Ludvig Allén är en av medlemmarna i  The Crystal Clears, som står för föreställningens musik. Foto: Frank A.Unger

Ludvig Allén är en av medlemmarna i  The Crystal Clears, som står för föreställningens musik. Foto: Frank A.Unger

De Kristallklaras tvärkonstnärliga kritik av främlingsfientligheten lyfter upp en viktig frågeställning på ett nyskapande sätt, men riskerar att snubbla på sitt eget konstnärskap, anser Otso Harju.

Vad händer då man tar en grupp relativt unga, huvudsakligen finlandssvenska, konstnärer, en hel del pengar samt ett politiskt pro-mångfald-budskap, och blandar ihop dem till en tvärkonstnärlig händelse på ett av Helsingfors största gallerier? Svaret är föreställningen Isolation av konstnärskollektivet De Kristallklara på Galleri Sinne, ett försök att skapa pluralistisk tvärkonst för en allt mer pluralistisk värld. Kollektivet grundades enligt egen utsago för att ”skapa angelägen, samhällig, politisk konst” – ett ärevördigt mål. Gruppens första verk, performans-utställnings-konserten Isolation ger sig ut för att tackla frågor kring uteslutning, instängdhet och våld.

Från galleriväggen faller frågan om Jaget och dess förhållandet till det som är Andra på besökaren. Är Jaget något som endast kan existera i kontrast till den Andra, individuellt och socialt? Eller är gränsdragningen mellan mig och dig, oss och dem en produkt av politiska viljor i vilkas intresse en dylik uppdelning är? Frågor som dessa är evigt laddade och i högsta grad teoretiskt-politiskt aktuella. Trots att samhällsteoretiker har tenderat att se uppdelningar och skillnader främst som härskarmetoder –  konstruktioner som får vissa människor att känna sig bättre på bekostnad av andra – lever tanken om fasta identiteter och konflikter mellan dessa gott i de debatter som formar populära åsikter.

Isolation utgår från att konstnären varken kan eller ska försöka stå utanför detta – vi är alla med och skapar den värld, de ideologier vi lever i. Den som stiger in i galleriet på Robertsgatan möter en värld av konstruerade sammanhang, välspelad ångest och berättigad frustration, och även en kanske medvetet tandlös kritik av dagens nynationalistiska, rasistiska vindar. Hur det sistnämnda skall tolkas förblir en öppen fråga.

Pretentiöst

Utrymmet på Robertsgatan öppnar sig till ett stort vitt rum fyllt av en ljus- och ljudmatta skapat av ett band på en scen och ett antal video-projektorer. Händelsen är en slags meditation kring det absurda i den typ av invandrarfientlig, ”fosterländsk” retorik som fått så mycket synlighet inom det finländska samhället under senare tid, men också kring den frustration som föds ur försöken att resonera med människor som försvarar denna typ av retorik. Vidare vill föreställningen få oss att åter tänka på det skapta, politiska och flyktiga i alla typer av identitet och samhörighet, och den exkludering som dessa alltid baserar sig på.

Besökaren placerar sig mitt i detta, omgiven av en föränderlig väv av industriella och kommersiella ljud inbakade i ett pompöst new wave-soundtrack dränkt i överdrivna mängder eko. Det är stort, mångsidigt och ambitiöst. Det låter bra och ser bra ut, låt vara på ett förutsägbart, väl beräknande sätt. Det lovar mycket – mer än det mesta man hittar inom galleriväggar. De Kristallklara gör det inte lätt för sig. Det är pretentiöst så det förslår, och risken för att inte leva upp till skapta förväntningar, risken för att konstnärsgruppen inte övervinner sin egen konstnärlighet är stor.

Den drygt en timme långa performansen lever först och främst på sin tekniska form och sin gestaltning av ångesten och frustrationen framför en orättvis, sluten värld. Att tittaren är placerad i en utsatt ställning mellan de genom kameror och projektioner förstärkta händelserna är en förutsättning för att upplevelsen ska uppnås. Händelserna innanför en container framför publiken förflyttar sig via projektioner till dess utsida. Dessa speglas av bandet och fungerar som kommentarer till inspelningar som spelas upp på kortväggarna. Det är något djupt upprörande med människan i containern, som i performansen får gestalta både den nekade Andra och det till denna sökande Jaget. Sekvensen där något så enkelt som ansiktsmålning lyckas (med hjälp av anspelning på ”harmlös” nationalism – fotboll eller ishockey – och brutal misshandel) säga att identiteter dödar, är enkel och mycket kraftfull.

Outtalat

Det ligger en bitterljuv ironi i att de som kritiserar den invandrarfientliga retoriken och dess sätt att måla världen svartvit, ofta själv porträtterar dem som de vänder sig emot som enkla varelser,  hopplöst bakom flötet, utan ordentliga argument. Självmotsägelsen i att försöka övervinna en på skillnader baserad identitetspolitik samtidigt som man skapar sin egen ställning genom att göra skillnad mellan sig själv (den som vet bättre) och nationalisten (den irrationella bångstyriga) kräver ordentlig granskning. Ifall vi inte lyckas med detta hamnar vi i den fälla som okritisk hyllning av våra egna åsiker skapar. De delar av föreställningen som tycks syfta till en kritik av det sätt som samhällsklimatets negativa identitetspopulistiska tendenser porträtteras bland de som känner sig veta bättre, tillför det hela ett djup som den föga provokativa kritiken av den invandrarfientliga diskursen kan erbjuda. Ifall vi skulle ta Isolation på orden – som en  hyllning av den libarala självskapande individen på bekostnad av ett förlöjligande av (sann)finländsk politik, kryddad med direkt pinsamma reductio ad hitlerum – skulle vi visserligen gå hem med upplevelsen av välgestaltad frustration förorsakat av det som för oss känns obegriplig, men politiskt inte mycket mera än en lämpligt mysig bekräftelse av att vi inte behöver lyssna på den för oss främmande för att veta att vi har rätt.

Det är extremt skrämmande att inse att detta antagligen är samma känsla som den mest hängivna invandrarhataren bär på. Tyvärr befarar jag att det senare spåret inte är tillräckligt uttalat för att verkligen nå publiken – och överlag inte tillräckligt klart för att göra pjäsen politiskt provokativ. Föreställningen ger sig ut för att ifrågasätta identiteter, men uttalar ingen skepticism mot den vi-anda den själv skapar.  Man får känslan av att det hela främst är något för de redan frälsta, vilket betyder självmord för all transgressiv politik.

Otso Harju

De Kristallklara: Isolation. Arbetsgrupp: Henrik Heselius, Willehard Korander, Ludvig Allén, Anni Ojanen, Kristian Ekholm, Oscar Hagen, Carolin Koss, Jan Ericsson, Frank A. Unger, Johan Karrento, Kasper Johansson, Valter Holmström, Antti Nylén, Tuomas Timonen, Ada Halonen, Angela Oker-Blom, Solveig Lindroos, Annina Blom. På Galleri Sinne till 18.5.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.