om hemland, vilket betyder att även om en finländsk bank skulle idka handel på Stockholmsbörsen, skulle den vara tvungen att betala skatt på transaktionerna till Finland.
De som i första hand vill undvika skatten är de som håller på med riskfylld och kortsiktig spekulation, eftersom kostnaderna för dem skulle bli högst.
– Vi måste fråga oss vilka förlusterna för realekonomin egentligen skulle bli om det här slags handel flyttade bort från Finland, påpekar ekonomen Stephan Schulmeister när jag ringer upp honom i Österrike. Schulmeister är en av de främsta europeiska experterna inom finanstransaktionsskatten och har jobbat såväl med medborgarorganisationer som med kommissionen för att ge råd om skattens fördelar.
I det här perspektivet är det också underligt att pensionsbolagen betraktar skatten som en så stor kostnad. Man kan ju litet oroat fråga sig hur många av dem som håller på med kortsiktig spekulation framom långvariga investeringar.
Det återstår att se om Europa får en finanstransaktionsskatt inom de kommande åren eller inte. Risken är att slutresultatet blir något svagare: en bankskatt eller till exempel en stämpelskatt på aktiemarknaden som egentligen vare sig reglerar eller bringar mycket i inkomster. Samtidigt färgas debatten av EU:s demokratiska kris. Det är många som inte godkänner att EU skulle samla in skattens inkomster.
I alla fall är ilskan mot bankerna och finanssektorn fortfarande stor i Europa. Det syns inget slut på den ekonomiska krisen och nya bevis på bankers oetiska beteende dyker regelbundet upp i offentligheten. Kravet på demokratisk översyn över ekonomin är starkare än någonsin.
Eva Nilsson
