Att bekanta sig med övriga nordiska nutidskonstnärer är intressant, skriver Emma Rönnholm. Men utställningen Deja Vu i Åbo är ändå inte riktigt så spännande som hon hade väntat sig.

I grupputställningen Deja Vu flyttar färsk nordisk nutidskonst från Malmö konstmuseums samlingar till Åbo. Utställningen ger tillfälle till lite oförskämt grannspionage, men är också rätt och slätt en intressant konstupplevelse. Lite omväxling får man av att namnen bakom verken till stor del är obekanta, även om konsten kunde vara gjord var som helst.

Fotografiet är starkt närvarande, med siktet riktat på bakgårdar, tomma rum och människor med blixten i ansiktet. Välrepresenterat är även måleriet, som tiden trogen helt tappat intresset för abstraktion.

Lotta Hannerz Resa förtjänar att omnämnas. Verket målar upp brottstycken av ett rum och en man i färd med att förbereda en avfärd. Figurerna är målade på utsågade former i trä och de smälter in i rummets perspektiv som en gammal illusionsmålning. Verket inlemmar på ett fascinerande sätt väggen och hela rummet som sin duk. Visuellt är scenen som tagen ur en fåordig film; modernistiskt slipad och existentialistiskt tom.

En stor del av utställningen håller samma melankoliska grundton, det är mycket uppbrott i luften, märkvärdigt tomma landskap, malplacerade människor och utanförskap. Verket som bäst summerar dessa återkommande stämningar – också för att dess soundtrack hörs i hela utställningen – är Karisfödda Petra Lindholms video Rapporterad saknad som projiceras stort i utställningens mellersta rum. Filmens språk ligger nära musikvideons. Bilderna rör sig i skuggorna, i det vaga och outsagda; det är musiken som talar och som ger bilderna mening.

Nostalgins fallgropar

Efter de tre första mer poetiska rummen sätter utställningen in en ny, stramare växel. Ibland (egentligen ganska ofta) får man nog av att stirra in i storstadens existentiella tomhet och i dess invånares bakhuvuden. Då kan man istället förundras över typer som Johan Furåker, vars verk inspireras av det sensationella och det nostalgiska. Det mångdelade verket Sammandrag och ett appendix hämtar enligt egen utsago inspiration från fallet Albert Dadas från slutet av 1800-talet som gav upphov till definitionen ”patologisk turism” – ett plötsligt och återkommande behov att resa kombinerat med minnesförlust. Verket är en samling små och sakligt utförda målningar, som ser ut som postkort från olika turistorter, samt en karta med orter utmärkta med knappnålar. Han ställer även ut Fallstudier om hypnotisk sömn, en annan skapelse i sekelskiftesanda.

Furåker flirtar mycket med det dekorativt nostalgiska. Man frågar sig nästan varför så fantastiska ämnen behandlas med en sådan distanserad torrhet, som om konstnären inte ville beblanda sig med själva det emotionella innehållet i sina berättelser. Det må vara en ironisk lek med konventionella format, men lite tunt blir det. Ser man det förflutna enbart som källa för charmerande pastischer, tappas mycket bort i processen.

Som jämförelse kan man ta Carl Hammoud, vars målningar finns i utställningens första sal. Också han utnyttjar en slags nostalgi och ett sakligt, precist utryck. Bilderna är skickligt och noggrant komponerade – både vad gäller stämningen och själva kompositionen – och jag hade spontant placerat dem på 1920-talet, inte 2010-talet. Här är det själva utförandet och färgvärlden som får häret & nuet att suddas ut. De är lätta att avfärda som gammaldags samtidigt underligt aktuella; starka, välgjorda bilder helt enkelt.

Furåkers små målningar går ton i ton med danskfödda Nina Saunders arrangemang Kameleont i samma rum. Tillsammans skapar de en minivärld av gammaldags instängd borgerlighet, i vars springor det förtryckta lurar. Saunders ställer ut två snirkliga stolar som står bredvid en inramad serie av bleknande blomstermotiv. Stolarnas blomsterbroderier visar sig vid närmare granskning vara ditmålade. Verket sitter som hand i handske i museikontexten, vilket känns överraskande lyxigt. Ofta har nutidskonst något uppryckt och borttappat över sig i museer, vilket har sina historiska orsaker, men det gör likväl sitt för att undergräva konstupplevelsen.

Petigt men smart

Utställningen bjuder även på ett par intressanta nya bekantskaper. Dansken Peter Callesen bidrar med tre fyndiga och genomtänkta pappersskulpturer. Där bildar vanliga vita pappersark basen för noggrant utklippta och hopvikta små scener. Där bitar klippts ut finns mörka hål, som får ett fint djup av papprets platthet. Framför allt i Snöbollar II lyckas Callesen skapa väldigt mycket med väldigt lite.

Fredrik Strids Tillägnat alla fåglar i Europa innehar samma slags avskalade klarhet – och petiga klurighet. Han ställer ut en MDF-skiva, som lutar mot väggen och som först verkar vara helt orörd. När man går närmare urskiljer man två kolumner med inristade namn på fågelarter, som ett asketiskt krigsmonument.

En annan intressant bekantskap är Per Wizén, vars bilder avslutar helheten. Han använder sig av en arbetsdryg teknik av kollage, foto och bildbehandling för att göra “falsk konsthistoria” som han kallar det. Han klipper och klistrar i gamla målningar och skapar nya, ofta oförklarligt hotfulla helheter. Bilderna ser verkligen ut som gamla målningar, men det är alltid något som fattas. De är bilder som håller betraktaren i ett tillstånd av osäkerhet; Vad är det egentligen man ser på? Vad händer egentligen i bilden? Wizén är om inte annat, en extremt skicklig stämningsskapare, som har hittat sitt eget, suggestiva och starka, uttryck.

På det stora hela är Deja Vu mindre uppfriskande än man kunde tänka sig. Nutidskonsten har strömlinjeformats över alla geografiska gränser och grannlandet bjuder inte på så mycket nytt. Liksom i många grupputställningar är utbudet brett, men möjligheterna till fördjupning få.

Ändå är det alltid intressant att få upp ögonen för konstnärer med starka egna uttryck och målsättningar. Nästa gång kunde det vara skäl att locka hit en hel utställning av tex herr Wizén, så kanske någonting riktigt intressant skulle hända.

Emma Rönnholm

Deja Vu – Nutidskonst ur Malmö konstmuseums samling, Åbo konstmseum, till 20.5 2012.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.