Författaren David Foster Wallace tog sitt liv 2008, med sitt storverk Blek kung endast halvt fullbordat. Men ett work in progress av DFW är färdigare än de flesta romaner någonsin blir, skriver Sebastian Johans

Sebastian Johans har läst de svenska översättningarna av kultförklarade David Foster Wallaces första och sista romaner och funnit en kaotisk, men träffsäker beskrivning av dagens informationsdyrkande samhälle.

När konstnären Karen Green på eftermiddagen den 12 september 2008 kom hem till huset i utkanten av Claremont, Kalifornien, efter en snabb tur till sitt galleri Beautiful Crap i stadens centrum, hittade hon sin man, den svårt deprimerade litterära superstjärnan David Foster Wallace, hängande på verandan. Som så många andra självmördare hade Wallace, eller DFW som han kort och gott sedan sin död profetiskt refereras till, verkat må bättre dagarna innan sin död och till och med besökt en kiropraktor. Det var orsaken till att Karen Green, som trots tidigare självmordsförsök i det längsta hoppades att slippa axla rollen som ett slags litterär motsvarighet till Yoko Ono, vågat lämna honom ensam. Under den korta stund hon var borta hade Wallace städat i garaget som fungerade som hans arbetsrum och snabbt rafsat ihop ett handskrivet avskedsbrev på två sidor. Under brevet låg ett manuskript, med 18 kapitel ur det väldiga material som ett par år senare skulle bli den postuma romanskissen The Pale King, i en prydlig hög.

Eftermälet

Det är inte särskilt underligt att skatteverkseposet The Pale King, som ett år efter att den kom ut på engelska nu kommer som Blek kung i en imponerande översättning av Alva Dahl, snabbt blev en mytomspunnen och laddad historia. The Pale King, eller Den stora saken som Wallace själv kallade sitt pågående arbete, hade sysselsatt författaren ända sedan Infinite Jest, hans andra roman som utkom 1996 och omgående utmålades som svaret på frågan om vart den amerikanska litteraturen var på väg och som fortfarande, med sina mastiga 1000 sidor av hysterisk realism, betraktas som den roman som framtida läsare kommer att kunna luta sig mot för att förstå den västerländska människans underhållningsspäckade dilemma vid tiden kring millennieskiftet. Perfektionisten Wallace var besatt av att överträffa sitt mästerstycke och äntligen lyckas med att beskriva ”what it means to be fucking human”, som han elegant preciserat som litteraturens viktigaste uppgift. Men han misströstade och för sin redaktör Michel Pietsch, som är den som sammanställt romanen ur det efterlämnade materialet, beskrev han arbetet som ett tröstlöst försök att spika ihop ett hus av fladdrig plywood i en rytande storm. Den uppenbara frågan som DFW:s växande och ovanligt hängivna, i regel högutbildade, litterärt snobbiga men ändå populärkulturellt orienterade och manliga, publik ställde sig var förstås om Blek kung skulle läsas som ett litterärt testamente och en dödsorsak.

Så är emellertid inte fallet. DFW hade lidit av depression i mer än hälften av sina 46 år och självmordet blev en följd av ett misslyckat försök att sluta med Nardil, den antidepressiva medicin som hållit honom på benen de senaste decennierna. Det gick inte att vara utan medicin, en rad andra antidepressiva fungerade inte alls och när han efter en tung elchocksbehandling försökte återgå till Nardil hade sjukdomen redan fått ett sådant fäste att han inte hade tålamod att låta medicinen verka. Att DFW satte repet om halsen hade ingenting med litteratur att göra. Självmord är sjukdom, inte romantik.

Däremot är det förstås ofrånkomligt att läsa Blek kung som det eftermäle romanen faktiskt är.  Därför är det också utmärkt att Wallaces första roman Systemets sopkvast, som utkom 1987 (på svenska 1989), återutges parallellt med det avslutande verket. DFW utgav visserligen flera lysande novell- och essäsamlingar mellan sina två och en halv romaner, men det är ändå som prosaförfattare i ett större format han sticker ut. Och framförallt: hans på en gång krävande och märkvärdigt lustfyllda, postmodernt orienterade, uppenbart Thomas Pynchon-influerade romankonst är en sammanhållen helhet där motiv och stildrag återkommer.

Virrvarr

Redan i Systemets sopkvast framstår DFW som en färdig författare. Romanen kretsar kring växeltelefonisten Lenore Beadsman, vars namne och farfarsmor plötsligt försvinner från sitt ålderdomshem tillsammans med en grupp medpatienter. Ålderdomshemmet, som ägs av Lenores förmögna och babymatproducerande familj – det underbetalda jobbet i växeln på förlaget Frequent & Vigorous är ett fadersuppror – kontaktar inte polisen utan hoppas att gamlingarna ska dyka upp igen. Lenore den yngre är starkt influerad av sin Wittgensteinfixerade farfarsmor och det mystiska försvinnandet får henne att misstänka att hon inte är något mer än en lingvistisk konstruktion i en berättelse. Ungefär samtidigt som åldringarna går upp i rök börjar hennes tama kakadua Vlad Pålspetsaren prata ohämmat, vilket i förlängningen leder till att fågeln utan Lenores inblandning får en anställning som orakel och sidekick på en kristen tv-kanal där han, numera under namnet Uglino den betydelsefulla, uppmanar tittarna att köpa så mycket frälsning plånboken bara tillåter. Lenores maniskt besatta pojkvän Rick Vigorous blir allt underligare och desperatare i sin kärlek och försöker fånga in henne genom att skriva noveller som förvånande nog bekräftar destabiliseringen av hennes identitet. Och kärleksparets gemensamma terapeut både läcker som ett såll och drivs av en egen agenda. Ett myller av sidokaraktärer och instuckna berättelser, terapitranskriptioner och bisarra irrspår läggs på varandra som preparat under ett mikroskop. Det kan låta förvirrande, men Systemets sopkvast, som DFW för övrigt själv avfärdande som ett verk som föreföll skrivet av en begåvad 14-åring, är inte särskilt svårtläst. I synnerhet inte i jämförelse med författarens senare verk, som i sin tur inte heller är svåra i läsningens nu, utan bara anspråksfulla, kompromisslösa och tidskrävande i sina dispositioner.

Infoexplosionen

Språkblandningen, den slapstickartade humorn, de bisarra namnen, inslag av ungdomlig pennalism av Flugornas herre-typ, den alldeles för tidiga medelålderskrisen, studenten som skiter i sin egen utbildning men förtjänar uppehälle och droger genom att göra andras examensarbeten, den komplicerade fadersrelationen, känslan av förlorad identitet, män som ersatt känsloliv och drifter med en (mycket) välansad gräsmatta. Allt återfinns både i författarens första roman och i hans sista ansats. Det hade naturligtvis varit ännu bättre om hans också hans andra roman Infinite Jest (1996) hade utkommit på svenska samtidigt som Blek kung, men att översätta den kolossala, och inte helt okomplicerade, tegelstenen är ett resurskrävande projekt.

I Infinite Jest attackerade Wallace en värld som håller på att gå under i sin egen längtan efter själlös underhållning. Och kanske var Blek kung, som utspelar sig på den amerikanska skattemyndigheten IRS regionala handläggningskontor i Peoria, Illinois, ett logiskt nästa steg. Där ett exploderande utbud av underhållning utgjorde stommen i Infinite Jest är det i Blek kung informationshantering och mördande tristess som erbjuder människan hennes främsta utmaning. Romanen utspelas 1985, det vill säga precis innan den digitala revolutionen släppte lös den största informationslavinen i mänsklighetens historia. De granskare av inkomstdeklarationer som stötvis förs samman är nästan att betrakta som allegoriska hjältar som i all sin hjärtskärande gråa tråkighet pedagogiskt förklarar vikten av att hantera information. Konsten att tukta informationen, att få den att följa ens egna syften, att förstå och härbärgera lagom mycket är snart sagt vad det moderna livet går ut på. Den besvärjelse som ständigt återkommer i Blek kung skulle kunna vara hämtad från en Mindfulness-pamflett – lär dig uppskatta att ha tråkigt och världen är din. En av DFW:s karaktärer, den anonyma handläggaren Drinion, som av sina kolleger kallas Mr X, behärskar till och med förmågan så bra att han leviterar när han försjunker i en intrikat avdragsberäkning.

Hysterirealism

Blek kung, eller den ansats vi möter i den, är en kollektivroman i ordets bästa bemärkelse. Varje ny person som introduceras känns som en nyckelkaraktär. Bland de utmärkande finns Claude Sylvanshine, som framhärdar på den låga tjänstemannanivån GS-9 med löfte om avancemang om han framgångsrikt klarar det högre revisorsprovet och gör bra ifrån sig som Systemavdelningens ögon och öron på plats i Peoria. Sylvanshine lever med egenheten att vara trivialsynsk och mottar information av typen en kollegas mitokondrie-dna, Zambias genomsnittliga nederbörd under alla jämna år sedan 1974 eller storleken på den spruckna rakspegel som en annan kollega förvarar längst in i sitt badrumsskåp.

Också författaren själv, en ”David Wallace” som är i färd med att skriva ned sina minnen från en tillfällig anställning på IRS 1985, dyker upp och talar öppenhjärtligt (men fiktivt) med läsaren. Mer biografiskt riktig är i så fall handläggaren David Cusc, vars hela liv har präglats av de plötsliga svettattacker som sedan början av tonåren drabbar honom under stress (DFW hade själv ett liknande problem i high school och gick alltid runt med en handduk om axlarna och en tennisraket i handen för att se nyduschad ut).

En utnyttjad flicka som lärt sig vikten av att spela död, en pojke så godhjärtad och välmenande att alla, verkligen alla, avskyr honom, en frånstötande bebis, spöket efter en skattegranskare som dog och satt död på sin post under tre dagar innan någon noterade hans frånfälle. Wallaces persongalleri kräver onekligen att termen hysterisk fogas till bestämningen realism. Och ändå är det verkligen livet som det ser ut och är som är författarens uppenbara ämne.

Ofärdigt verk

Blek kung är långt ifrån en färdig roman. Det vi läser är med sina 500 sidor något mycket tunnare än det som DFW siktade på, och redaktören har med undantag av att författaren lär ha sagt att han eftersträvade en läsupplevelse som liknade en tornado, inte haft någon övergripande skiss att hålla sig till, utan helt enkelt förhållandevis godtyckligt valt ut spridda stycken ur de litterära kvarlevorna. Blek kung är i bästa fall en hint om vad som kunde ha blivit. Men med detta sagt måste det också konstateras att ett work in progress av DFW är mycket färdigare än de flesta romaner någonsin blir. Inte för att det inte finns svagare partier som borde ha strukits. Det gör det otvetydigt. Och det är uppenbart att Wallace plågas av att hela tiden försöka vara både rolig och hyperintelligent.

Men när texten fungerar är den sagolikt bra och förmår som bara riktigt stor litteratur kan övertyga mig om att det jag läser faktiskt lär mig någonting om att vara människa, och att detta något inte kan förmedlas på något annat sätt än just så här. Jag skulle önska att det gick att säga på ett mindre slitet sätt, men det gör det tyvärr inte; Blek kung är helt nödvändig läsning.

Sebastian Johans

David Foster Wallace: Systemets sopkvast. Översättning: Ulf Gyllenhak.
Blek kung. Översättning: Alva Dahl. Natur & kultur

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.