Litteraturen är en av de allra tjockaste av de linor som förenar de nordiska länderna på kulturens område, skriver Pohjola-Nordens generalsekreterare Henrik Wilén.

Hur hänger Norden ihop? Geografiskt är det inget problem att definiera området. Det omfattande officiella nordiska samarbetet är en politisk konstruktion som för det mesta fungerat utmärkt. Men finns det en kulturell gemenskap som förenar och hur tar den sig uttryck?

Gemensam historia, som omfattar utvecklingen från två stora nationer till fem små plus tre självstyrelseområden. Gemensamma traditioner och seder och en gemensam kulturbakgrund med utgångspunkt i religion och i viss mån språkförståelse. Allt detta utgör en stabil grund att bygga samarbetet och gemenskapen på, men den nordiska gemenskapen är ingalunda en självklarhet.

Skandinavismen

Inspirerade av den tidens stora europeiska idé, nationalismen, inleddes de första medvetna försöken att skapa ett samarbete mellan de skandinaviska länderna under senare hälften av 1800-talet. Finland hörde av förekommen anledningen inte till gruppen. Skandinavismens idé byggde på kulturella värden och mellan punschskålarna och festtalen arbetade studentaktivisterna för att förena Skandinavien. Det gick som bekant annorlunda.

När den tilltagande nationalismen förenades med demokratisträvandena splittrades skandinavismen och till följd av yttre hot, som första och framför allt andra världskriget utgjorde, växte behovet av ett regionalt samarbete mellan länder, med om inte likadan så i alla fall likartad bakgrund. Tre av dem hade varit delar av de två andra under historiens gång.

Efter första världskriget sökte medborgarna i de nordiska länderna gemenskap hos sina nordiska grannar och Föreningarna Norden grundades i de skandinaviska länderna. Finland följde efter 1924 då Pohjola-Norden inledde sin verksamhet. Efterdyningarna av andra världskriget resulterade i institutionaliserat samarbete och 1952 grundades parlamentens samarbetsorgan Nordiska rådet. Tio år senare ingicks det så kallade Helsingforsavtalet som bildar den rättsliga basen för dagens nordiska samarbete och knappa tio efter det bildades regeringarnas samarbetsorgan Nordiska ministerrådet.

Kulturen är fundamentet

Rådets sekretariat placerades i Stockholm, Ministerrådets sekretariat i Oslo och Kultursekretariatet i Köpenhamn där också Nordiska kulturfonden har hållit till sedan slutet av 1960-talet. Idag är Rådets och Ministerrådets sekretariat sammanslagna och placerade i Köpenhamn. Av den byråkratiska indelningen framgår med all önskvärd tydlighet att kultursamarbetet var ett av de ursprungliga huvudområdena inom nordiskt samarbete. Det var, och är, kulturen som utgör fundamentet och den har självfallet använts som grundbult när gemenskapen byggts upp.

Det är ingalunda någon slump att de nordiska kulturhusen eller instituten är placerade i Nordens randområden för att hålla ihop bygget. Det av Alvar Aalto ritade Nordens hus i Reyjkavik uppfördes 1968, Nordens hus i Tórshavn stod klart 1983 medan Nordens institut på Åland öppnade sina dörrar 1985 och Nordens institut på Grönland två år senare. I slutet av 1990-talet grundades Nordens institut i Finland (Nifin) som ersatte den nedlagda institutionen Nordiska språk och informationscentralen. Idag heter institutionen Kulturkontakt Nord och upprätthåller Finlands enda nordiska bibliotek med litteratur på alla nordiska språk..

Armlängdsprincipen

När det gäller det nordiska samhällsbygget har kulturpolitiken tillmätts en väsentlig betydelse. Den nordiska kulturmodellen har genom år-
tionden handlat om att tillfredsställa individens skönhetslängtan, ge kulturpolitiken en bestämd funktion (främja folkbildningen) och inte minst bidra till en social och regional utjämning.

Ett av resultaten blev ett speciellt nordiskt system med offentligt stöd till kulturarbetare som står utanför de av staterna finansierade kulturinstitutionerna. Politiker och ämbetsmän fattar beslut om understödens storlek, men har inte redskap att styra över hur de fördelas. Som mellanled fungerar organisationer och föreningar. Det här garanterar att konsten utövas med samhällets stöd, men på armlängds avstånd från beslutsfattarna. Som stödform är det unikt sett i ett globalt perspektiv

I början av 2000-talet utkom en diger analys, The Nordic Cultural Model, av denna modell. Under ledning av dansken Peter Duelund granskade tiotals forskare den nordiska kulturmodellens historia, värderingar och tillämpningar. I sin kommenterande essä Den nordiska femklövern, konstaterade den svenska kulturjournalisten Arne Ruth att de nordiska länderna utvecklat en kulturpolitisk särart i förhållande till resten av Europa. De fem ländernas besläktade strukturer för att nå de kulturpolitiska målen kallar han för en nordisk femklöver: en planta med fem skilda blad som växer ur en gemensam rot.

Litteraturens betydelse

Norden hänger ihop genom mängder av tunna trådar på samhällets alla områden. Till de tjockaste linorna hör kulturen i allmänhet och litteraturen i synnerhet. Nordiska rådets litteraturpris är det äldsta och bäst kända av de nordiska pris om årligen delas ut. Priset är uppskattat bland författarna och brukar kallas för lilla Nobel.

Priset instiftades 1962 för att öka intresset för grannländernas litteratur och språk och för att stärka den nordiska samhörigheten. I början var det också en utbredd förhoppning om att läsarna skulle tillägna sig grannlandets litteratur på originalspråket, men det förblev en förhoppning

Pristagaren får god publicitet, framför allt i hemlandet, men också bland grannarna. Långtifrån alla pristagare har blivit bästsäljare i grannländerna, men till exempel för Kari Hotakainen, som fick priset 2004, innebar det ett ordentligt lyft. Hotakainens roman Juoksuhaudantie sålde bra i Sverige och Norge. För skandinaverna representerar romanens huvudperson Matti Virtanen urtypen för en finsk man, men samtidigt handlar romanen om en nordisk verklighet som är lätt för läsaren att känna igen. Egnahemshuset, enebolig på norsk, villa på rikssvenska, är ett eftersträvansvärt mål för många i det nordiska välfärdssamhället.

Bland de senaste årens pristagare fick Sofi Oksanen (2010) ett överväldigande mottagande Norden runt. Mest lyriska var de svenska recensenterna som förutspådde att hon småningom kommer att få Nobelpriset! Hade hon fått ett sådant genombrott på den skandinaviska bokmarknaden utan NR-priset? Knappast. Hade isländska Sjón (som fick priset 2005) överhuvudtaget blivit inbjuden till och läst i Finland utan NR-priset? Knappast. Vad med Lars Saabye Christensen? Hade hans läsvärda romaner nått en större nordisk publik och all den uppmärksamhet och alla de inbjudningar till bokmässor och bibliotek som följer med, utan NR-priset 2002? Sannolikt inte.

Skapar fokus

Har litteraturpriset fyllt sin ursprungliga funktion att öka intresset för och kunskapen om grannländernas litteratur? Förvisso. Men kanske inte i så hög grad som instiftarna hoppades på. I Helsingforsavtalet (som alltså är lika gammalt som litteraturpriset) stipuleras att skolorna skall undervisa i övriga nordiska länders språk, kultur och samhällsförhållanden. Den klausulen har dessvärre inte följts särskilt aktivt. Läroplanerna varierar, men i slutändan handlar det om den enskilda lärarens intresse och ambition.

Den nordiska deckarboomen har bidragit till att författare som till exempel Jo Nesbö, Jan Guillou, Liza Marklund, Anne Holt och Camilla Läckberg finns i många IKEA-bokhyllor och hundratusentals nordiska barn har fått sig Astrid Lindgren, Tove Jansson eller Torbjörn Egner till livs. Men när det gäller romaner, för att inte tala lyrik, är det sämre ställt. Här fyller Nordiska rådets litteraturpris utan tvekan en viktig funktion.

Man kan självfallet ha olika synpunkter på tävlingar i litteratur, men även de mest kritiska måste erkänna att litterära pris resulterar i ökad fokus och därmed bidrar till spridning av kunskap. När det gäller Nordiska rådets pris har många av de nominerade som aldrig vunnit priset blivit kända för en bredare publik. Bland de finlandssvenska författarna kan nämnas Monika Fagerholm, Lars Sund och Kjell Westö. Den förstnämnda har med åren blivit så etablerad bland den litterära publiken i Sverige att hon i många sammanhang framställts som svensk.

Massmedias intresse

Massmedias intresse varierar från land till land. I Norge är priset stort och alla kulturredaktioner med självaktning kommenterar eller recenserar kandidatböckerna och gör förhandsintervjuer med favoriterna. I Sverige är intresset inte lika stort, men de största drakarna ger nog spaltutrymme åt prisvinnaren. Finlandssvensk media, kanske framför allt Hbl, brukar uppmärksamma de nominerade böckerna med recensioner och lyfta fram prisvinnaren, medan Helsingin Sanomats bevakning försämrats de senaste åren. Efter Timo Hämäläinens bortgång har HS ägnat nordisk litteratur bara ett förstrött intresse.

Ser man på statistiken över dem som tilldelats NR-priset i litteratur är det lätt att peka på skevheter. Genom åren har litteraturpriset tilldelats 40 män och bara 12 kvinnor. Sverige har 15 pristagare, Norge 10, Danmark 9, Finland 8 och Island 7. Av självstyrelseområdena har färöiska författare tilldelats priset två gånger, medan ålänningar och grönlänningar blivit utan. Det samiska språkområdet har tilldelats priset en gång – Nils Aslak Valkeapää 1991.

De flesta prisbelönade böcker är romaner (33), medan 12 diktsamlingar och 5 novellsamlingar tilldelats litteraturpriset. 17 av pristagarna har skrivit på svenska och 11 på danska. NR-priset är inget för unga debutanter. Ingen under 30 år har fått priset. Sju författare har varit mellan 30 och 40 år, de flesta (18) mellan 40 och 50 år och 16 har varit mellan 50 och 60 år.

Alltför få översättningar

Intresset för nordisk litteratur var säkerligen större tidigare, men då ska man hålla i minnet att i takt med att världen blivit större – i den meningen att allt fler kan tillgodogöra sig allt mer – har Nordens betydelse krympt också när det gäller litteraturen.

Dessvärre lades gamla NORDBOK, som stödde utgivning och översättning, ner i den nordiska nyttans namn. De stora nordiska förlagen, som i likhet med övrig näringslivsverksamhet under det senaste decenniet ingått många fusioner över landgränserna, ger ut allt färre översatta verk.

Det officiella nordiska samarbetet borde i högre grad prioritera litteraturen inom ramen för en kulturbudget som ingalunda är anspråkslös jämfört med övriga prioriteringsområden. Stöd till översättarutbildning, skrivarkurser för unga förmågor och andra möjligheter att träffas behöver mera resurser. I takt med de stora tekniska framgångarna har det enskilda mötets och det lågmälda samtalets betydelse förringats.

Den som tvivlar på litteraturens betydelse bör besöka Göteborgs bokmässa som är Nordens största årliga evenemang alla kategorier. Det förs visserligen väldigt få lågmälda samtal på mässor, men mötena är desto fler. I höst står nordisk litteratur i fokus.

Henrik Wilén

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.