Vad är frihet, vad innebär det att vara instängd – och är man instängd i sin släkthistoria, ärver man livsmönster med modersmjölken? Det är några av de frågor som Nationalteaterns 13 uponnutta vuotta ställer.

I Paula Salminens pjäs 13 uponnutta vuotta finns tre kvinnor och en flod. Nationalteaterns intima Omapohja-scen blänker i silver från golv till tak och vattnet porlar oavbrutet. Flodvattnet är ständigt närvarande som en central gestalt och representeras konkret av det upphöjda akvariet som används för flera fina symboliska bilder. Katri Rentto har skapat den enkla men fungerande scenografin.

Pjäsen handlar om tre generationer självständiga kvinnor i en småstad på mie sie-dialektområdet. Dottern som är nybliven student med siktet inställt på universitetsliv utomlands; mormodern med spirande demens; den hårt arbetande avlägsna modern, simdrottningen och skönheten som en dag bara inte kommer hem. Artonåriga Eeva Koskinen (Marja Salo) ser sina drömmar flyta bort med strömmen när hon med ens ofrivilligt blir närståendevårdare med skiftesjobb på brödfabriken.

Enaktaren på en timme och 45 minuter är kort och gott bra teater. Mamman Helena spelas av den alltid lika tindrande Kristiina Halttu, mormodern Ursula av underbara Kristiina Halkola, och Marja Salo är stark, personlig och skör. De (pseudo)filosofiska kontemplationerna om floden och livet står den sympatiska kanalvakten Eki (Timo Tuominen) för. Kompisarna Eeli (Heikki Pitkänen) och Timppa (Jani Karvinen) bidrar främst med humorinslag, men får en mer närvarande roll mot slutet.

Vad vinner man genom att lämna den plats där man är, vad finner man genom att åka bort? Vad är frihet, vad innebär det att vara instängd – och är man instängd i sin släkthistoria, ärver man livsmönster med modersmjölken? Här några av frågorna 13 uponnutta vuotta ställer.

Mormodern blir inlåst både i sin egen förvirrade och allt mer suddiga hjärna och i huset – Eeva kan inte låta henne stanna ensam hemma utan att låsa ytterdörren. Eeva själv är inlåst i småstaden hon föraktar samt i ensamheten och saknaden efter mamman – och i ilskan hon känner för att mamman ”täcktes” lämna henne att ansvara för allt. När detta redan skett är den återblickande scenen från Eevas barndom, då mamman deltog i forssimningen och började prata om hur hon vill bli begraven – kremering – speciellt berörande. Efter makabra diskussioner om döden kommer mor och dotter överens om att ingendera ska försvinna så att den andra lämnas kvar att ta hand om allt.

Känslorna är stora och svåra men aldrig patetiska eller kvävande. Eeva tar trots sin bitterhet ömt hand om sin alltmer virriga mormor. Halkola spelar oerhört fint den samtidigt stolta, sårbara och stundvis blixtskarpa och starka gamla kvinnan som glider in i sin egen värld där sociala regler inte spelar någon roll och där känslospärrarna släppts. Hon kan vara fräck, men när hon vädjar till Eeva att inte lämna henne är dennas svar självklart. Trots allt. För det är hennes stad, hennes flod.

Det är inte bara relationerna och känslostoffet som gör pjäsen så stark, det är även regissören Salla Taskinens smarta lösningar. Nästandrunkningar, att lära sig simma i en fräsande fors, födelse – allt gestaltas på ett självklart sätt med bara några meter vinrött tyg, ett ståltorn  (mammans prinsesstorn) och lite vatten. Energin hålls på hög nivå trots det stundvis väldigt tunga temat och man sitter helspänd genom merparten av föreställningen. Det stora i det lilla, helt enkelt. Med mycket hjärta.

Sonja Mäkelä

Nationalteatern: 13 uponnutta vuotta. Text: Paula Salminen. Regi: Salla Taskinen. Dramaturgi: Emilia Pöyhönen, Minna Leino. Scenografi: Katri Rentto. Dräkter: Karoliina Koiso-Kanttila. Tonsättning av sånger: Sanna Salmenkallio. Ljus: Aslak Sandström. Ljud: Jani Peltola. På scenen: Marja Salo, Kristiina Halttu, Kristiina Halkola, Heikki Pitkänen, Jani Karvinen, Timo Tuominen.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.