Aldrig har det varit så svårt att skriva ett sista ord till Ny Tid. Hjärnan är ett trassel vilket i och för sig inte är konstigt. De senaste månaderna har största delen av min lediga tid gått åt till att samla just trådar, plocka ihop brottstycken ur bloggar och nätdiskussioner, läsa insändare i hopp om att det skall ge mig en helhetsbild av de aktuella fenomenen. Först gällde det fusionen av de två stora finlandsvenska bokförlagen. Beslutet fattades bakom lyckta dörrar. Oron och farhågorna tog sig olika uttryck, men det var för sent att påverka såväl processen som utgången av fusionsplanen.
I skolreformsfrågan är sista tärningen ännu inte kastad. Även här stod såväl rektorer, lärare och direktionsmedlemmar handfallna, då planen läckte ut i offentligheten. Först var också de pappren hemligstämplade. Varför? De första reformalternativen orsakade en omedelbar och befogad proteststorm. Det gäller våra barns och hela samhällets framtid. Och det handlar om kravet att det som utifrån ter sig som en lättvindigt och hastigt ihopfogad plan, måste synas och granskas på djupet och tillsammans med sakkunniga pedagoger (lärare, rektorer, kuratorer och speciallärare) innan oåterkalleliga beslut blir verklighet. Utbildningsverket drog tillbaka de första alternativen, det enda möjliga efter ett massivt motstånd, och har nu presenterat två nya alternativ ( A eller B) som de berörda skall välja mellan. Tiden är knapp för samtliga att hinna sätta sig in i en så pass komplex helhet som hela den svenskspråkiga skolutbildningen (inklusive förskolorna som är det egentliga problemet och den första dominobrickan som får hela bygget att rasa). Varför är det så bråttom?
Det tar en dag att riva ett hus som det tog hundra år att bygga, är en beskrivande metafor för vad som i värsta fall håller på att ske. Dessvärre är inte reformplanen unik i sig. Sen undrar man varför mänskorna idag känner sig allt mer marginaliserade.
Det mest frapperande och det som skapar mest huvudbry och oro, är ändå den obefintliga dialogen. Utbildningsnämnden hävdar att de berörda skolorna blivit hörda, men i praktiken är detta ett i högsta grad tolkningsbart begrepp. Trots tidspressen – rektorer och lärare sitter som känt inte precis och rullar tummarna i nuläget – har de sakkunniga gjort sitt yttersta för att påvisa komplexiteten i de nuvarande fungerande skolorna. Då det gäller utbildnings- och skolreformen har så många kloka röster höjts, så många erfarna lärare och rektorer yttrat sig samt otaliga föräldrar skrivit insändare, att det inte kunnat undgå någon läskunnig. Men var blev själva dialogen? Den flummiga motiveringen att slå ihop skolorna till stora enheter för att barn och unga mår bättre i stora skolor med större valfrihet, låter mest som floskler och ett sätt att kamouflera att det handlar om sparåtgärder. Men vi vill inte spara på de som är det allra viktigaste – barn och unga! Vi vill bevara de skolhus som existerar och istället förbättra de eventuella brister som existerar. Varför rasera grunden om det finns små läckor i taket?
Jag tänker inte upprepa argumenten som försvarar de värderingar som skolorna står för idag, men talande är ändå hur Helsingfors Arbis redan länge stått med sin utsträckta hand utan att detta tagits i beaktande. Vill man inte ha någon hjälp där den finns att få? Beslutsfattarnas tystnad är lika påfallande som skrämmande. Är skolreformplanen flummig just för att den hör ihop med en större plan? Ett medvetet raserande av det välfärdssamhälle som åtminstone då det gäller barn och unga ännu existerar?
Henrika Andersson
är författare
